Lunch med Anna :))

Dagens lunch

Idag har Anna varit på lunch hos mig. Anna är en tjej som jag lärde känna när jag arbetade i Torekov. Hon är en underbar tjej och jag älskar hennes lugn. Jag bjöd på Pernillas favorit sallad, denna gången med kräftstjärtar. Vi satt ute i trädgården och pratade om allt möjligt. Det var jätte kul att träffa henne. Jag ser fram emot att komma till Torekov snart och få träffa henne igen.

Här är min fina cancer soffa. Jätte fin och mysig med den skall ut en vacker dag.

Just nu planerar jag hur jag vill inreda min nya lägenhet. En ny soffa blir första inköpet och det kommer nog bli en i vitt skinn:))). Soffan jag har just nu är jätte fin och mysig men den kommer att påminna mig om jobbiga dagar och cancer. Så den får ut ur mitt liv när jag flyttar.

Annars har nedräkningen börja, på fredag smäller det igen. Jag skall faktiskt erkänna att jag är jätte nervös för det nya cellgiftet jag skall få. Hur kommer jag att reagera på detta och hur sjuk kommer jag att bli????????
Ovissheten gör mig orolig. Men min älskade vän Elle skall följa med mig på fredag och det känns jätte bra. Det känns tryggt med henne och jag vet att hon fångar mig om jag faller till marken. Det är väldigt viktigt för mig att det alltid är någon med mig på mina sjukhusbesök. Jag är rädd för att något händer med mig när jag är själv. Jag känner mig inte stabil nog att göra vissa saker själv. Jag vet inte riktigt vad det är jag är orolig för med det är bara så att jag behöver någon vid min sida.

Ha en fin sommar kväll....

Den är min:)) JIPPI....

YES Wo JIPPI Woooo wo wo wooooooo YES vad jag är glad nu! Jag har hållt det hemligt men LÄGENHETEN ÄR NU MIN:))))))))))))))))))))))))))))))
Jag berättade för er bara för några veckor sedan att jag börjat titta på lägenhet. Jag har ju bestämt mig för att stanna kvar här hemma i Sverige nu. Bara efter att ha tittat på två lägenheter hittade jag min dröm lya och den blev faktiskt min nu i dagarna. Jag är så glad och jag börjar äntligen se ljuset i den jätte långa tunneln. Lägenheten är helt ny renoverad så jag behöver bara flytta in. Det känns så bra och jag bara längtar nu. Inflyttning sker 1 Sep och då är jag förhoppningsvis även klar med cellgiftsbehandlingarna. Om allt går som planerat och inga låga blodvärlden dyker upp eller infektioner så får jag min sista cellgift den 14 Aug.

För några veckor sedan blev jag nästan galen av att bara sitta här och vänta på att bli frisk. Jag har faktiskt ordagrant lämnat över hela min kropp och själ till sjukhuset och alla läkare. Jag har liksom sluta leva mitt liv och gått rakt in i cancer livet. Så klart skall man ge allt för sin sjukdom och lägga hela sin själ för att bli frisk. Men man får inte glömma bort sina drömmar och vem man egentligen är och vad man vill med livet just nu. Jag är så glad att jag tog detta steg för nu ser jag helt plötsligt ett LIV när allt detta är över. Innan såg jag bara en vit fin kista med rosa rosor på. Så till alla er som sitter som jag, sluta inte göra det ni vill för att ni är sjuka. Kan ni så försök att inte bura in er i sjukdommen. Jag menar inte att man skall behöva gå och köpa en lägenhet för att bli lycklig men jag mår idag även bra av att bara planera in något kul med mina vänner. Sjukdommen skall inte få stoppa mig :)))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))
GLADASTE PERNILLA

Operation av bröstcancer!

Hur går en bröstcanceroperation egentligen till? Vad är det som tas bort?
Många kvinnor som får beskedet att de har bröstcancer vill veta mer om vad de har framför sig och förbereda sig inför ingreppet. För dessa och andra som är intreserade hur det går till finns nu fyra korta animerade filmer.

Klicka här för att komma vidare till Breastfriends förstasida. Klicka er sedan vidare under texten "Operation av bröstcancer på film".

Hämtat från BROfästet (Brostcancerföreningens Riksorganisation 2/2009)

Rökfritt sjukhus!

Jag var på sjukhuset idag igen så läkaren kunde kolla på mitt lilla ärr under armenhålan. Dom är väldigt försiktiga med patienter som får cellgift. Bara en liten inflammation skall kollas upp. Kroppen och imunförsvaret fungerar inte som vanligt och det är därför viktigt att vara extra nogrann. Läkaren tittade och tyckte vi skulle vänta. Blir det värre skulle jag höra av mig igen. När jag gick ifrån sjukhus området såg jag en bänk där det stod "rökfritt sjukhus". Bara några bänkar bort sitter det inlagda patienter och rökar så det ryker från öronen på dom. Jag har aldrig förstått mig på hur man kan vara sjuk och röka. Jag själv har rökt men slutat så jag vet vilket slaggs begär det är. Men aldrig i livet att jag skulle bli sugen på en cigg när jag vandrar runt i landstingets vita rockar.

