Brev, provtagning och lägenheten!!

Idag har jag varit och tagit dom sista blodproverna efter den sista cellgiften. Kändes konstigt att sitta där med den sista blodprovsremissen i handen. Sjuksköterskorna och jag pratade och var extra glada idag. Jag kramade om dom och tackade för deras fina hjälp. Nålen som gick in i armen i dag kändes knappt och jag har blivet en hejare på nålstick. Jag har mått väldigt dåligt denna gången men har inte orkat skriva om det. Jag började må lite bättre i lördags och idag är jag fortfarande väldigt trött och har ont i huvudet. Jag känner mig svag och jag märker hur påverkad kroppen har blivet av dessa 6 cellgiftsbehandlingar. Nu får vi hoppas att jag inte får för låga blodvärden och alla basiller får hålla sig borta från mig ett tag till.



Idag damp detta helt fruktansvärda och skräckinjagande brevet ner i brevlådan igen. Idag var jag inte lika rädd som alla dom andra gångerna jag har fått se detta blåa brevet i brevlådan. Idag vet jag om att inga undersökningar har gjorts på mig och jag kunde nästan själv räkna ut vad brevet innehöll Jag har blivet remitterad till Kvinnokliniken för regelbundna undersökningar. Detta har jag bett om på läkarmötet jag hade förra veckan. Risken för äggstockscancer är en liten aning större för mig än för vanliga kvinnor och därför vill jag ha denna säkerheten med en läkare som gör regelbundna undersökningar på mig.

Annars är det en stor dag för lilla Pernilla i morgon. I morgon skall jag till banken och skriva papper och äntligen få nyckeln till min nya lägenhet. Jag är förväntansfull och väldigt spänd på min helt nya framtid.

Läkarbesöket förra veckan!!

Läkarbesöket med min Onkolog Läkare förra veckan varade i över 1 timme. Han frågade hur jag mådde, svarade på alla mina frågor och berättade för mig hur min framtid kommer att se ut. Han började med att fråga mig hur jag tycker det skall bli nu efteråt, när allt är över????? Då berättade jag för han att jag inte vet? jag är rädd och tycker det skall bli svårt att komma tillrätta igen. Jag berättade också för han att jag knappt hunnit med att förstå vad det är som har hänt med mig. Han lugnade ner mig och förklarade för mig att det är väldigt normalt. Vi bestämde att det skall få ta sin tid och jag skall få gå hos en kurator på Onkologen. Jag tyckte det var en väldigt bra idé. Bara för att min cellgiftsbehandling är klar nu betyder det inte att jag helt plötsligt står där och är helt återställd. Min kropp har fått ta stryk, jag är svag och orkar inte lika mycket som jag gjorde innan. Jag blir ofta väldigt trött och får huvudvärk. Detta beror mycket på mina blodvärden. Jag har i dag ett blodvärde på 113, det värdet låg på 140 dagen innan jag fick mitt första cellgift. Så jag har alltså mindra blod i kroppen och det gör mig trött. Även många andra värden i blodet är väldigt låga och dom kommer så småningom att bli bra igen, men det tar sin tid. Sen har vi det psykiska, jag behöver bearbeta hela situationen och bli säker på min situation igen.

Min största oro nu är att cancer kommer tillbaks och sprider sig. Jag har en väldigt bra prognos och läkarna förklarar för mig att jag är frisk idag. Vad som helst kan hända och det är ingen läkare som kan garantera att jag förblir frisk, cancern kan alltid komma tillbaks i min kropp igen. Jag själv måste sakta men säkert försöka leva med detta och det är även där kuratorn kommer in i bilden.
Annars kommer läkarna ha koll på mig regelbundet där blodprover tas och undersökningar görs. Några röntgen undersökningar görs inte på mig fören läkarna misstänker att något är fel. Usch vill inte ens tänka på det..........

Viktökning: Innan jag blev sjuk var jag tränad och hade en väldigt bra kondition. Jag vägde då 55 kg och mina muskler satt på plats, om ni väntar 2 sekunder skall jag ställa mig på vågen nu... KOMMER STRAX!!!..... 61 kg och min kropp är helt förändrad. Att gå upp 6 kg är inte mycket och jag är fortfarande en normalbyggd tjej. Men jag är väldigt påverkad av medicinerna jag har ätit och har samlat på mig mycket vätska. Jag kan väl erkänna att jag tuggat till mig en hel del själv:). Nu är det slut med det, så fort jag piggnar till igen skall jag fixa till kilona och bygga upp min kropp igen. Längtar tills jag får min puls att gå igång igen, vara andfådd och känna hur svetten rinner:)))))).

Jag har ju arbetat och bott i Österrike eller på Jachten i många år. Nu har jag flyttat hem till Sverige och jag kommer vara sjukskriven ett bra tag till för att komma i kapp livet. Var och när jag kommer att arbeta igen får jag ta lite senare. Nu är det JAG so gäller.

Framöver kommer det hända en del saker till: jag kommer den 1 oktober börja äta hormontabletterna Nolvadex i 5 år. För att hindra återfall av bröstcancersjukdomen. Biverkningarna kring dessa tabletter är väldigt varierande. Symtomerna liknar övergångsbesvär, exempelvis värmevallningar, svettningar och humörpåverkan. Jag är positiv till tabletterna och hoppas att dom inte påverkar mig för mycket. Jag har bestämt mig för att äta hormontabletterna i alla 5 åren, sen får jag se hur jag mår av dom och hur framtiden ser ut.

