Hej då älskade Blogg!!

Idag är det dax att meddela Er att jag skall byta adress. Från och med idag slutar jag att skriva här på bloggen. Jag har fått en förfrågan om att blogga för METRO och deras Rosa Bandet-kampanj. En ny utmaning för mig som även gör att fler människor kan läsa min historia om min sjukdom. Jag kommer förhoppningsvis kunna hjälpa fler människor i samma situation. Det är med lite vemod jag lämnar denna bloggen, den har varit min vardag under en lång och kämpig tid. Den har hjälpt mig att bearbeta mina tanka och känslor och Ni har varit ett fantastiskt stöd för mig här. Utan Er vet jag inte vad jag hade gjort. Ett stort tack till Er och jag hoppas ni följer med mig på mitt nya äventyr.
Nu går jag vidare!!

ps alla fantastiska kommentarer kommer tyvärr inte komma med på den nya bloggen men jag har sparat dem precis bredvid mitt hjärta.. shit jag gråter nu!! TACK IGEN ds

Så hjärtligt välkomna till min nya blogg
Klicka på länken undertill
www.metrobloggen.se/pernillla

Gammal lampa blir ljusstake!

Se så fint det kan bli när man gör vid en gammal ful lampa. Lek lite med fantasin så kan man få gamla saker att bli väldigt vackra.
Nu skall jag sätta mig i bilen och köra till Eslöv för att hämta Therese. Vi skall köra på utflykt och eftersom Therese har varit väldigt sjuk efter den sista cellgiftsbehandlingen behöver hon få komma ut och ha en mysig dag. Hej så länge!!

Heja Geischa!!

Geisch stöder kampen mot Bröstcancer!!

Helgen har varit jätte mysig, mycket shopping och antika affärer med mamma. Jag fick tag i en lampa som jag har gjort om lite. Ett foto kommer lite senare på hur resultatet blev. Har inte lagt upp så många bilder på min lägenhet men det kommer snart. Det är skönt att ha sitt eget nu och att få vara helt själv. Jag har haft det jätte bra hos mina föräldrar och hade inte velat vara någon annan stanns mer än hos dem under den svåra tid som har varit. Men nu behöver jag få ha mitt eget och ta hand om mig själv.

Jag som säkert så många andra älskar väl choklad. Speciellt vi kvinnor som ibland får ett speciellt begär av denna underbara godsak. Choklad liksom lugnar ner ens nerver och gör att man blir tillfreds igen;). Igår i affären hittade jag en produkt till som stödjer Bröstcancerfonden i oktober månad, Geischa choklad mmm mm mmm.


Så här ser lampan ut idag och om några dagar har jag gjort den till något extra fint. Vänta och se!!

Det går att dölja sjukdomen!!

Det går att dölja sjukdomen!! Det är nu ingen mer än jag själv och kanske några andra cancersjuka som kan se vad som döljer sig bakom masken. Att få dölja sig bakom peruken och sminkningen gör att min vardag ibland blir mycket enklare. Jag fick en helt fantastisk Ögonbrynspenna av Solo när jag skulle bli fotograferad förra veckan. Den kommer från Shiseido och heter Natural Eyebrow Pencil/Crayon Sourcils Naturels. Jag har idag bara 5 bryn kvar på vardera ögonbryn och pennan gör att det ser väldigt naturligt ut när jag sminkat mig. Jag kan starkt rekommendera den till Er som har väldigt tunna ögonbryn. Jag har ju även klippt upp min peruk och nu känns den mer behaglig. Med detta resultatet som tog mig typ 5 minuter, på med peruken och två sträck ovanför ögonen så beger jag mig ut i det fina vädret. Även jag njuter när det är helg, lyxar till det lite och njuter av alla glada människor:)))).

Jag har rört på mig:)!!

Idag drog jag fram mina sport skor som normalt sitter på mina fötter när jag tar mig till sportaffären för att byta om till skidutrustningen. Men i dag fick dom sin första runda i Sverige och platta Malmö. Jag har idag varit ute och gått i över 2 timmar. Det kändes jätte bra men är jätte trött nu. Idag var första dagen sedan sista cellgiftsbehandlingen som jag kände för att röra på kroppen igen. Sköööööööööööööööööööönt, snart sitter jag väl på träningscyklen med:)))!!