Ikväll skall jag hem till mina vänner och grilla. Det skall bli jätte kul. MEN många av vännerna som är där har inte sett mig sedan jag blev sjuk. Skall jag komma till festen skallig, med schal eller med peruken. Har jag peruken på så vet dom ju ändå om att det inte är mitt eget hår. Går jag dit skallig kanske dom har svårt att koncentrera sig när vi pratar och dom sätter grillspättet i halsen. Nä jag riskerar inte att mina vänner blir skadade ikväll. Så det får bli peruken.

Tiden går så fort. I dag om en vecka är det dax igen. Då är det 4:e cellgiftsbehandlingen och efter det är det bara 2 behandlingar kvar. Låt nu mina blodvärden vara bra tills fredag......

Ha en jätte mysig helg med fint väder och mysiga grillkvällar.... Kram

Mitt ena bröst!

Idag har jag varit fylld av energi. Var kom all den energin ifrån??? Vaknade och mös vid frukost bordet. Sen satte jag igång och städade hela huset. Efter det gick jag ut och gick i en timme. Efter den svettiga rundturen duschade jag och sen stack vi och shoppade i flera timmar. Det var så skönt att komma igång igen, jag bara älskar livet igen wo :) wo :) wo :) wo :)!!!

Sedan igår har mitt ärr under armhålan blivet inflammerad igen. I morgon får jag ringa till onkologen igen och se vad dom säger. Det är bara några veckor sedan det hände sist. Jag har aldrig visat för er hur mitt nya bröst ser ut just nu. På bilden ser ni mitt inlägg jag får springa runt med så att min kropp ser symmetrisk ut. Jag kan väl inte säga att jag trivs med den. Den hjälper mig just nu att kunna se någorlunda normal ut. Jag använder den dagligen förutom när jag sover. På sjukhuset får man beställa tid hos protesutprovningen. Där får man sen prova ut en protes som passar en bäst. Dom har allt, kan ni bara tänka er så många olika former och storlekar på bröst vi kvinnor har här i Sverige. När jag kom in och skulle pröva ut min protes blev jag helt yr av förvirring i detta enorma bröstrum som var fyllt av massa bröst. Där var bröst överallt.
Man kan även köpa special sydda Bh:ar till på protesutprovningen. Dom är lite dyrare än vanliga Bh:ar och har liksom en ficka där man lägger in sin protes. Jag har inte köpt någon sådan Bh för jag gillar dom inte. För det mesta har jag en sporttopp på mig. Dom sitter tajt på kroppen och gör att protesen sitter kvar. Jag har även köpt ett par stycken av dessa bekini toppar från Stadium som går rakt över brösten. Även inom detta ämnet är vi alla olika och kommer till slut på vad som passar en själv bäst.

En del av er har frågat var Jaktbutiken ligger någonstans som jag skrev om igår. Jag har lagt in deras hemsid till er. Så det är bara att klicka här.

I morgon är det fredag:)....

Herr dr!

Då var ytterligare en dag på sjukhuset avverkad. Att komma till cytostatika mottagningen igen gör att alla minnena från att må dåligt kommer fram igen. När vi kom dit satte vi oss vid det lilla fikabordet och drak ett glas saft och åt en liten kaka från det fina kakfatet som alltid står där. Av min förvåning satt där en tjej i min ålder vid bordet. Det är sällan jag ser unga tjejer eller killar där. Jag la märke till hennes picc-line och förstod att hon också går igenom samma som jag. Jag kollade snabbt på henne och såg att hon fortfarande hade sitt hår kvar. Jag ville så gärna fråga henne hur hon mådde eller bara byta ett par snabba ord. Men jag vågade inte. Hon kanske inte ville prata med mig om sin sjukdom och det kan man ju förstå. Alla blottar inte sina liv så som jag gör. Men efter ett tag säger tjejen grattis i efterskott och då förstod jag att hon läser min blogg. Vi pratade lite och hon berättade att hon skulle snart få sin första cellgiftsbehandling. Jag kände direkt igen den nervositeten hon har just nu. Tjejen på cytostatikamottagningen - Om du läser detta så önskar jag dig all kraft och styrka inför din första behandling. Tack för att du började prata.

