Mitt hår!!

Det känns inte roligt att visa upp min kala skalle för Er längre. Men för oss som är sjuka och har genomgått en cellgiftsbehandling är detta ämnet ganska stort. Vårt hår är ändå en stor del av vår personlighet. Jag skäms inte på något sätt för hur jag ser ut i dag, för jag ser ändå ganska söt ut utan min päls;). Men det är jobbigt, jag vill känna mig fri med min kropp och det går inte när det lyser cancer om mig. Glöm då inte bort att jag idag är cancer fri:)))). Men nu börjar vägen tillbaks till mitt vanliga jag och jag skall låta Er få följa även denna väg. Som ni ser på bilden så är håret på väg ut igen, det känns som en väldigt glesväxt skäggstubb:). Inte för att jag själv har haft en skäggstubb men man har ju känt på ett par stycken i sina dagar.



Nu bär det av till IKEA för att hämta de sista glasdörrarna till sidebordet. Sen lite shopping till kylskåpet. Ikväll kommer min styvfar hit och skall hjälpa mig med att få upp TV:n och tavlorna på väggen.

Nu har jag flyttat!!

Nu har jag flyttat in i min lägenhet. I fredags kände jag mig ganska redo att flytta ifrån mina föräldrar. De har varit ett enormt stöd och min trygghet under denna tiden och är fortfarande det som alltid annars. Den tryggheten jag har haft hemma under tiden jag varit sjuk är svår för mig att släppa. En ångest för framtiden kommer över mig och framtiden har ju precis börjat nu när jag är klar med behandlingarna. Nu har det gått 2 dagar och jag har sovit här två nätter. Det känns väldigt konstigt och nu måste jag börja bygga upp en trygghet i min nya lägenhet. Allting är så nytt för mig och jag är helt plötsligt själv. Jag sover ensam, jag äter frukost ensam och jag sitter med mina tankar ensam. MEN jag trivs utomordentligt bra i lägenheten. Den är mysig och jag känner mig hemma här efter bara så kort tid och det är ett stort plus.

I fredags började jag mitt inrednings projekt här hemma. Först och främst var jag tvungen att köpa en TV så jag inte kände mig allt för ensam i all tystnad. Medans TV:n stod på hade jag fullt upp med att få ihop min sidebord som skall stå under TV:n. Jag har själv kombinerat sidebordet som är med lådor och glasdörrar. Den passar fint in med alla mina gamla gustavianska möbler. En gammal IKEA anställd som jag är så var sidebordet efter några timmar färdig. Nu saknar jag bara 3 glas dörrar som givetvis var slut när jag var där för att handla.

Svag som jag fortfarande är i kroppen trodde jag aldrig jag skulle klara det!


Men det började bra!


Nästan klar gud vad jag är duktig :)))!! Lägg märke till lilla godisskålen längst ner i hörnet, hihihi det var faktiskt lördag:)!!

Det är så skönt att bo så nära stan, så nu skall jag ta på mig kläderna och gå in till gågatan för att få lite inrednings tips
Ni får ha en fin dag och njut av de sista sensommardagarna. Utan för min fönsterruta lyser solen från en klar blå himmel. Tjingeling:)))))!!!

Dax för terapi!!

Igår klockan 10.00 var det dax att befinna sig på Onkolog Avdelningen igen. Jag går inte ofta till sjukhuset med peruk så även idag blev det schal. Man vill inte klä upp sig när man går dit för man orkar inte bära upp kläderna. Men man vill inte heller gå dit och se ut som man precis stigit upp från sängen. Hur gärna man ibland vill gå dit i morgonrocken så vill man på något vis visa att man klarar av att ta hand om sig själv. Så med bekväma kläder lite rauge på kinderna och en av mina favorit schalar bar det av till UMAS.

Ända sedan jag var liten har det känts som 1000 knivar hugger mig i magen när jag hör ordet Onkologen. Det gör det fortfarande idag hur van jag än är att gå in genom dessa dörrar. Igår var det första gången efter cellgiftsbehandlingen som jag skulle träffa min kurator. Jag gick hos en kurator på bröstavdelningen tidigare när jag precis hade fått mitt cancerbesked. När undersökningar, operationer och alla provsvaren var klara skrevs jag över till onkologavdelningen för att fortsätta mina behandlingar. Under cellgiftsbehandlingen orkade eller ville jag inte ha någon kurator men nu när den tunga behandlingen är över kände jag på mig att jag behöver ett extra stöd.