En runda på torget blev det med. De har massa frukt och grönsaker och även en hel del fina blommor. Skall försöka gå dit en gång i veckan och fylla kylskåpet med nyttigheter.

En dålig dag!!

Jag och Therese på Espresso Hause!

Igår träffade jag Therese igen och vi hade ett par fina timmar ihop i Malmö. Hon är så go och vi skrattade mycket. Hon ville hälsa til Er och tacka så mycket för alla fina kommentarer ni skickat till henne. Det stöttade henne jätte mycket och gjorde henne väldigt glad. Idag satte hennes biverkningar igång efter cellgftsbehandlingen igår, så hon kommer att ha det väldigt jobbigt framöver.

Idag har jag det inte så bra. Jag har antagligen ramlat ner några steg från stegen. Jag har inte ramlat ända ner till marken men jag gråter och känner mig väldigt liten. Jag vaknade med magont och kände direkt att denna dagen kommer bli jobbig. Allt känns hopplöst och jag tycker att allt bara står stilla. Jag har det jätte bra här i lägenheten och det känns tryggt men vägen tillbaks till det vanliga livet känns fruktasvärt långt just nu. Jag har en så kallad dålig dag och det är kanske inte så konstigt på grund av allt jag har gått igenom. Tankarna yr och oron för livet trycker på. Kurator jag hade när jag fick mitt cancer besked berättade för mig att vägen tillbaks efter alla operationer och behandlingar kan oftast vara väldigt svår för många. Så jag anser mig reagera ganska normalt och har bestämt mig för att det får ta sin tid. Jag får ta en dag i sänder och ge mig själv vila och ro.

Rosa Bandet-smycke!!

Igår hittade jag de nya Rosa Bandet-smyckena på Guldfynd. Nästa månad drar kampanjen igång och många andra fina saker kommer att komma ut på marknaden. Kom igen tjejer, köp ett litet smycke att sätta på tex höst jackan eller väskan som jag gör. Eller ni killar köp ett och ge det till någon ni tycker om:). För varje sålt smycke går 10 kronor till Bröstcancerfonden.

Idag får Therese sin 7 cellgiftsbehandling. Efter det skall vi träffas och fika igen. All styrka till Therese!!

Mitt hår!!

Det känns inte roligt att visa upp min kala skalle för Er längre. Men för oss som är sjuka och har genomgått en cellgiftsbehandling är detta ämnet ganska stort. Vårt hår är ändå en stor del av vår personlighet. Jag skäms inte på något sätt för hur jag ser ut i dag, för jag ser ändå ganska söt ut utan min päls;). Men det är jobbigt, jag vill känna mig fri med min kropp och det går inte när det lyser cancer om mig. Glöm då inte bort att jag idag är cancer fri:)))). Men nu börjar vägen tillbaks till mitt vanliga jag och jag skall låta Er få följa även denna väg. Som ni ser på bilden så är håret på väg ut igen, det känns som en väldigt glesväxt skäggstubb:). Inte för att jag själv har haft en skäggstubb men man har ju känt på ett par stycken i sina dagar.



Nu bär det av till IKEA för att hämta de sista glasdörrarna till sidebordet. Sen lite shopping till kylskåpet. Ikväll kommer min styvfar hit och skall hjälpa mig med att få upp TV:n och tavlorna på väggen.

Nu har jag flyttat!!

Nu har jag flyttat in i min lägenhet. I fredags kände jag mig ganska redo att flytta ifrån mina föräldrar. De har varit ett enormt stöd och min trygghet under denna tiden och är fortfarande det som alltid annars. Den tryggheten jag har haft hemma under tiden jag varit sjuk är svår för mig att släppa. En ångest för framtiden kommer över mig och framtiden har ju precis börjat nu när jag är klar med behandlingarna. Nu har det gått 2 dagar och jag har sovit här två nätter. Det känns väldigt konstigt och nu måste jag börja bygga upp en trygghet i min nya lägenhet. Allting är så nytt för mig och jag är helt plötsligt själv. Jag sover ensam, jag äter frukost ensam och jag sitter med mina tankar ensam. MEN jag trivs utomordentligt bra i lägenheten. Den är mysig och jag känner mig hemma här efter bara så kort tid och det är ett stort plus.