Mötet med Herr dr gick bra. Han frågade hur jag mådde och hur jag tyckte det hade gått tills nu. Han berättade även att de 3 sista behandlingarna med Taxotere kommer göra mig jätte trött. Han förklarar tröttheten som väldigt påfrestande och jag kommer även få väldigt ont i kroppen. Men han lovade mig att jag inte skulle må illa:)))))). Det är många av er som har frågat varför jag byter cellgift efter halva tiden. Jag frågade idag och det beror på att jag är så ung. Normalt får en kvinna med spridning av bröstcancer samma cellgift. Denna behandling är tuffare men dom har sett att den ger ett bra resultat. Så jag tackar ytterligare för den fantastiska forskning som gör att jag kan få leva vidare.

Jag ställde även denna gången frågan - I procent hur stor är risken att jag får leva vidare???
Den frågan går inte att svara på. Alla är vi olika och alla kroppar fungerar olika. Man kan inte i procent förklara hur min framtid ser ut. Men procent är ju det ända man hör på TV och läser om när det gäller cancer. Jag förstår läkaren och skall med tiden försöka sluta tänka på den jätte jobbiga frågan. Herr dr så i alla fall att mina utsikter ser bra ut. Tumören var inte stor, den var hormonkänslig och med ingen spridning till lymfkörtlarna blir prognosen ännu bättre. Dessutom genomgår jag nu cellgiftsbehandling som ytterligare förminskar risken för återfall. När sen mina cellgiftsbehandlingar är klara skall jag i fem år få Antihormonbehandling eftersom tumören var hormonkänslig. Det ända riktigt negativt med min tumör är att den var väldigt aggresiv ( en 3:a). Så med en ovisshet hur min framtid kommer att se ut, skall jag försöka så gott jag kan att se mig själv som helt frisk när detta är över. Men det blir ett nytt kapitel i mitt liv. Att en dag försöka komma ifrån allt detta kommer att ta tid. Jag kommer att jobba med mig själv så att jag en vacker dag inte behöver se min egen spegelbild och tänka på CANCER.

Efter sjukhusbesöket åkte vi till en Jakt butik på landet. En helt underbar lite krullig hund sprang omkring där inne. Jag bara älskar deras kläder och hittade en jätte fin höst och vinter jacka. Men jag skall tänka över det några dagar, inga förhastade inköp!

Idag får Therese sin 3 cellgiftsbehandling.... go go go go Therese du är så duktig. Kämpa på!
Hej så länge

Hej hej hej hejjjjjjjjjjjjjjjj!!!
Äntligen hemma igen och tillbaks på bloggen. Jag har nu kommit hem från sommarhuset och känner att jag har fått ny energi och nya krafter för att gå vidare. Midsommar på landet är underbart om man mår bra, jag var fortfarande dålig men fick i mig lite sill ändå även om allt smakar skit. Det har tagit mig lång tid att återhämta mig denna gången. Jag har varit så utslagen och det har känts som om min kropp har varit på en båt i full storm.

Från den senaste cellgiftsbehandlingen har jag även börjat känna mig äcklig. Äcklig i benämning att jag känner mig som ett vandrande sjukhus. Jag luktar sjukhus jag ser sjuk ut och hela min kropp är annorlunda. Var jag än tittar på mig själv så lyser det cancer, sjukdom, döden, mediciner, sprutor, operationer och illamående om mig. Min Picc-line, min spegelbild utan hår och alla ärren överallt gör mig faktiskt ledsen och illa till mods. Jag vet att jag inte skall klaga utan vara glad över att jag lever. Jag vet också att en dag så ser jag inte ut så här längre men just nu känns det inte bra.

I morgon skall jag träffa min onkologläkare. Vi skall prata om behandlingen och han skall se hur allt har gått för mig tills nu. Jag har även denna gång 1000 frågor att ställa till honom. I morgon tänker jag ha på mig peruken när jag går till sjukhuset. Alla dom andra gångerna som jag har varit på sjukhuset har jag haft schal på mig. Jag har trivts i schalen och har inte behövt dölja min sjukdom, men jag har kommit in i en fas där jag mår dåligt av mitt cancer utseende.

Jag har lagt in lite fina sommarbilder som jag tog vid vårt sommarhus förra veckan. Kanske någon av er som inte har semester kan få njuta lite av sommaren även på kontoret.
I morgon skall jag berätta för er hur det gick på läkarbesöket.
Ha en fin dag.... hej så länge!

Hej alla glada sommarfirare! Äntligen är jag uppstigen från sängen och det sjuka cancer livet för ett tag. Det har tagit lång tid denna gången att repa mig. Idag känner jag mig äntligen lite mänsklig igen. Jag är i vårt sommarhus på landet och har tagit semester från allt allvar där hemma i Malmö. Till Midsommar fick jag i mig både sill och jordgubbar:) men dansen runt stången hoppade jag över:(.