Jag har nu även blivet remitterad till Plastik Avdelningen på UMAS. Redan till jul så är det planerat att dom skall operera bort mitt högra bröst. Jag blev jätte glad för det betyder att det är snart. Jag skall bara hinna hämta mig lite sen sätter dom igång att ställa mig till rätta igen. Ni förstår inte hur jag drömmer om att en vacker dag få ett par bröst igen som inte kan ge mig cancer.

Det är många som har undrat om jag kommer att sluta skriva nu när det värsta är över. Jag kommer naturligtvis inte sluta skriva till er. Detta är inte över än, jag har säkert en hel del faser att gå igenom innan jag känner mig helt fri. Jag kommer fortsätta skriva tills den dagen jag känner att jag har gått vidare och mina operationer är klara. Så vi ses i morgon igen...

Mys söndag för mig med 1 års kallas för tvillingana!! Idag blir det massa bebis skoj....

Välkommen på fredags lunch!!

Välkommen till mittt kök!! Idag skall jag laga fredagslunch till Er. På grund av brist på sysselsättning har jag bjudit alla läsare på lunch idag. Meny: Knaperstekt Hajmal med Pernillas fräscha sensommarsallad serveras med en luftig remauladsås.



Grönsaker och frukt är väldigt viktigt att vi får i oss. Jag har plockat fram allt grönt jag har i kylen och som ni ser på bilden finns det även kokt potatis med. Jag skär gurka, tomat, rädiser, äpple, avacado, paprika och rödlök i bitar. Under tiden har jag kokt potatisen, jag låter den svalna och skivar den i klyftor. Jag blandar ihopa alla grönsakerna och tillsätter tillslut potatis, bladspenat eller/och roccola sallad.

- Om ni vill ha något och dricka medans ni väntar finns det vatten i kranen.



För att göra en god dressing till salladen behövs inte så mycket mer än en god olivolja. Jag älskar olivolja och använder det ofta i min matlagning. Men i dag har jag även tillsatt några teskedar senap, hovmästarsås, vinäger och min älsklingskrydda citronpeppar, för idag är det lite mer lyx när ni är här.



Dressingen blandar jag i ett litet glas och häller sedan över salladen.
Så där!! där va den klar:)))))))))

Till fisken. Jag tänker panera fisken och behöver då 2 skålar. I ena skålen har jag 2 ägg blandat med lite mjölk. I den andra skålen har jag skorpmjöl, vitpeppar och salt. Jag doppar fisken i äggen och sen hoppar fisken själv över till skorpmjöls skålen. Bra va!! Dom fiskarna finns att köpa på Konsum:).

- Nu börjar ni nog bli lite hungriga, det är snart klart.







Se så fina dom blev!!



Sen är det bara att steka dom ca 5 minuter på var sida. Mina fileer är rätt stora så jag får steka i omgångar.


Här har ni resultatet. Slå er ner vid det dukade bordet så kommer jag snart med maten. Smaklig måltid!!

I kväll åker jag till Sommarhuset för i morgon bär det av till Skånska jakt och fiske mässan på Bosjökloster. Jag hoppas ni får en trevlig helg... Hej så länge!!

Tack!!

Idag vill jag tacka för alla underbara kommentarer på bloggen och bildspelet. Jag vill även tacka alla Er som har ringt, mailat, skickat brev och sent enorma blommuppsättningar under denna tiden. Ni vet inte hur glad jag är för att ni har lyssnat på mig. Ni har hjälpt mig att komma igenom denna svåra tiden och gett mig kraft att gå vidare. Ni har varit en stor del i till att jag har orkat! Jag har på grund av Bloggen kunnat ta mig igenom min sjukdom psykiskt på ett väldigt bra sätt. Jag har fått så fruktansvärt många privata brev av läsare som beskriver sina egna livs situationer, därför har jag inte känt mig lika ensam i min sjukdom, ångest och oro. Jag har kunnat bearbeta mig själv och min situation genom att få skriva till Er varje dag och ni har lyssnat!! Jag har även märkt under denna tiden att jag inte bara har hjälpt mig själv utan även Er. Många som läser min blogg är i samma situation som mig och vill veta hur det egentligen är att ha cancer och vad det är som kommer att hända med en psykiskt och fysiskt. Men även många av Er som läser har en nära anhörig eller vän som har cancer och ni får på så sätt reda på mer om vad denna person egentligen genomgår. Men jag vet också att många av Er som läser min blogg varken har cancer eller någon familjemedlem som lider av denna sjukdom. Ni har ett vanligt liv, ett liv där ni inte behöver oroa er för en dödlig sjukdom som vilken dag som helst kan ta en stor vändning i er vardag. Era problem är dom vardagliga problemen som tex: att få tiden att räcka till, få pengarna att räcka till, vara alla till lags, försöka vara bra på allt, gå ner i vikt, måndagar är inte er favorit dag och kön på Konsum gör er måttligt irriterade. Jag vet att ni i dag inte tycker det är lika jobbigt att stå i kön på Konsum, för ni vet att en dag kan det vända. En dag så kanske ni inte längre står i kön till Konsum för att sedan gå till jobb, hämta barnen, betala räkningarna och ställa väckarklocka på 06.00.
Även ni helt friska människor har börjat tänka om och kanske uppskattar livet lite mer. Ja!! jag hoppas att jag har fått delta lite i era liv och att jag har kunnat ge er något betydelsefullt av mitt skrivande.

Lycklig!!