I fredags började jag mitt inrednings projekt här hemma. Först och främst var jag tvungen att köpa en TV så jag inte kände mig allt för ensam i all tystnad. Medans TV:n stod på hade jag fullt upp med att få ihop min sidebord som skall stå under TV:n. Jag har själv kombinerat sidebordet som är med lådor och glasdörrar. Den passar fint in med alla mina gamla gustavianska möbler. En gammal IKEA anställd som jag är så var sidebordet efter några timmar färdig. Nu saknar jag bara 3 glas dörrar som givetvis var slut när jag var där för att handla.

Svag som jag fortfarande är i kroppen trodde jag aldrig jag skulle klara det!


Men det började bra!


Nästan klar gud vad jag är duktig :)))!! Lägg märke till lilla godisskålen längst ner i hörnet, hihihi det var faktiskt lördag:)!!

Det är så skönt att bo så nära stan, så nu skall jag ta på mig kläderna och gå in till gågatan för att få lite inrednings tips
Ni får ha en fin dag och njut av de sista sensommardagarna. Utan för min fönsterruta lyser solen från en klar blå himmel. Tjingeling:)))))!!!

Dax för terapi!!

Igår klockan 10.00 var det dax att befinna sig på Onkolog Avdelningen igen. Jag går inte ofta till sjukhuset med peruk så även idag blev det schal. Man vill inte klä upp sig när man går dit för man orkar inte bära upp kläderna. Men man vill inte heller gå dit och se ut som man precis stigit upp från sängen. Hur gärna man ibland vill gå dit i morgonrocken så vill man på något vis visa att man klarar av att ta hand om sig själv. Så med bekväma kläder lite rauge på kinderna och en av mina favorit schalar bar det av till UMAS.

Ända sedan jag var liten har det känts som 1000 knivar hugger mig i magen när jag hör ordet Onkologen. Det gör det fortfarande idag hur van jag än är att gå in genom dessa dörrar. Igår var det första gången efter cellgiftsbehandlingen som jag skulle träffa min kurator. Jag gick hos en kurator på bröstavdelningen tidigare när jag precis hade fått mitt cancerbesked. När undersökningar, operationer och alla provsvaren var klara skrevs jag över till onkologavdelningen för att fortsätta mina behandlingar. Under cellgiftsbehandlingen orkade eller ville jag inte ha någon kurator men nu när den tunga behandlingen är över kände jag på mig att jag behöver ett extra stöd.



Jag vet inte hur många gånger jag har stått i denna hissen på UMAS ingång 75. Ända sedan jag var väldigt liten och knappt nådde upp till hissknapparna var denna hiss något som tillhörde min familjs vanliga vardag. Tänk Er att min pappa har tryckt på dessa knappar precis som jag gör idag fast pappa hade hjärntumör och inte bröstcancer som jag.



Men vad hade jag gjort utan all den fantastiska forskningen inom cancer sjukdummar och alla duktiga människor som springer runt i vita eller gröna kläder här. Jag hade antagligen inte blivet så väldigt gammal. När jag tittar på dessa skylltar i hissen så får jag en speciell känsla av trygghet. Här i detta huset vet jag att dom gör allt för att rädda mitt liv. Människorna som arbetar här är där för mig och det är som mitt andra hem. Sjukhuset och läkarvården har trots min dödliga sjukdom gett mig en trygghet här.



In genom dessa dörrar finns en speciell spänning i luften, det är liksom allvar och tystheten gör att man direkt förstår att döden bankar en i nacken.
Men som jag sa,,, här får vi cancerpatienter vår hjälp och därför går jag idag in här mer än gärna hur hårt det än är. Samtalet med min kurator var tungt, det blev mycket på en gång. Gråten satt i halsen hela tiden och bara jag hade satt mig på stolen så ville jag gråta hysteriskt. Men jag skärpte mig. Varför jag skärpte mig vet jag inte men det berodde nog på att det var första gången jag träffade den nya kuratorn. Kuratorn började med att dra upp mitt liv som 6 åring när pappa dog i hjärntumör. Som ni förstår så har jag en hel del att bearbeta. Att cancer är lika med döden för mig förstår man kanske när min pappa fick lämna mig efter många års hårt lidande. Givetvis kunde jag inte hålla tårarna inne och efter ett tag kom dom. Det kändes jätte bra att få vara där men tungt och jag tyckte väldigt mycket om Kuratorn hon är duktig. Jag behöver detta nu och om två veckor skall jag dit igen.

