tag:blogger.com,1999:blog-8573505586191419176.post4595539641806460139..comments2009-09-17T21:17:14.090+02:00Jag heterhttp://www.blogger.com/profile/05390800708851802046noreply@blogger.comBlogger3125tag:blogger.com,1999:blog-8573505586191419176.post-40693185552103745602009-09-17T21:17:14.090+02:002009-09-17T21:17:14.090+02:00Stå på er, jag tänker på er varje dag, ni kommer att fixa det här!! Många kramar till er bådaAnonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-8573505586191419176.post-62431203579341608642009-09-17T19:10:05.416+02:002009-09-17T19:10:05.416+02:00Vill bara tillägga att det är klokt av dej att du talar med kuratorn. Gör det ofta om du behöver! Hon är expert på krisbearbetning (ingår i hennes utbildning) och kan hjälpa dej att gå vidare.<br /><br />Beundrar din styrka!<br /> <br />BeritAnonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-8573505586191419176.post-22537442369505641372009-09-17T19:00:45.699+02:002009-09-17T19:00:45.699+02:00Hej!<br />Krisarbete är ett slitjobb. Ger man sig tillåtelse att reagera så bearbetar man det hela. Det är bra att släppa fram gråt och ångest och att älta en tid. Undertrycks dessa känslor så kan de komma senare i knepigare skepnad. Jag tror att jag vet vad jag talar om eftersom jag är utbildad i krisbearbetning (hör till mitt arbete) och dessutom är jag själv sjuk (bröstcancer).<br />Du vet att de flesta som får vår sjukdom blir friska. Du måste tro att du hör till den gruppen. Sannolikt gör du det. Under många år kommer ångesten att finnas kvar och poppa upp lite då och då. Den lägger sig med tiden och det normala, friska livet tar mer och mer plats. Den vägen har jag sett många gå. <br /><br />Varm hälsning från BeritAnonymousnoreply@blogger.com