FRIHET det är hur jag kan beskriva min känsla just nu. Jag känner mig lätt som en fågel och lyckan av besegring är enorm. Det har varit känslosamma dagar sedan jag skrev sist och jag vill helst bara vara själv med mina tankar. Mitt liv förändrades den 21 Januari i år och det jag har gått igenom är för mig själv nästan ofattbart. När jag kollar på bildspelet jag gjort till Er får jag själv tårar i ögonen och undrar -VEM ÄR HON den där skalliga flickan på bilderna!! Dessa 7 månader som jag har kämpat mig igenom en dödlig sjukdom kommer att få ta sin tid att smälta.

Det sista cellgiftet cirkulerar i min kropp just nu och jag är ständigt med för att känna att styrkan och cellgiftets kraft skall ge mig högsta effekt. Nu rensas min kropp ifrån dåliga celler den sista gången och ni som har följt mig vet hur jag mår. Jag kommer inte beskriva mina biverkningar denna gången, dom finns där men jag vet att dom snart är borta för gott.

Jag myser dagarna långa! Sover, äter havre grynsgröt med äpple, kollar på Nyhetsmorgon, dricker gott te, vilar, läser böcker, går små runder i det fina vädret, kollar på film, lagar god mat, tänker, drömmer och är den lyckligaste flickan i världen. Jag har all tid i världen, nu tar jag dagen som den kommer!!
Jag lever i nuet...

Im moving on!!

Med detta bildspel vill jag berätta för Er hur glad och lycklig jag är idag 21 aug 2009. Jag kan inte med ord beskriva mina känslor just nu. Jag vill här med tacka min familj Mamma, Lennart, Charlie, Paula, Sandra och Bertil. Tack Pappa Ulf för din kraft och närvaro du har gett mig från din plats där uppe i himlen. Även ett stort tack till mina närmaste vänner Marina & Fredrik, Hannes, Elle & Jacob, Felicia & Dan, Lill, Angelika & Ken, Gunilla min granne. Therese i Eslöv, Linda med familj, Pontus, Therese N, Emma, Fredrik & Sofia, Markus, Thomas & Heidi och Johnas. Tack även till UMAS, läkare sjuksköterskor och all den personal som har hjälpt mig under denna tid och gjort mig frisk. Men även ett stort tack till alla Er Bloggläsare. Vad hade jag gjort utan Er. Tack för att ni finns!!

Givetvis så spelas den helt underbara låten "Im moving on" med Sarad Dawn Finer. Texten som hjälpt mig igenon denna jobbiga tid.

Klicka HÄR för att komma till det bildspel som jag har gjort till Er.

:)))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))

JAG KLARADE DET!!!!!

Tack till Mamma, Allan och Eva som var vid min sida denna väldigt speciella dag.


Nu kör vi!! Mina blodvärden var ok. Nu kommer de sista dropparna cellgift sakta men säkert droppa in i min arm.


Efter behandlingen drogs min Picc-Line ut från kroppen, under dessa sekunder svepte alla känslor i genom mig med en enorm kraft.


Nu är den äntligen ute ur min kropp.


Här ser ni "slangen" som har gått från min arm ner till sidan om mitt hjärta.


Jag klarade det!!

Jag är så nervös, nu gäller det!!

Klockan är nu 07.00 och jag är redo för att ta mig till sjukhuset för den akutablodprovstagningen. Jag har inte sovit gott i natt och har bara legat och oroat mig för morgondagen. 24 Cortisontabletter har inte gjort saken bättre. Men nu är jag positiv och håller tummarna för att mina värden är bättre idag annars kommer jag bli så ledsen. Snälla om ni kan så håll gärna tummarna för mig.

När jag öppnar datorn nästa gång och skall skriva till er hoppas jag att cellgiftet för sista gången arbetar i min kropp :/!! Nu åker jag, ingen återvändo.....

1 dag kvar... kanske!!

Detta kan inte vara sant!!!!!!!
Vid 17.30 befann jag mig på IKEA för ett väldigt kort besök då telefonen ringer och det står "Okänt nummer" i displayn. Hjärtat går rakt upp i halsen och när jag svarar är det cytostatikamottagningen som ringer. E min sjuksköterska berättar för mig att efter blodprovstagningen i morse visar det vig att mina blodvärden är väldigt låga. Mina vita blodkroppar låg på 1.1, skall man få behandling måste dom ligga på 1.5. Det var även ett annat värde som var ganska lågt men jag minns inte siffran. Detta betyder att jag i morgon måste in tidigt på morgonen för akut blodprovstagning för att se hur värdena ligger. Jag vet inte vad jag skall säga men jag vill så gärna att allt skall gå bra nu. Jag frågade E om man kunde äta något speciellt för att hjälpa blodvärdena att bli bättre, som tex blodkorv. Men det kan man inte. Så nu är det bara att be till Gud att min kropp vill som jag i morgon. Varför skall det bli så här nu, även om jag har fått Neulasta sprutan så kan ändå mina blodvärden rasa. Jag som har sprungit omkring bland massa folk och riskerat infektionsrisken.
Nu är det duktik kropps peppning som gäller här hemma, jag skall meditera fram bra blodvärden för i morgon.

Skulle ge er lite information om läkarbesöket igår, jag har lite annat att ta itu med just nu så jag lovar att berätta mer om det de närmaste dagarna.
Skall se om jag hinner med ett "håll tummarna" inslag i morgon bitti innan jag beger mig till sjukhuset. Hej så länge.....

2 dagar kvar!!