Varför är livet så här!!!

Den här underbara ängeln fick jag av Therese och hennes mamma igår. Therese har en likadan bredvid sin säng. Jag kommer ställa min vid sängkanten nu och hoppas att den ger mig lycka.

Igår fick jag äntligen krama om Therese. Att få träffa henne var väldigt speciellt för mig och jag var nervös. Efter att ha kommit varandra så nära men aldrig träffats på riktigt är faktiskt väldigt speciellt. Vi har verkligen varit där för varandra hela tiden och utan henne vet jag inte vad jag hade gjort. Det känns som om jag har känt henne hela livet.

Jag har under denna tid byggt upp en egen bild av hur Therese skulle vara, men när hon helt plötsligt stod där kände jag inte igen henne. Men detta är verkligen inget negativt utan tvärt om. Efter att ha haft en jätte trevlig lunch med mycket prat och skratt förstod jag hur fruktansvärt stark denna tjej är. Jag har träffat på många starka personer i mitt liv men detta slår nog det mesta.

Jag har inte berättat vad som har hänt Therese under sommaren men det är en bröstcancerpatients värsta mardröm. Therese får diagnosen Bröstcancer i Mars 2009 där även lymfkörtlarna var angripna. Hennes vänstra bröst opereras bort och även lymfkörtlarna tas bort. Efter operationen planeras det in 6 cellgiftsbehandlingar med Taxotere och Hereceptin men innan behandlingarna görs en MR (magnet röntgen) där läkarna hittar förändringar på Therese lever. Efter många biopsier får läkarna fortfarande inte något svar på vad det kan vara. Therese får därför vänta tills man kan se om förändringarna på levern försvinner efter att hon har fått några cellgiftsbehandlingar. Om förändringarna minskar betyder det att förändringarna på levern är cancermetastaser. Detta är en mardröm för en kvinna i hennes situation och det är en situation ingen kan sätta sig in i om man inte har varit sjuk i cancer. Jag har under denna tid varit i kontakt med Therese hela tiden. Hon har mått så dåligt att det är svårt för mig att beskriva det med ord. Hennes rädsla och ångest har varit och är fortfarande fruktansvärd.

En dag i somras kom svaret och hela Therese värld rasar ihop, hennes cancer hade spritt sig till levern. Idag har hon fått 6 cellgiftsbehandlingar och där skulle det egentligen ta slut och vi båda skulle gå i mål samtidigt tillsammans. Men förra veckan berättade läkaren för henne att hon antagligen kommer att få cellgift hela livet ut i jämna mellanrum för att hålla cancern borta. Detta är så grymt och hon försöker varje dag göra sitt bästa för att inte falla ihop. Tankarna kring döden cirkulerar i hennes huvud och ovissheten kring hennes framtid gör att hon knappt vet vad hon skall ta sig till. MEN det som är väldigt viktigt och positivt just nu är att cellgifterna har gjort att metastaserna på hennes lever har minskat. När jag satt med Therese idag och åt lunch kände jag en sådan styrka från denna tjej. En styrka som alltid har funnits hos henne i våra samtal men nu strålade denna styrka ännu starkare.

Jag ville berätta detta för Er på grund av att ni måste förstå hur grymt livet kan vara. Therese är bara 26 år gammal och har hela livet framför sig, hon skall inte behöva leva med detta. Jag kommer vara där för henne hela tiden, dag som natt och då menar jag verkligen hela tiden. All den underbara styrka ni bloggläsare har gett mig under min svåra tid vill jag nu dela med mig av till min vän Therese.

Therese!!

Här har jag tillbringat timmar tillsammans med Therese.