Jag har tagit mig till gården som ligger några åkrar ifrån oss för att kunna skriva till er. Jag kommer åka hem på tisdag igen för nästa vecka står det SJUKHUSET på schemat. Ha det så bra så länge och njut av sommaren.... nu skall jag ut och klappa korna en stund:))))).

Semester och Midsommar!

Emma! Tack för din varme....

Hej! Jag mår fortfarande inte bra, bara jag reser mig upp gungar hela världen. Känner mig så svag och kraftlös. Jag hoppas att jag snart får mer krafter för det här är riktigt jobbigt. Nu börjar semestrarna för många och faktiskt lite för mig med. Jag skall idag åka upp till vårt sommar hus på landet. Jag känner att jag behöver miljöombyte och komma ifrån allt cancer liv här hemma. Nu skall jag komma till skogen och landet och äta frukost vid hagen. Grilla och gå små promenader i det gröna härliga landskapet. I morgon är det midsommar och även två veckor kvar för mig att göra mig redo för ytterligare en till behandling. Därför tror jag det gör mig gott att komma bort ett tag. Jag kommer inte kunna skriva varje dag men jag lovar att jag snart är tillbaks igen med uppdateringar från min lilla semester.

Ha nu en underbar midsommarhelg och en underbar semester..... NJUTTTTTTTTTTTTTTTTTTT!

Inga krafter.

Sitta i trädgården och dricka en svalkande dryck gör mig gott.

Jag har inga krafter och min kropp skriker av trötthet. Min hjärna och mitt tänkande hänger inte med längre och jag har svårt att koncentrera mig. Detta gör att jag bara sitter och gör ingenting. Jag sitter i soffan och planerar att jag skall ta för mig något men det händer inget. Allt som är en liten gnutta komplicerat lägger jag åt sidan. Jag fokuserar väldigt mycket på mat just nu och jag känner hur mina celler skriker efter näring. Jag har alltid älskat mat och mat är det bästa jag vet. Jag kan nog erkänna att jag nästan konstant tänker på god mat. Jag försöker äta med 3 timmars mellanrum så att min kropp inte blir mer trött än vad den redan är. Varje dag försöker jag även få i mig 2-3 liter vatten. På cytostatika mottagningen berättade min sjuksköterska att det är viktigt att jag får i mig mycket vätska under cellgiftsbehandlingarna. Nu är det snart dax att äta igen och idag skall jag lämna vårt eget kylskåp för att få i mig god mat från någon annans kök. Vi får väl se vad det blir..... Ha en bra dag!

Min rosa Prinsesstårta!

Här är bilden från min helt underbara rosa Prinsesstårta som min älskade familj gav mig igår. Den var helt ljuvlig:).

Godmorgon på Er! Min kropp har nu haft cellgiftet i kroppen 4 dagar. Jag mår inte som dom 3 första dagarna längre och jag märker att det börjar vända. Det går långsamt men för varje dag nu får jag ytterligare mer kraft. Jag har precis varit ute och gått lite här i Käglinge, den friska luften är det bästa. Nu har jag fått 3 behandlingar med ett cellgift som heter Epirubicin och Cyklofosfamid.

Mina biverkningar har varit:
Torra slemhinnor från mun och näsa till mage.
Fruktansvärd jobbig och tryckande känsla i huvudet.
ILLAMÅENDE dom 3 första dagarna.
Ofattbart utmattad.
Torra ögon.
Hår avfall.
Svullen mage.
En känsla av förgiftning.

Mellan behandlingarna går det 3 veckor och den 3:e veckan är den veckan som jag börjar känna mig någorlunda pigg igen. Alltså veckan innan jag får min nästa behandling. Nu är jag halv vägs i mina behandlingar och märker att kroppen börjar ta stryk.
Dom 3 sista behandlingarna jag skall få är ett cellgift som heter Taxotere. Även här kommer jag att få biverkningar, informationen jag har fått från sjukhuset kommer biverkningarna bli lite annorlunda. Som tex värk i muskler och leder mm mm mm. Men det får komma när det komma vill och då lovar jag berätta för er hur det känns.
Jag tror att biverkningarna är olika från person till person. Men jag vet även att vissa cellgifter ger mer illamående än andra. Men det finns mediciner att få som har hjälpt mig en bit på vägen.

Men ytterligare en gång till, det går över och denna jobbiga tid med behandlingar gör mig frisk! :))))))

Havet Sanden min Familj och Era ord har gjort min dag oförglömlig.

Detta är obeskrivligt och jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är. Alla underbara kommentarer och alla helt fantastiska brev och mail jag har fått av er. Jag fäller tårar av era rörande ord och era kraftfulla berättelser. Jag känner inte er alla men ändå känns ni så nära mig. Jag känner inte mig ensam längre och har förstått hur viktigt det är att kunna dela med sig av livets erfarenheter. Ni ger andra människor styrka och speciellt mig. Tack för att ni finns där ute alla underbara människor!