Shit nu är det bara 2 dagar kvar:)))))

Idag var jag och träffade min Onkologläkare men mer om det kommer jag att ta i morgondagens inlägg. Jag är trött och huvudvärken är enorm efter en lång dag på stan med mamma. Efter sjukhuset gick vi vidare upp mot stan för att hitta nya sportkläder till mig. Det går inte riktigt att sporta i mina 100 par skidåkar underställ här hemma i platta Skåne och pjäxorna måste bytas ut till ett par riktiga träningsskor. Jag var runt överallt för att hitta något i min smak. Jag kan tala om för er att det är ingen dans på rosor att prova kläder med peruk och lösbröst. Tillslut stod jag ute i sportaffären och drog av mig peruken för att kunna prova kläder som en normal människa. Det var säkert en hel del som fick sig ett gott skratt i affären i alla fall jag och mamma skrattade så vi nästan kissade på oss. Jag bjuder gärna på mig själv, ett gott skratt förlänger livet. Vi hörs i morgon:))))))))






När vi var klara tag jag min peruk i handen och gick ut från affären. Jag älskar min peruk men ibland är den bara för mycket....

3 dagar kvar men med tårar i ögonen!

3 dagar kvar!!

En väldigt lyckad dag med min kusin med god mat och mycket skratt avslutades med tårar. När vi efter en lång dag äntligen satte oss ner hemma hos henne slet jag av mig schalen och kände på mitt nya hår som växer och växer. Det trodde i alla fall jag att det gjorde. Jag fick av förvåning se hur allt hår satt i min handflata efter att ha smekt min håriga skalle ett par gånger. Det kan inte vara möjligt jag drog och jag drog och allt hår lossnade. Jag blev så ledsen. Jag trodde verkligen det var mitt nya hår som var på väg ut, men där fick jag. Ytterligare en gång så kom tårarna och det gjorde ont i hjärtat igen.

På väg hem från min kusin körde jag genom ett mörkt skånelandskap, jag satt där i min ensamhet och kände hur jag fick backa tillbaks bandet igen. Jag kände mig helt plötsligt sjukare igen och vägen tillbaks till ett friskt liv kändes hårdare och längre än för några timmar sedan.

Men bra som jag är på att resa mig från dynghögar, kommer detta inte att trycka ner mig i skiten igen. I morgon är en ny dag och det är bara att dra på sig peruken ett tag till, även om det känns tungt. Ingen och inget får lov att förstöra dom närmaste dagarna av lycka för mig.

I morgon klockan 10.30 skall jag träffa min Onkologläkare. Jag har en massa frågor att ställa om min framtid. Så nu skall jag fatta pennan och skriva ner ett par rader med frågor som jag vill ha besvarade av farbror doktorn.
Efter besöket på sjukhuset skall jag och mamma gå en runda på festivalen här i Malmö.

Hej så länge från en ledsen men även en väldigt glad Pernilla (det blir inte alltid som man har planerat)

4 dagar kvar!

Så då var det nr 4! :))))))))))))))))))))))))))))))))))


Idag har jag varit och lagt om min Picc-Line för sista gången. Här sitter jag och väntar på vårdcentralen med min lilla påse, i påsen finns alla sakerna som sköterskan behöver för att lägga om Picc-Linen. När det var klart tackade jag sköterskan så gott för denna tiden. Jag sa till henne att jag hoppades att vi aldrig mer skulle ses för att lägga om en Picc-Line igen. Hon önskade mig lycka till och sen gick jag. Det skall bli så skönt när min Picc-Line är borta. Tänk att få ta ett långt bad och få ha min högerarm under vattnet. Jag kan liksom inte riktigt njuta av en dusch eller ett långt varmt bad nu som jag kunde innan. Jag kommer äntligen få kunna skrobba hela kroppen utan att något är i vägen och även kunna smörja in mig överallt. Det låter kanske löjligt men det skall faktiskt bli så himla skönt.

I morgon bär det av till min älskade kusin. Det skall bli så kul att få träffa henne. Vi skall ha en heldag med lunch och massa mysprat och kanske lite shopping.


Snart är den borta!

5 dagar kvar!

Bara 5 dagar kvar!!

Jag är så trött så trött så trött att jag inte ens orkar prata. Jag skriver mer i morgon och önskar Er en fin söndagskväll.

6 dagar kvar!

6 dagar kvar och längtan till friheten börjar bli stor. Jag längtar så fruktansvärt mycket.

Idag har jag träffat min kära kusin Sandra som är lika gammal som mig. Jag körde ner till Höllviken och hämtade henne sen körde vi vidare till Falsterbo för att äta lunch och snacka skit. Jag fick vila lite när jag kom hem för min huvudvärken sätter igång efter att jag har varit i gång några timmar. Jag är inte så bra på att bara inte göra någonting just nu så det blev även 1 timmes Power Walk. Jag är ute och går väldigt mycket just nu och känner att min kropp suger efter träning. Men det gäller att börja lite långsamt så kroppen börjar vänja sig igen. När jag kom tillbaks från min lilla Power Walk bjöd min granne in mig på Te och lite tilltugg. Det var jätte mysigt att bara sitta där i lugn och ro och prata om allt möjligt. Tack G och E för en mysig kväll, jag uppskattade verkligen inbjudan.

Nu sitter jag här och skriver till Er, om 55 minuter kan jag gå ut och skriva siffran 5 med hjälp av vår stenläggning framför huset, för snart är det bara 5 dagar kvar.

Kommer det att falla av???

7 dagar kvar och om en vecka idag har den sista cellgiften droppat in i min kropp. Det är också dom sista dropparna som kommer rensa ut alla dåliga celler i min kropp och förhoppningsvis göra mig helt frisk resten av mitt liv. Idag har jag varit hemma hos en släkting och ätit kokt potatis kött och brunsås. Ni vet sådan mat som man bara får hemma hos äldre människor. En typisk söndagsmiddag. Jag älskar det och åt mer än vad jag behövde.