Jag har tidigare skrivet om min vän Therese. Vi träffades i början av min sjukdom, då allt var som värst för mig. Men vi träffades inte på ett vanligt sätt utan via datorn. Therese är 26 år gammal och har också bröstcancer. Vi har nu under 7 månaders tid stöttat varandra genom msn och sms. Vi har aldrig sett varandra på riktigt eller pratat med varandra på telefon. Therese har varit den person som jag har varit närmast under denna tid förutom min familj. Vi har delat våra känslor med varandra och inte känt oss ensamma under denna fruktansvärt resa. I timmar har vi suttit framför datorn varje vecka för att hjälpa varandra att må så bra så möjligt. Idag skall jag träffa henne för första gången. Vi skall träffas i Malmö och äta lunch. Det känns så konstigt att äntligen få träffa sin bästa bröstcancer vän. Jag tycker så mycket om henne och är så glad för att hon har funnits där för mig.

Längtar redan tills jag får krama om henne för första gången!!
Det kommer givetvis uppdatering om första dagen med Therese och Pernilla.

Ha en fin dag!!

En väldigt rolig dag:))

Igår var en lite annorlunda dag för mig. Jag gick upp klockan 05.00 för att befinna mig på Malmö Centralstation klockan 06.15. X200 skulle ta mig till Stockholm där jag skulle få träffa några av tidningen Solos medarbetare. Det blev en väldigt tidig morgon och att ta mig själv till storstaden så här kort tid efter mina behandlingar gjorde att jag fick lite ont i magen. Men jag var förväntansfull och hela jag sprudlade av energi att äntligen få se världen igen.

Med på taget var givetvis min älskade vita dator. Medans Malmö flög förbi fönsterrutan en tidig sensommar morgon satt jag där i tystheten och tittade ut. Att åka tåg påminner mig så om Österrike då jag alltid förr tog natt tåget ner från Sverige innan första snön hade fallit. Men nu satt jag där och var på väg upp till Stockholm för att ställa upp på något jag aldrig förr hade gjort.

Det var lite för tidigt att äta frukost hemma och min älskade havregrynsgröt kunde jag inte ta med mig på tåget. Så det blev en bulle och lite fil. Jag äter väldigt sällan bröd, men vad gör man när inget annat finns i hyllorna så Press Byrån. Jag somnade in ett par timmar på tåget och det gjorde att resan gick ganska snabbt. När jag kom till Stockholm fick jag nästan en chock, stationen var så stor och där sprang runt allt för mycket människor. Jag blev yr och kände mig som en liten myra kring alla normala människor som sprang runt i sina vanliga rutiner. Jag är verkligen inte van vid människor längre och förstod ganska snabbt att jag har stängt in mig dessa 7 månader av cancer. Inne på stationen hittade jag inte utgången och fick fråga var den låg. Äntligen ute i den friska luften tog jag 5 djupa andetag för att sen sätta mig i en taxi till den bestämda platsen som Solo hade gett mig.

Här har ni de tre underbara tjejerna från Tidninen Solo från vänster Jessica Laneborg (art director), Johanna Frölander (reporter), Karin Nordin (chefredaktör).

Ja... det var inte vilken fotografering som helst, bilderna som togs skulle vara naket. I mitten ser ni fotografen Alexander Pihl som tog bilderna, duktig och visste vad han höll på med. Han gjorde så allt kändes väldigt naturligt. Mer om det får ni se i Tidningen Solo som kommer ut i mitten på oktober. Ett väldigt duktigt team från redaktionen tog hand om mig och reportaget som kommer i nästa nummer av Solo kan jag varmt rekommendera, det betyder väldigt mycket för mig. Klicka här så kommer ni till Solos hemsida, där kan ni även gå in på chefredaktören

Karin Nordins blogg och läsa mer om vad som hände igår i ateljén:).