Idag fyller jag 30 år och vaknade efter att ha sovit mig igenom hela söndagen. Vilken hemsk söndag, min kropp var ur funktion. Men i morse sken solen in genom sovrumsfönstret och jag fick en liten gnutta kraft till min födelsedag. Efter en mysig frukost körde vi ner till min älsklings strand. Där gick jag runt barfota och svalkade fötterna i havet och gick runt i den underbart mjuka sanden. Men min kropp är så fruktansvärt utmattad och jag orkade inte göra mycket just nu. Bara för en timmes tid såg jag att en stor papperskartong sattes in i kylskåpet..... kan det tänka sig vara min efterlängtade rosa Prinsesstårta?????????

Att känna tacksamhet och inte uttrycka det är som att slå in en present i ett paket men utan att ge bort det - Så Tack för era kommentarer och underbara brev

Hej alla Bloggläsare!
Klockan är nu 07.30 och jag har precis dukat upp mitt lilla medicin bord bredvid sängen för att få i mig min morgon dos med tabletter. Jag mår sådär, illamåendet har börjat lägga sig. Kroppen är fruktansvärt trött och huvudet känns helt förgiftat. Har precis läst igenom Sydsvenskan för idag om intervjun som dom gjorde om mig här om dagen. Det känns konstigt men glädjande att läsa om mig själv, det kanske finns någon där ute som kan känna igen sig och kanske kan känna styrka tillsammans med mig.

Klicka här och läs om intervjun.
Trevlig Söndag

Live från min 3:e cellgiftsbehandling!

Mina blodvärden hade stigit lite under natten så nu är 3:e behandlingen avklarad. Detta brevet skrev jag till en tjej som vill veta lite mer om hur livet ser ut när man har cancer. Jag tänkte dela med mig av detta brev och hoppas att ni kan försöka leva er in i hur en dag på cytostatika motagningen kan se ut. Brevet skrevs idag under tiden jag fick min behandling. Vi kallar denna tjejen för L

Hej L!
Tänkte ta med dig på cytostatika mottagningen på onkologiska kliniken i Malmö idag 120609. Här finns Internet på avdelningen så därför passar jag på att ge dig en liten ”live” berättelse hur mitt liv ser ut för tillfället. Klockan är nu 14.00 och jag har fått en säng för att kunna vila samtidigt som jag får min behandling. Man kan även få sin behandling sittande i ett av tv rummen här på avdelningen eller i ett läsrum. Men jag vill alltid ha en säng för min sista insprutning av cytostatika behandlingen gör att jag känner mig lite konstig. Att komma in på en avdelning som denna gör att man direkt får ont i magen och känner sig svag. Här är svårt sjuka människor runt omkring mig och döden surrar liksom runt i luften här inne. Redan igår började jag känna mig hängig och ångesten kom lite smått tillbaks igen. Detta är så himla jobbigt, men alla vi som ligger här vet om att det hjälper oss att få leva vidare.


Nu ligger jag här i sjukhussängen. Jag har fått en säng i det ”stora rummet”. Här står 8 sjukhussängar och i mitten står ett stort runt bord där sjuksköterskorna jobbar ifrån. Just nu är jag här själv men snart kommer alla sängarna vara fyllda med sjuka människor som skall få cellgift. Min bror sitter bredvid mig, min mamma kunde tyvärr inte följa med idag. Annars brukar hon alltid vara vid min sida. Men det känns jätte bra med brossan, vi står varandra jätte nära. Sist jag var här och fick min 2:a cellgiftsbehandling berättar mamma för mig att min pappa hade legat i rummet vid sidan om när han var svårt sjuk i hjärntumör. Det känns helt sjukt att jag nu ligger här och tårarna kommer direkt när jag börjar tänka på hur det slutade för honom. Men jag känner mig så nära han här på avdelningen, det är som han sitter och tittar på mig i en stol bredvid min säng.

Nu är sängarna fyllda med cancerpatienter och det vimlar av sjuksköterskor här. Detta börjar bli riktigt jobbigt. Jag orkar inte med denna miljön och känner mig yr. Snart kommer min sjuksköterska med mina cellgifter……………. : (((((.


Jag har precis fått byta rum. Det blev för mycket för mig att ligga bland alla andra. För ett tag sedan började jag må jätte dåligt och började gråta av den psykiska påfrestningen. Jag har sett sjukhus och cancer hela mitt liv och orkar inte se mer än vad jag behöver just nu. Det blev helt enkelt för mycket med 7 främmande cancerpatienter runt omkring mig. Det värsta var även att jag var ju givetvis yngst och skalligast. Shit vad jag kände mig sjuk och allvaret steg för varje minut som gick. Nu har jag fått ett rum för mig själv där jag inte behöver se allt annat som pågår runt omkring mig. Helatiden surrar liksom döden omkring i luften här inne på Cytostatika mottagningen. Det bästa är att dom tar så bra hand om mig här, det är så rörande. Nu känns allt lite bättre igen så nu kör vi igång.