Har ni sett vad som har hänt med mitt huvud. Jag vet inte riktigt vad det är men det ser ut som HÅR:))))))))))))))). Jag tittar mig 5 miljoner gånger om dagen i spegeln för att se så det inte ramlar av igen. Kan det vara så att detta håret stannar kvar på mitt huvud?????? Eller kommer den senaste cellgiften göra så att jag tappar det igen??? Jag är jätte glad och hoppas att det fortsätter växa som det gör. Men inga större förväntningar för en dag kan allt ligga på huvudkudden igen.

Nu är det fredag och jag hoppas att ni alla får en fin helg. Själv skall jag ta det lugnt och tänka på att min kropp inte orkar med det tempot som jag egentligen vill ha. När jag mår som bäst sätter jag igång att leva mitt liv som innan men det visar sig ganska tydligt att det inte fungerar, när klockan är 16.00 är jag helt slut och vill gå och lägga mig för kvällen. Jag får ta och lugna ner mig lite och vänta in kroppens krafter.

8 dagar kvar.

Hej hej på Er! Idag är det 8 dagar kvar tills jag får min sista cellgiftsbehandling. Jag fattar inte 8 dagar kvar sen skall jag bara må dåligt en gång till sen är det äntligen över. Jag räknar till och med ner hur många timmar det är kvar för mig att leva i denna glasbubbla. När jag är klar med cellgiftsbehandlingen är min resa inte över. Jag har kommit en bra bit på vägen och klarat av något så stort som operationer och cellgiftsbehanldlingar men jag har mer kvar. Jag kommer efter behandlingen att äta hormontabletterna Nolvadex i 5 år. De flesta bröstcancer stimuleras av kvinnliga könshormoner, framför allt östrogen. Genom att blockera östrogenets effekt på tumören med antiöstrogen, t.ex. Nolvadex, kan man bromsa eller hindra återfall av bröstcancersjukdomen. Detta betyder att jag kan få biverkningar som liknar övergångsbesvär. Är det någon av er som har erfarenhet av denna behandling får ni gärna skriva och berätta om hur ni har känt av biverkningarna.

Jag har tagit ett beslut att även operera bort mitt högra bröst. Detta på grund av att cancern kan komma tillbaks i andra bröstet. Detta är något jag själv får bestämma men visste redan från allra första början att jag även en dag ville ta bort mitt andra bröst. Före denna operation kommer dom att röntga hela min kropp för att se så cancern är helt borta. Jag vet inte riktigt när dom kommer att göra denna operationen men antagligen så fort jag har piggnat till efter cellgifterna. Efter eller undertiden detta ingreppet görs kommer jag att genomgå en plastikoperation där läkare kommer att ge mig ett par helt nya bröst. Jag vet inte idag på vilket sätt detta kommer att utföras. Det är något som jag tillsammans med läkarna kommer att ta tag i när jag har kommit på benen igen. Så som ni kanske förstår så har jag en lång väg kvar men jag har ändå klarat av det värsta hittills och det är jag så fruktansvärt glad över. Jag känner mig trött i huvudet efter allt jag har fått gå igenom och längtar tills detta fruktansvärda "vasalopp" är över. Jag längtar tills jag sitter i min nya lägenhet och inte behöver oroa mig för hur dålig jag skall bli av cellgifterna. Jag längtar efter friheten och jag vet att den snart är här hos mig igen:)))))))))).

Varför!!

När jag blev sjuk så blev Internet världen mitt nya liv. Alla de miljoner frågor jag ville ha svar på sökte jag efter på nätet. Jag fick inte tag i svaren någon annanstans. Jag ville veta allt om cancer och började läsa väldigt många bloggar. Det finns många som bloggar om sina sjukdomar och det är till stor hjälp för många i samma situation. Den första bloggen jag började läsa var Saras. Sara har gått igenom ungefär samma sak som mig fast hon var mitt i sin cellgiftsbehandling när jag precis hade fått reda på att jag hade bröstcancer. Saras blogg hjälpte mig att få svar på många av mina frågor och hon beskrev sin situation så jag överhuvudtaget orkade överleva den första tiden efter beskedet. Tack Sara.... du har verkligen hjälpt mig:).

Sara och många andra bloggare gjorde även så jag själv började blogga om min sjukdom. Att få dela med sig av dessa grymma erfarenheter kan hjälpa så många andra. Det hjälper inte bara andra utan det hjälper även en själv att bearbeta sin sjukdom och den svåra situation man sitter i. Ni kanske själv har känt hur allting lättar efter man har fått skriva av sig om något som tynger ens hjärta. Det är viktigt att få skriva av sig, man kan egentligen skriva av sig om precis vad som helst. Det behöver inte vara något som är jobbigt och sorgligt.
Varför jag tar upp detta beror på att jag nu har kommit in i cancer bloggarnas värld. Alla är vi olika individer, vi har växt upp med olika förebilder, våra föräldrar har gett oss olika direktiv, vi har fått ta olika beslut och har gått olika vägar i våra liv. Den ena är inte lik den andra. Tanke sätt, beskrivningar, tolkningar och uppfattningar för oss människor är inte den samma. Men att se dessa bloggar bli ett bollplank mot andra bloggare och personer gör mig ledsen och besviken. En dag beskriver bloggarna om sina känslor, funderingar och uppfattningar om deras verklighet dom lever i. Något som jag tycker är väldigt starkt och fint. Men att sedan läsa hur andra bloggare dissar och förnedrar personer och deras tankesätt gör mig ledsen och besviken. Helt plötsligt fokuserar inte dessa bloggare på sina egna bloggar och deras egna problem utan på alla andras problem. Att trampa på andra trodde jag inte var meningen med dessa bloggar. Jag kan förstå att dessa bollplank finns när det gäller bloggar som handlar om politik, då det är viktigt att få fram vad man tycker och tänker om världens problem, men inte bloggar som tar upp livshotande sjukdomar. Förstår inte hur man kan ha ork att bry sig om alla andra när man själv har en sjukdom som man skall försöka överleva. Jag lägger min kraft på mig själv och än en gång - alla är vi olika och det respekterar i allafall jag! Fortsätt att tänka och beskriva era tankar för oss, bara ni inte börjar klanka ner på andras tankar.