Det var inte bara jag som var där för att vara med i reportaget utan även vår helt fantastiska Lotta Gray även kallad Vimmelmamman. Som många av oss redan vet skriver hon om sitt kämpande igenom sin cancersjukdom. Hon fick tarmcancer 2008 som opererades bort. Därefter gick hon igenom cellgiftsbehandling i 6 månader. Kort efter upptäcks spridning till hennes lever som opererades bort i mars 2009. Nu försöker hon som även jag leva ett liv även om oron och den fruktansvärda rädslan för återfall hela tiden finns där. Då pratar jag inte om att denna rädsla flyger över oss lite då och då, den finns där hela tiden och det är nog det jobbigast med att leva med denna sjukdom. Vi vet aldrig vad som kommer att hända och hur länge vi får lov att leva. Jag har följt Lotta på hennes blogg sedan jag blev sjuk och att få träffa henne på riktigt kändes kul. Hon är lika vacker på riktigt och jätte trevlig, lite synd att jag inte fick mer tid att prata med henne. Tack för att du delar med dig av ditt liv Lotta, jag håller mina tummar för dig den 25 sep och resten av livet. Klicka här så kommer ni till Lottas blogg.

När allt var klart tog jag en taxi in till Drottninggatan. Sist jag befann mig i Stockholm var jag nog 10 år gammal. Så med en kort promenad på gågatan och en god lunch avslutade jag min dag i huvudstaden. På väg till stationen kommer jag på att jag glömt min dator i ateljen. SHIT där stod jag mitt på huvudgatan fullt med folk omkring mig och visste knappt var jag skulle ta mig till. Min älskade dator kan jag bara inte leva utan men underbara Solo fixade allt och kom till stationen med datorn precis innan tåget gick . Tack än en gång Solo!!!!

Efter en lång dag och många dagar utan godis handlade jag mig en stor påse för att kunna ta mig igenom 5 timars tågresa hem.

Där flög Stockholms stad förbi utanför tågfönstret och jag var på väg hem. Det hade varit en upplevelserik dag och jag var nu fruktansvärt trött och hela mitt skelett värkte. Jag lutade huvudet bakåt och kände hur all min energi runnit av mig. Under resans tid satt jag och funderade på hur roligt livet kan vara när jag öppnar den stora svarta dörren till mitt lilla svart rum......

Perukmakarna!!

Idag har jag varit och prövat peruker. Gud vad kul det var:)), där fanns så mycket att välja på. De är så duktiga på att göra peruker idag och för oss cancersjuka är det guld värt. Vi vill fortfarande försöka se vanliga ut ibland och känna oss fina. Jag bestämde mig för en kortare peruk i en ljusare färg än den som jag har i dag. Efter att vi hade hittat den rätta peruken till mig och beställningen var gjord frågade jag om vi kunde klippa upp min gamla peruk. Så nu kan man säga att jag har en ny frisyr. Den andra längden var för lång, det var som om peruken var ute och gick med mig och inte tvärt om. Nu känns det bra och väldigt mycket mer bekvämare.


Så ser det ut efter jag prövat peruk.


Nu ser min gamla peruk ut så här:)))

Mår bättre!!

Go Morgon!Jag börjar känna mig bättre nu och känner även att jag tänker mer positivt. Så är det för mig och säkert för många andra att när man är sjuk blir tankarna negativa. Det är väl för att man mår så dåligt och att även hjärnan inte orkar fungera normalt. Allting går liksom då i en ond cirkel.

I morgon skall jag till peruk makarna och testa ut min andra peruk. Mitt hår har börjat växa ut lite igen men det kommer jag säkert att tappa snart. Efter det tror jag att mitt hår kommer börja växa på riktigt, men det kommer ta tid:(. Jag vet inte riktigt vad för slags peruk jag skall ta denna gången men jag hade tänkt mig en kortare modell.

Nu är det söndag och jag skall ut och titta i inredningsaffärer igen, jag bara älskar det:))))))))))))))))))))) Vi ses i morgon.

Besiktning och klädköp!!

Idag var jag på besiktning av min bil. Medans killarna försökte hitta fel på min kärra satt jag i lugnans ro bredvid och tittade på. Jag satt bara och väntade på att dom skulle börja prata bilar och motorer med mig efter att ha hittat något fel. Men nej nej nej min bil ät frisk som en nötkärna och jag fick köra hem igen utan några anmärkningar:)))))))).