Jag vet inte hur många gånger jag har stått i denna hissen på UMAS ingång 75. Ända sedan jag var väldigt liten och knappt nådde upp till hissknapparna var denna hiss något som tillhörde min familjs vanliga vardag. Tänk Er att min pappa har tryckt på dessa knappar precis som jag gör idag fast pappa hade hjärntumör och inte bröstcancer som jag.



Men vad hade jag gjort utan all den fantastiska forskningen inom cancer sjukdummar och alla duktiga människor som springer runt i vita eller gröna kläder här. Jag hade antagligen inte blivet så väldigt gammal. När jag tittar på dessa skylltar i hissen så får jag en speciell känsla av trygghet. Här i detta huset vet jag att dom gör allt för att rädda mitt liv. Människorna som arbetar här är där för mig och det är som mitt andra hem. Sjukhuset och läkarvården har trots min dödliga sjukdom gett mig en trygghet här.



In genom dessa dörrar finns en speciell spänning i luften, det är liksom allvar och tystheten gör att man direkt förstår att döden bankar en i nacken.
Men som jag sa,,, här får vi cancerpatienter vår hjälp och därför går jag idag in här mer än gärna hur hårt det än är. Samtalet med min kurator var tungt, det blev mycket på en gång. Gråten satt i halsen hela tiden och bara jag hade satt mig på stolen så ville jag gråta hysteriskt. Men jag skärpte mig. Varför jag skärpte mig vet jag inte men det berodde nog på att det var första gången jag träffade den nya kuratorn. Kuratorn började med att dra upp mitt liv som 6 åring när pappa dog i hjärntumör. Som ni förstår så har jag en hel del att bearbeta. Att cancer är lika med döden för mig förstår man kanske när min pappa fick lämna mig efter många års hårt lidande. Givetvis kunde jag inte hålla tårarna inne och efter ett tag kom dom. Det kändes jätte bra att få vara där men tungt och jag tyckte väldigt mycket om Kuratorn hon är duktig. Jag behöver detta nu och om två veckor skall jag dit igen.

Varför är livet så här!!!

Den här underbara ängeln fick jag av Therese och hennes mamma igår. Therese har en likadan bredvid sin säng. Jag kommer ställa min vid sängkanten nu och hoppas att den ger mig lycka.

Igår fick jag äntligen krama om Therese. Att få träffa henne var väldigt speciellt för mig och jag var nervös. Efter att ha kommit varandra så nära men aldrig träffats på riktigt är faktiskt väldigt speciellt. Vi har verkligen varit där för varandra hela tiden och utan henne vet jag inte vad jag hade gjort. Det känns som om jag har känt henne hela livet.

Jag har under denna tid byggt upp en egen bild av hur Therese skulle vara, men när hon helt plötsligt stod där kände jag inte igen henne. Men detta är verkligen inget negativt utan tvärt om. Efter att ha haft en jätte trevlig lunch med mycket prat och skratt förstod jag hur fruktansvärt stark denna tjej är. Jag har träffat på många starka personer i mitt liv men detta slår nog det mesta.

Jag har inte berättat vad som har hänt Therese under sommaren men det är en bröstcancerpatients värsta mardröm. Therese får diagnosen Bröstcancer i Mars 2009 där även lymfkörtlarna var angripna. Hennes vänstra bröst opereras bort och även lymfkörtlarna tas bort. Efter operationen planeras det in 6 cellgiftsbehandlingar med Taxotere och Hereceptin men innan behandlingarna görs en MR (magnet röntgen) där läkarna hittar förändringar på Therese lever. Efter många biopsier får läkarna fortfarande inte något svar på vad det kan vara. Therese får därför vänta tills man kan se om förändringarna på levern försvinner efter att hon har fått några cellgiftsbehandlingar. Om förändringarna minskar betyder det att förändringarna på levern är cancermetastaser. Detta är en mardröm för en kvinna i hennes situation och det är en situation ingen kan sätta sig in i om man inte har varit sjuk i cancer. Jag har under denna tid varit i kontakt med Therese hela tiden. Hon har mått så dåligt att det är svårt för mig att beskriva det med ord. Hennes rädsla och ångest har varit och är fortfarande fruktansvärd.