Obeskrivliga känslor!!

Idag är det molnigt och regnet hänger i luften. Jag kan andas och värmen är äntligen borta. Det är mysväder och min kropp mår bra av det.

Jag har inte många dagar kvar tills jag får min sista behandling cellgift. Den 30 april i år gick jag med tunga steg in på Cytoctatikamottagningen för att få min första cellgiftsbehandling av 6. Idag är det den 10 augusti och om 11 dagar får jag min sista behandling. Det är väldigt svårt för mig att beskriva känslan för er, men den är väldigt stor. Den glädjen som börjar smyga sig på mig är enorm, en glädje som jag aldrig har känt innan. Att snart ha klarat av något som man inte trodde man skulle överleva för några månader sedan, har äntligen satt ord för vad lycka är för mig. Jag har sedan den 21 januari då jag fick beskedet nere i Österrike stängt in mig i en bubbla av tjock dimma. Denna bubbla är av ett tjockt glas som ingen kan ta sig igenom och jag kan inte ta mig ut ur den. Jag finns där inne och det ända jag gör är att kämpa mig igenom sjukdomen. Jag har gått igenom saker jag aldrig trodde skulle hända mig. Flera nätter i rad har jag skakat av ångest, jag har varit livrädd och jag har genomgått en väldigt tuff verklighet. Hemska sjukhusbesök och jobbiga undersökningar har alltid avslutats med ångstfylld väntan på jobbiga resultat. Att döden kunde stå en så nära bara på några sekunder trodde jag nästan var omöjligt. Om jag hade vetat från början vad det var jag var tvungen att gå igenom hade jag aldrig trott jag skulle klara det. Men nu sitter jag här 11 dagar kvar tills dom sista dropparna cellgift sakta men säkert rinner in i min kropp
DENNA LYCKA ÄR OBESKRIVLIG

MEN att komma ut från denna bubbla av tjock dimma har jag inga erfarenheter av och hur skall jag ta mig ur den? Den 21 augusti är det slut med allt vad som heter cellgiftsbehandlingar och min Picc-line kommer att dras ut ur min kropp....men vad händer då????????

Svalkande vågor...


Älskade sand...


Underbara badhytter...

I går kväll åkte mamma och jag ner till stranden i Kämpinge igen. Det är en fin känsla att gå runt barfota i sanden och doppa fötterna i havet. UNDERBART jag bara älskar sanden mellan tårna:). Att sitta i solen eller att överhuvudtaget sola under en cellgiftsbehandling är inget som läkarna rekommenderar. Flera år innan jag fick cancer slutade jag sola och jag är alltid insmord i solskyddsfaktor 30 på sommaren eller i skidbacken. Jag är rädd om min hud och skyddar mig från hudcancer. Jag hade aldrig kunnat ligga rakt upp och ner i en solstol för att bli brun, rädslan för cancer och skrynklig hud är för stor. Men jag förstår dom som gör det och kan avundas deras fina sommar bränna när jag är som vitast.

Jag känner mig bra nu men blir fort trött och då kommer huvudvärken. I morgon är det blodprovstagning och omläggning av Picc-line. Min Picc-line är fin och ger inga tecken på inflammation längre, är väldigt tacksam och glad över att den vill vara med mig ett litet tag till.
Jag vet om att alla inte är intresserade av om jag får min menstruation eller ej men för er som går igenom samma behandling som mig så har den nu försvunnit. Under mina 3första behandlingar fungerade det som vanligt, men efter första Taxotere behandlingen försvann den helt. Det betyder att även denna behandlingen tar hårt på min kropp och slår ut viktiga saker. Läkaren har lugnat ner mig många gånger och har väldigt stora förhoppningar om att den skall återkomma. Chansen att jag skall bli steril av detta cellgiftet är liten. Så nu håller jag tummarna att den kommer att komma tillbaks när allt detta är över. Annars har jag min lilla äggstock nerfrusen på sjukhuset, är så glad idag att jag tog det beslutet. Allt detta som händer runt omkring ens cancer sjukdom är jobbiga saker och kan vara väldigt på frästande för en. Det är ingen influensa där man får några tabletter och sen är allt som vanligt igen. Det är många saker som ställer till många saker i mitt liv och gör mig orolig för framtiden.

Ett tu tre!!

FÖRE

Nu är mitt matsalsbord och dom fyra stolarna äntligen klara. Det har varit jätte skönt att ha något att göra den sista tiden, att få koncentrera sig på något annat än cancer och cellgifter har gjort mig gott. Jag har klätt om stolarna i ett tyg som kommer att matcha andra saker i rummet. Det finns många vackra tyger att välja på men just nu blir det havsblått och vitt randigt. Det är jätte lätt att klä om stolarna igen, så känner man för lite ombyte är det bara att gå till tyg affären.
Nästa projekt är jag redan i full fart med nu när jag börjar känna mig lite bättre. Måla och fixa gör att man släpper taget om verkligheten en stund och jag älskar att se någonting bli finare än vad det redan är. Vad synd att inte lägenheten är lika stort som ett slott för då hade jag kunnat hålla på med detta ett bra tag till.