Annars har jag tillbringat en liten stund i Gallerian för att titta på höstens mode. Eftersom jag lagt på mig 6 kg och min kropp samlat på sig massa vätska tycker jag att hela min garderob där hemma suger. Men det gjorde inte saken bättre när jag började prova kläder idag, ingenting satt fint och hela jag såg bara sjuk ut. Det är verkligen inte roligt att se cancersjuk ut längre. Jag vill att min kropp skall återgå till det normala men det tar nog sin tid. Jag blev i alla fall ledsen när jag stod där i affären och ingenting sag fint ut på mig. Trots mitt stora problem hittade jag ett par fina byxor och en fin schal. Jag inhandlade även ett mysigt nattlinne från H&M för 49.00:-. Jag tyckte texten passade bra in på hur jag skall tycka om min egen kropp i fortsättningen. Jag får väl springa runt i mitt nattlinne och titta på texten tills jag känner mig bekvämare med min kropp.




Jag bor fortfarande hemma hos mina föräldrar och känner inte för att flytta till lägenheten än. Jag kommer att tillbringa helgen med min mamma, vi skall mysa vila och bara ta hand om oss hela helgen. Jag är fortfarande svag och min kropp går i första hand just nu. Trevlig helg!!

Idag går flyttlasten!!

Godmorgon!! Snart går flyttlasten från mitt gamla flickhem till Malmö City. Allt är rensat och det känns som om jag skall flytta till Australien;). Det är ett stort steg för mig att flytta till egen lägenhet nu. Jag har varit innestängd i min lilla cancervärld 7 månader och nu släpps jag ut i det fria. JAG ÄR JÄTTE NERVÖS!!!

Igår åkte jag till lägenheten för att sätta nyckeln i låset för första gången. Jag blev glad av att få se lägenheten och jag älskar den. Den är jätte fin. När jag kom in var lägenheten helt tum det ända som stod där var en jätte vacker Orkide från dom tidigare ägarna. Tack snälla ni, jag skall ta väl vara på ert fina arbete ni lagt ner på lägenheten.



Mina älskade föräldrar har fixat en flyttfirma som kommer och tar hand om allt idag. Vi behöver inte göra någonting och det känns jätte skönt. Hoppas killarna även bär upp mig i lägenheten för min 90 åriga kropp behöver hjälp just nu:). Jag åter kommer med uppdatering av flytten. Nu skall jag äta min havregrynsgröt sen bär det av..... Ha en fin dag!!

Hjärnan vill men kroppen orkar inte!!

Hej på Er!! En glad och lycklig Pernilla fick äntligen nycklarna till sin nya lägenhet idag.

I några dagar har jag haft en enorm huvudvärk och känt mig väldigt svag. Trots biverkningarna från cellgiften tog jag mig ändå till banken idag för att skriva mitt namn på överlåtelsebrevet och ta emot nycklarna till lägenheten. Det ända jag vill just nu är att börja leva livet igen och känna mig frisk, men så fort går det tyvärr inte. Min hjärna vill mer än vad min kropp orkar med. Jag ligger nu här i soffan och förstår inte riktigt hur jag skall orka flytta alla mina saker till lägenheten men tack vare min älskade familj kan jag bara sitta på flyttkartongerna och peka på var allt skall stå. Jag är så glad och tacksam för all hjälp jag får, vad hade jag gjort om jag hade varit helt ensam???!!! Jag kommer inte stressa med att flytta utan flyttlasten går den dagen jag känner att jag orkar.

Detta meddelandet är till en väldigt nära vän till mig som sitter i samma situation som mig, när hon läser det så vet hon om att det är skrivet till henne!!

- Älskade vän!! Jag är ledsen att jag inte orkade följa med dig i morgon och vara där för dig. Du är nog den starkaste person jag någonsin har fått lära känna, glöm aldrig det. Idag är du jätte nervös och rädd inför morgondagen, men jag vet att du kommer att klara det precis som du har klarat allt det andra. Jag är inte där i morgon men jag finns här liggandes i min soffa med tankarna hos dig som alltid annars. Det kommer gå jätte bra gumman. Snart skall vi äntligen träffas för första gången:)). Tänker på dig och tack för att du finns där för mig!!