Ja L nu har min sjuksköterska spolat igenom min Picc-line, det är där jag får mitt cellgift ifrån. En slang som går in genom min arm och in i mitt hjärta. Hon ger mig även en dos cortison och en dos mot illamåendet. Hon kopplar nu in det första cellgiftet av 2 som jag skall få idag. Påsen med dropp jag får är lika röd som hallonsaft och gör mig kräkfärdig av bara synen. Nu ser jag hur det sakta börjar droppa in i mig. Nu finns det ingen återvändo, nu vet jag att giftet om bara några timmar gör att jag blir så himla sjuk. Men jag vet att det kommer att göra mig frisk och det är ett under att de har forskat fram dessa mediciner till oss. Jag är så glad och tacksam till all forskning inom bröstcancer, den gör så jag förhoppningsvis snart kan börja leva mitt liv igen.


Jag börjar redan nu känna mig konstig och illamåendet bankar redan på dörren. Jag får lägga ifrån mig datorn ibland för att vila lite och prata lite med min sjuksköterska. Ja just det! det har jag glömt att berätta för dig! Jag har alltid samma sjuksköterska som tar hand om mig under denna tid jag är inskriven på onkologen. Hon heter E och är helt fantastisk, lite som en extra mamma. Påsen med den röda hallonsaften är nu halvvägs tum och sammanlagt tar hela behandlingen 2 1/5 timme. Det är en jäkla rullians här på avdelningen, vi är inte få som lider av dessa hemska cancersjukdomar. Men personalen är så härliga och avdelningen är lite extra fint inredd. Man kan säga att de gör allt för att det skall bli till en fin stund när man är här.



Så då var påsen tom och nu kommer det värsta, du ser den stora sprutan på bilden. Den skall E nu sakta spruta in i mig och jag kan känna hur cellgiftet går rakt igenom halsen och upp i huvudet. Det börjar spänna till i huvudet. Det sticker i pannan och ögonen och en hemsk smak i munnen kommer fram. Men jag försöker att hindra symtomerna lite genom att stoppa hela munnen full med Fishermans Friend. E och brossan får också en Fishermans Friend. E sitter hela tiden bredvid mig och tar så bra hand om mig. Nu sprutar hon in det sista och jag är klar med behandlingen JIPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPI JIPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPI JOHOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO nu är jag halvvägs. Nu har jag klarat av 3 behandlingar och nu har jag bara 3 kvar L. Jag är väldigt glad nu men jag vet att jag har en tuff tid framför mig.


Tack älskade mamma för den fina mössan du har gjort till mig. Du är världens bästa vän och världens bästa mamma. Jag hade aldrig klarat detta utan dig. Love You

Nu skall bara min Picc-Line tvättas och läggas om sen kan jag gå hem. Jag hoppas att du fick en liten inblick i hur cancer livet kan se ut. Jag mår piss redan nu och vill bara hem till soffan sängen och min TV. Nu sätter det snart igång på riktigt och den närmast veckan kommer bli så fruktansvärt jobbig och tråkig. Men jag gör allt för att bli frisk för jag vill inte dö.

Ha en fin helg L + alla blogg läsare
Varma hälsningar Pernilla

Dåliga blodvärden!

Godmorgon! Klockan är 07.00 och jag måste snart in till sjukhuset för att ta nya akuta blodprover. Igår kväll ringde dom från onkologen och mina blodprover som togs igår såg inte bra ut. Det är antagligen därför jag har haft ont i huvudet och känt mig konstig. Så det kanske inte blir någon cellgiftsbehandling för mig idag:((((((. Nu sätter jag på mig min varma mössa och tar med mig min varma sjukhusfilt för det kan bli en lång dag på sjukhuset... Hoppas allt ordnar sig!

Jag är rädd för morgondagen!

Denna bild togs i slutet av februari 2009 på Tylösand Hotell dagarna innan jag skulle operera bort min cancer. Tankarna sprang runt i mitt huvud och jag hade en fruktansvärd ångest. Skulle jag behöva dö så ung??????
---------------------------------------
Jag börjar redan känna mig illa till mods för morgon dagen. Känner mig lite illamående och hängig. Jag vill inte och vågar knappt tänka på det. Jag är rädd! Kan detta bara inte vara över snart. I kväll skall jag gå och lägga mig och när jag vaknar blir det tunga steg till cytostatika mottagningen igen. Detta börjar bli kämpigt även om jag vet hur bra behandlingarna är för mig.