Solen skiner idag igen och jag känner mig mycket bättre. Jag är påverkad av cellgiften men det gör inte lika ont längre och jag kan börja tänka normalt igen. Det har funnits skillnader från min första Taxotere behandling och denna andra som jag fick nu i fredags. Denna omgången var lite lindrigare och det gick över snabbare. Alla ni som sitter därute och går igenom väldigt jobbiga cellgiftsbehandlingar KÄMPA PÅ!! Dom värsta dagarna när väggarna kryper in på er känns det som ingenting kommer bli bra igen. Sen ett tu tre så kommer en liten gnista av energi och den gör oss så lyckliga. Den lilla gnistan kan man leva väldigt länge på:).


EFTER

Va dig själv!!

Gårdagen var lika orklös och jobbig som dagen innan den. Jag har så ont i skelettet så det känns som om det spricker inne ifrån. Även kindbenet gör ont och ibland spänner det till uppe i huvudet på ett konstigt sätt. Tröttheten är väldigt stark och blandningen av alla smärtstillande tabletter gör inte min vardag till det enklaste just nu. Jag har precis vaknat och jag har nog börjat vakna upp från de värsta dagarna. Nu börjar det förhoppningsvis vända och bara bli bättre.

Jag har sedan igår suttit med tankarna varför jag skriver om det jag skriver. Även om hur jag skriver och lägger fram mina känslor och tankar. Vad är privat för mig och vad är ok att berätta för Er.

Hur ärlig skall jag vara för att inte framstå som konstig.
Vi lever våra liv ganska lika och tycker oftast lika dant som alla andra.
Vi vill inte vara annorlunda utan vi gör det som alla andra tycker vi skall göra. För att framstå som normal gör vi det vi blir förväntades att göra.
Men det är så fel, det är jätte fel. Jag läser väldigt mycket just nu både i tidningen böcker och på Internet. Varför försöka framstå som någon man egentligen inte är. Det kommer i slutändan ändå bli helt fel.

Jag blottar mitt liv för er på internett. Jag berättar givetvis inte allt för Er, jag har också ett privat liv. Jag tycker tillexempel inte om att berätta för er om min familj, mitt kärleksliv och vad jag gör i minsta detalj. Min blogg är här för att ni skall få en inblick i hur det är att ha bröstcancer.
Däremot så får ni en stor inblick i vem jag egentligen är. Jag berättar för er när jag mår dåligt, när jag gråter och när jag känner att allt är jobbigt. Jag har till och med berättat för er hur jag sitter i badkaret och försöker känna mig till att mitt bröst är borta. Vad kan bli mer privat!! Jag försöker inte förfina min vardag för att folk skall se mig på ett speciellt sätt när jag blir frisk. Detta är ett stort steg att ta, speciellt så som vi lever här i Sverige. Är jag arg och tycker att allt är skit så berättar jag det. Men jag berättar även för er när jag mår bra. Denna blogg är inte till för att förfina mitt liv, detta liv är inget jag har valt. Jag kan inte försöka vara någon som jag inte är, jag har mina svaga punkter och det har vi alla, men man skall inte skämmas för dom eller förneka dom. Man kan inte vara duktig på allt, då skulle man inte platsa i denna vardag vi lever i.

Allt är skit!!

OBS! Det är inte jag på bilden, den föreställer den dumma kvinnan.

Ajjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjj fy fy fy fy fy vad det gör ont överallt. Idag har jag inga krafter kvar. Smakar inte maten jag äter och vattnet smakar blod. Jag är jätte negativ och orkar inte ens svara på vanliga enkla vardagsfrågor som tex: -När skall vi äta? det blir för mycket för mig och jag orkar inte med att ta beslut.
Efter lunch satte vi oss i bilen och körde en runda. Att få komma ut och se något annat känns skönt dessa jobbiga dagar. Jag drog på mig min gråa sommarklänning och en schal. En dag som i dag orkar jag inte dölja min sjukdom utan vill bara ut i friska luften. Jag kan väl hålla med om att min sjukdom lös runt omkring mig och känslan av människors blickar blev allt tydligare. Men blickarna brukar vara ok förutom idag. Damen som la extra märke till mig kunde inte slita blicken ifrån mig och hon tittade på ett sätt så jag blev väldigt ledsen och arg. Hur kan man som vuxen kvinna stå och kolla ner en annan kvinna utan hår och som det för det första lyser cancer om.
När vi lite senare gick till bilen kom hon strax bakom mig, jag ville bara säga något dumt till henne men jag hade nog tryckt henne så långt ner i skorna så hon aldrig hade kunnat ta sig upp igen. Hade jag inte mått som jag gör nu hade jag nog inte reagerat som jag gjorde. Vissa människor har inte kommit så långt med sig själv, jag är väldigt glad att jag har kommit längre!!.....