En dag i somras kom svaret och hela Therese värld rasar ihop, hennes cancer hade spritt sig till levern. Idag har hon fått 6 cellgiftsbehandlingar och där skulle det egentligen ta slut och vi båda skulle gå i mål samtidigt tillsammans. Men förra veckan berättade läkaren för henne att hon antagligen kommer att få cellgift hela livet ut i jämna mellanrum för att hålla cancern borta. Detta är så grymt och hon försöker varje dag göra sitt bästa för att inte falla ihop. Tankarna kring döden cirkulerar i hennes huvud och ovissheten kring hennes framtid gör att hon knappt vet vad hon skall ta sig till. MEN det som är väldigt viktigt och positivt just nu är att cellgifterna har gjort att metastaserna på hennes lever har minskat. När jag satt med Therese idag och åt lunch kände jag en sådan styrka från denna tjej. En styrka som alltid har funnits hos henne i våra samtal men nu strålade denna styrka ännu starkare.

Jag ville berätta detta för Er på grund av att ni måste förstå hur grymt livet kan vara. Therese är bara 26 år gammal och har hela livet framför sig, hon skall inte behöva leva med detta. Jag kommer vara där för henne hela tiden, dag som natt och då menar jag verkligen hela tiden. All den underbara styrka ni bloggläsare har gett mig under min svåra tid vill jag nu dela med mig av till min vän Therese.

Therese!!

Här har jag tillbringat timmar tillsammans med Therese.

Jag har tidigare skrivet om min vän Therese. Vi träffades i början av min sjukdom, då allt var som värst för mig. Men vi träffades inte på ett vanligt sätt utan via datorn. Therese är 26 år gammal och har också bröstcancer. Vi har nu under 7 månaders tid stöttat varandra genom msn och sms. Vi har aldrig sett varandra på riktigt eller pratat med varandra på telefon. Therese har varit den person som jag har varit närmast under denna tid förutom min familj. Vi har delat våra känslor med varandra och inte känt oss ensamma under denna fruktansvärt resa. I timmar har vi suttit framför datorn varje vecka för att hjälpa varandra att må så bra så möjligt. Idag skall jag träffa henne för första gången. Vi skall träffas i Malmö och äta lunch. Det känns så konstigt att äntligen få träffa sin bästa bröstcancer vän. Jag tycker så mycket om henne och är så glad för att hon har funnits där för mig.

Längtar redan tills jag får krama om henne för första gången!!
Det kommer givetvis uppdatering om första dagen med Therese och Pernilla.

Ha en fin dag!!

En väldigt rolig dag:))

Igår var en lite annorlunda dag för mig. Jag gick upp klockan 05.00 för att befinna mig på Malmö Centralstation klockan 06.15. X200 skulle ta mig till Stockholm där jag skulle få träffa några av tidningen Solos medarbetare. Det blev en väldigt tidig morgon och att ta mig själv till storstaden så här kort tid efter mina behandlingar gjorde att jag fick lite ont i magen. Men jag var förväntansfull och hela jag sprudlade av energi att äntligen få se världen igen.

Med på taget var givetvis min älskade vita dator. Medans Malmö flög förbi fönsterrutan en tidig sensommar morgon satt jag där i tystheten och tittade ut. Att åka tåg påminner mig så om Österrike då jag alltid förr tog natt tåget ner från Sverige innan första snön hade fallit. Men nu satt jag där och var på väg upp till Stockholm för att ställa upp på något jag aldrig förr hade gjort.

Det var lite för tidigt att äta frukost hemma och min älskade havregrynsgröt kunde jag inte ta med mig på tåget. Så det blev en bulle och lite fil. Jag äter väldigt sällan bröd, men vad gör man när inget annat finns i hyllorna så Press Byrån. Jag somnade in ett par timmar på tåget och det gjorde att resan gick ganska snabbt. När jag kom till Stockholm fick jag nästan en chock, stationen var så stor och där sprang runt allt för mycket människor. Jag blev yr och kände mig som en liten myra kring alla normala människor som sprang runt i sina vanliga rutiner. Jag är verkligen inte van vid människor längre och förstod ganska snabbt att jag har stängt in mig dessa 7 månader av cancer. Inne på stationen hittade jag inte utgången och fick fråga var den låg. Äntligen ute i den friska luften tog jag 5 djupa andetag för att sen sätta mig i en taxi till den bestämda platsen som Solo hade gett mig.