Igår hände något väldigt kul. Sydsvenskan ringde mig för några dagar sedan och ville intervjua mig. Inslaget kommer i tidningen på söndag och handlar om hur mitt liv ser ut för tillfället. I morgon kommer sydsvenskan att låta mig få se hur inslaget kommer att se ut. Jag hoppas så att det kan nå ut till fler kvinnor i samma situation som mig. Jag vill försöka nå fram till alla dessa kvinnor att vi inte är ensamma. Det finns en gömd kraft inom oss som gör att vi klarar av denna tunga tid. Denna kraft finns hos alla, jag lovar er.
När det skulle tas ett foto på mig till inslaget så bestämde jag mig för att visa mitt rätta jag. Skalliga Pernilla har äntligen trätt fram.

Mycket att göra!

Hej på er och hoppas att ni har haft en bra dag. Jag blir så illa till mods när det blir så sent och jag inte har skrivit till er än. Jag har haft mycket att göra idag. Det är inte ofta som jag lägger bloggen åt sidan men i dag var en sådan dag. Huvudvärken har avtagit en del och nu har jag bara en dag kvar i friheten. Jag vill inte att det skall bli fredag, jag vill må som jag gör nu. Klarar jag verkligen av en behandling till?????? Det känns overkligt att jag snart kommer att bli så himla liten och ynklig igen. Jag ryser och mår redan illa av bara tanken om hur sjuk jag kommer att bli om mindre än 40 timmar. Men många roliga saker har hänt mig den senaste veckan så jag kommer att fokusera och leva på det under dom närmast dagarna. Sov nu gott alla kära bloggläsare. Vi hörs i morgon! Godnatt

Therese och Jag!

Efter att jag började med min blogg har många i samma situation som jag hört av sig till mig. Det var ju faktiskt lite därför jag började med mitt skrivande. På sjukhuset får jag all kunskap om vad det är för sjukdom jag har. Hur allvarlig den är, vilka undersökningar jag måste gå igenom och vilka behandlingar jag måste få. Men det är ingen som har förklarat för mig hur denna resan egentligen kommer att se ut. Det får man undertidens gång själv komma fram till. Man känner sig så otroligt ensam men tack vare alla er som har hört av sig till mig, känner jag mig inte lika ensam längre.

Therese är 26 år gammal och var en av dom första som hörde av sig till mig. Hon har också opererats för bröstcancer och vi började vår cellgiftsbehandling ungefär samtidigt, jag ligger 1 1/5 vecka före henne. Jag är så fruktansvärt glad att vi har hittat varandra. Efter att hon skickat sitt första jätte fina brev till mig skrev jag tillbaks till henne. Det tog inte många dagar sen blev vi vänner på msn. Där skriver vi till varandra nästan dagligen. Vi förstår varandra. Vi stöttat varandra och hjälper varandra. Vi finns där när allt är skit men även när allt även känns jätte bra. Jag öppnar min dator på morgonen vid frukust bordet och ser att Therese också är inloggad på msn. Hennes vardag ser ungefär ut som min, så VI är inte ensamma. Men gud Therese tack för att du tog kontakt med mig. Jag är där för dig alltid, det vet du:). Therese och jag har aldrig pratat med varandra på riktigt och jag har bara sett henne på bild. Men hon känns så nära! Vi har bestämt att vi skall träffas i sommar med eller utan perukerna och jag ser fram emot det jätte mycket. Kämpa på gumman detta klarar vi!!!!!

Min huvudvärk finns fortfarande där så igår ringde jag till onkologen. Min sjuksyster kommer att ringa till mig idag. Jag är orolig och jag hoppas verkligen inte dom behöver röntga huvudet på mig. Då kommer min ångest vara större än någonsin. Hej så länge

Snart dax för helvetet igen!

Måndag och 3 dagar kvar tills min 3 cellgiftsbehandling. Jag börjar redan märka av att jag börjar bli orolig och väldigt negativ. Nu skall det helt fantastiska giftet ytterligare en gång till droppa in i min kropp. Jag vet redan nu att jag kommer bli så sjuk och må så dåligt i många dagar efteråt. Detta börjar tära på mig och det blir inte bättre när man tittar sig i spegeln och blir påmind om sjukdommen hela tiden. Förra veckan fram till nu har varit jätte bra. Jag har känt för att hitta på saker och min kropp har haft en massa kraft. Huvudvärken sitter kvar men den går att leva med, inte allt för påfrestande. Jag börjar tycka det är så himla tråkigt att vara sjuk, det finns verkligen inte mycket att göra. Jag koncentrerar mig på mat just nu, ser till så jag får äta gott och ge mina celler extra energi. Jag behöver extra kraft tills på fredag.

Så här ser Pernillas lunch ut idag

Heja Sverige!