Godmorgon!! Nu har det gått ca 3 dagar sedan jag fick mitt 5 cellgift och i går började biverkningarna komma. Tröttheten smög sig på och även mitt skelett började göra ont. I natt åt jag en sömntablett för att komma till ro men vaknade redan kl 07.00 av att kroppen är påverkad av giftet. Jag ligger i sängen och det regnar utanför fönstret Det börjar nu göra mer och mer ont i kroppen och jag har precis svalt 2 Panodil. Dagar som den här blir det för mycket fokus på min kropp. Kroppen är konstig och det känns jätte jobbigt. Jag kan inte ens sluta bli påmind av bivärkningarna för ett litet tag, dom är hela tiden där. Men jag ligger och drömmer om hur cellgiftet arbetar i min kropp och rensar ut alla dåliga saker som kanske finns kvar inne i mig. Låt det ta sin tid, jag har gärna ont i 1000 dagar till, bara allt försvinner. Nu blir det snart frukost sen kanske jag orkar klä om mina nya stolar, då skall jag snart visa er hur resultatet blev. Har ju målat bordet och stolarna i omgångar så det har blivit jätte fint. Nu är det snart klart.

Tänker på vår kära vän som även har cancer och har det väldigt jobbigt just nu. Detta underbara halsband skickade hon till mig när jag var dålig för några veckor sedan. Det är ett jätte fint halsband med en rosa sten. Jag har tryckt det mot min hand sedan i går och bett för att hon skall få mer styrka och kraft. Nu skall jag hänga det runt halsen igen och tänka på henne hela dagen. All kärlek och styrka till dig Gunilla

Igår var det dax igen. Jag gick till Cytoctatika mottagningen med ett litet leende på läpparna. Jag var så glad att jag äntligen kunde fullfölja min behandling. Jag får alltid en väldigt jobbig känsla i magen när jag är på sjukhuset. Det är en fruktansvärd känsla som går rakt in i benmärgen. Inne på avdelningen lyser döden helatiden in genom förnsterrutan och det är svårt att föreställa sig ett långt liv när man ligger där inkopplad i alla dessa slangar med gift.



I går fick jag Mia som sjuksköterska. Hon är en underbar tjej som tar så väl hand om mig. Hon är i min ålder och det känns så säkert och lugnt när hon förbereder allting och kopplar in mig till cellgiftet. Hon får mig att bli lugn och säker på min situation. För mig är det väldigt viktigt att miljön runt omkring mig inte är för stressig, eller att där inte ligger för många sjuka patioenter runt omkring mig. Jag mår då väldigt dåligt och döden flåsar mig ännu hårdare i nacken. I går hamnade jag i ett rum fullt med kylmössor som ni ser på bilden. Bara detta kan göra mig illamående och yr. Men Mia ordnade direkt en ny säng till mig i rummet vid sidan om, men där fick jag ligga mellan två andra patienter och det hade kännts för inträngt för mig. Jag känner mig jätte jobbig när jag säger ifrån om mina problem men med den hjälpen man får av Mia och alla andra på avdelningen känns det mycket bättre. Så kylmössorna blev min granne under cellgiftet igår och det gick faktiskt väldigt bra. Tack kära Mia för ditt fantastiska stöd, du skall vara stolt över hur mycket värme du ger till oss patienter. En person som du behövs mer än vad du tror i en miljö som vi lever i som har cancer. Kram på dig!!


Fina Mia och Jag


Kylmössorna

Cellgiftsbehandlingen gick bra. När man får Taxotere behövs det övervakning av patienten. Mia satt bredvid mig hela tiden och en akutvagn fanns på platts. Men ingenting hände starka mig:)). Lite nervöst var det i början men när min kropp inte reagerade på giftet slappnade jag av. Blodtrycksmätaren gick i omgångar och trycket ökade lite efter ett tag men inget som var konstigt.


Akutvagnen


Blodtrycksmätaren

När jag är på sjukhuset så måste jag gå och kissa konstant. Jag tror det är för att jag är nervös och så klart för att jag dricker typ 3 liter vatten om dagen. Men igår fick även ni följa med mig in på toaletten och även hela cellgifts maskinen. Han är med överallt :)).


Jag och cellgiftet är en runda på toaletten

När jag ligger där i sjukhussängen och giftet droppar in i mig vet jag inte riktigt vad det är jag ligger och tänker på. Det är oftast mycket tankar på hur det egentligen kommer att gå för mig. Man hör patienterna sidan om en som berättar om hur deras bröstcancer har spridit sig eller hur långt andra patienters cancer har skridit. Många av patienterna ler men även många orkar knappt öppna ögonen. Ibland vill jag prata med folk ibland orkar jag inte ens titta mer än ner i sängen och vill bara vara tyst. Ibland kommer tårarna och rädslan bränner i hela min kropp. Men vad hade jag gjort utan kvinnan på bilden under. Det är min allra bästa vän och min älskade mamma. Hon finns där för mig 24 timmar om dygnet. Vad hade jag gjort utan henne. Hon sitter alltid vid fotändan av sängen och håller en hand på mig. Jag vet om att min mamma har mist sin man min pappa i denna förfärliga sjukdom, jag kan se hennes fruktansvärda rädsla och sorg i ögonen. Men även en stor krigare som aldrig kommer att ge upp. För varje dag som går blir både jag och mamma starkare. Detta skall vi klara, vår familj skall inte bli mindre och jag skall visa alla att detta går att övervinna.



Igår när jag kom hem kändes allt jätte bra, kanske lite trött men inga andra bivärkningar. Så på kvällen åkte mamma och jag till Höllviken för att äta gott och lyssna på Live Music. Sen somnade jag gått efter att ha gnagat i mig en insomningstablett. Nu skall jag snart till sjukhuset igen och få Neulasta sprutan. Den som gör att mina vitablodkroppar inte sjunker allt för mycket och hjälper även till att bygga upp mitt skelett. Men den spär även på smärtan och symtomerna ytterligar och dom borde komma nu till kvällen eller i morgon.