Här har ni de tre underbara tjejerna från Tidninen Solo från vänster Jessica Laneborg (art director), Johanna Frölander (reporter), Karin Nordin (chefredaktör).

Ja... det var inte vilken fotografering som helst, bilderna som togs skulle vara naket. I mitten ser ni fotografen Alexander Pihl som tog bilderna, duktig och visste vad han höll på med. Han gjorde så allt kändes väldigt naturligt. Mer om det får ni se i Tidningen Solo som kommer ut i mitten på oktober. Ett väldigt duktigt team från redaktionen tog hand om mig och reportaget som kommer i nästa nummer av Solo kan jag varmt rekommendera, det betyder väldigt mycket för mig. Klicka här så kommer ni till Solos hemsida, där kan ni även gå in på chefredaktören

Karin Nordins blogg och läsa mer om vad som hände igår i ateljén:).

Det var inte bara jag som var där för att vara med i reportaget utan även vår helt fantastiska Lotta Gray även kallad Vimmelmamman. Som många av oss redan vet skriver hon om sitt kämpande igenom sin cancersjukdom. Hon fick tarmcancer 2008 som opererades bort. Därefter gick hon igenom cellgiftsbehandling i 6 månader. Kort efter upptäcks spridning till hennes lever som opererades bort i mars 2009. Nu försöker hon som även jag leva ett liv även om oron och den fruktansvärda rädslan för återfall hela tiden finns där. Då pratar jag inte om att denna rädsla flyger över oss lite då och då, den finns där hela tiden och det är nog det jobbigast med att leva med denna sjukdom. Vi vet aldrig vad som kommer att hända och hur länge vi får lov att leva. Jag har följt Lotta på hennes blogg sedan jag blev sjuk och att få träffa henne på riktigt kändes kul. Hon är lika vacker på riktigt och jätte trevlig, lite synd att jag inte fick mer tid att prata med henne. Tack för att du delar med dig av ditt liv Lotta, jag håller mina tummar för dig den 25 sep och resten av livet. Klicka här så kommer ni till Lottas blogg.

När allt var klart tog jag en taxi in till Drottninggatan. Sist jag befann mig i Stockholm var jag nog 10 år gammal. Så med en kort promenad på gågatan och en god lunch avslutade jag min dag i huvudstaden. På väg till stationen kommer jag på att jag glömt min dator i ateljen. SHIT där stod jag mitt på huvudgatan fullt med folk omkring mig och visste knappt var jag skulle ta mig till. Min älskade dator kan jag bara inte leva utan men underbara Solo fixade allt och kom till stationen med datorn precis innan tåget gick . Tack än en gång Solo!!!!

Efter en lång dag och många dagar utan godis handlade jag mig en stor påse för att kunna ta mig igenom 5 timars tågresa hem.

Där flög Stockholms stad förbi utanför tågfönstret och jag var på väg hem. Det hade varit en upplevelserik dag och jag var nu fruktansvärt trött och hela mitt skelett värkte. Jag lutade huvudet bakåt och kände hur all min energi runnit av mig. Under resans tid satt jag och funderade på hur roligt livet kan vara när jag öppnar den stora svarta dörren till mitt lilla svart rum......

Perukmakarna!!

Idag har jag varit och prövat peruker. Gud vad kul det var:)), där fanns så mycket att välja på. De är så duktiga på att göra peruker idag och för oss cancersjuka är det guld värt. Vi vill fortfarande försöka se vanliga ut ibland och känna oss fina. Jag bestämde mig för en kortare peruk i en ljusare färg än den som jag har i dag. Efter att vi hade hittat den rätta peruken till mig och beställningen var gjord frågade jag om vi kunde klippa upp min gamla peruk. Så nu kan man säga att jag har en ny frisyr. Den andra längden var för lång, det var som om peruken var ute och gick med mig och inte tvärt om. Nu känns det bra och väldigt mycket mer bekvämare.


Så ser det ut efter jag prövat peruk.


Nu ser min gamla peruk ut så här:)))