Har fortfarande ont i huvudet. På morgonen när jag vaknar känns det bra men efter en timmes tid kommer värken och alvedonen hjälper inte. Känner mig även väldigt trött men får bita ihop och kämpa mig igenom dessa bivärkningar. I går kom regnbågen fram här nere i Malmö och jag fick några bilder på den. Svenska flaggans dag idag och Sverige spelar mot Danmark i fotboll. Det kommer bli en trevlig kväll framför tv:n där det serveras grillspett och nypotatis..... Heja Sverige Heja Sverige !!!!!!!

Min bön till Gud!

Det finns inget bättre än att ha tofflor på fötterna när det är sommar. Längst in i garderoben hittade jag mina favorit tofflor idag. Vad är inte bättre än att sticka ner fötterna i dessa enkla men jätte bekväma skor. Speciellt när man är sjuk och inte orkar bry sig så mycket om kläder och allt vad som heter skor med klack och glitter på.

Idag är det fredag igen och det är dax att fira helg. Jag var och gjorde mig fredags fin idag på vårdcentralen för det var dax för omläggning av Picc-linen. Idag har även min sjuksyster från onkologen ringt och skjutit fram cellgifts behandlingen den 12 juni några timmar. Jag passa på att berätta att jag har haft ont i huvudet i 2 dagar snart, värken går från nacken ut i ögonen. När jag får dessa konstiga smärtor, det spelar ingen roll var jag har dom så börjar oron att stiga direkt. NU HAR CANCERN SPRIDIT SIG. Men sjuksystern sa att jag inte behövde oroa mig. Jag skulle bara dämpa huvudvärken med alvedon och inte tänka mer på det. Men så kommer jag nog alltid att förbli, orolig. Det är inte så konstigt och nog ganska normalt. Min värsta mardröm är att få tillbaks cancern igen. Det går inte många timmar på dygnet utan att jag tänker på det. Jag ber till gud varje kväll innan jag stänger ögonen, att jag skall förbli frisk efter mina behandlingar. Jag vet inte om ni brukar be, jag brukar göra det. Tanken slog mig häromdagen varför jag alltid säger Amen när jag har givit mina önskningar till gud. Skulle jag inte säga Amen så tror jag att mina önskningar inte går i uppfyllelse. Ja, jag är konstig men sådan är jag och Amen glömmer jag aldrig.


Så här kan min bön låta.... Kära gud tack för livet du har gett mig och chansen att få bli frisk igen. Jag önskar över hela mitt hjärta att jag nu kommer att förbli cancer fri. Snälla gör allt för att rädda mig, jag vill verkligen inte dö nu. Jag vill fortsätta leva detta underbara liv. AMEN!!!!!

Sen kan det komma något tramsigt som förlåt att jag har ätit för mycket lösvikts godis denna veckan, jag lovar att sluta med det. Det kan ju faktiskt vara dåligt för min kropp. Eller, jag lovar följa alla förpliktelser och alltid göra rätt för mig.

Till alla er som har det som jag

Min bror tar över körningen nu när jag är lite ostaBIL.


Jag och min nya peruk.

Jag blir så rörd av alla kommentarer jag får från Er, tack för att ni finns. Jag har även fällt många tårar från kommentarerna från er som sitter i samma situation som mig. Några av er skriver att ni inte har kommit så långt som jag, vissa av er väntar på ett jobbigt läkarbesök, där ni skall få svar på undersökningar och tester. Vissa av er väntar på första cellgiften och är väldigt oroliga för vad som egentligen kommer att hända med er. Jag känner medlidande och vet exakt hur ni tänker, mår, funderar och hur ångesten hela tiden finns där. Det är fruktansvärt och skulle jag från allra första början av denna resan fått veta hur mycket jag skulle gå igenom, skulle jag aldrig då trott att lilla jag överhuvudtaget skulle klara av detta. Jag förstod inte då vad det innebar men alla moment på denna resan har sin speciella tid. Sakta men säkert klarar man tillslut av alla dessa steg som vi måste gå igenom, det kommer vara kämpigt det lovar jag Er. Under resans gång kommer man att ramla ner från den "långa stegen", det har jag gjort och gör fortfarande flera gånger om. Men ni växer och kommer inte tro att ni överhuvudtaget är den ni är. Den otroliga styrka som ligger gömd inom er och en helt annan sida av Er själv kommer att komma fram. NI KLARAR DET, SLUTA ALDRIG TRO PÅ ER SJÄLV! Kämpa nu på för det gör jag fortfarande idag. Jag börjar just nu få ångest för fredagen den 12 juni då jag får min 3 cellgift, kommer jag och min kropp att klara detta en gång till????? Det känns ibland som om psyket har fått för mycket av detta cancerliv, men är man inte positiv och försöker göra det bästa av situationen, kommer vägen bli än svårare. Man skall få gråta, skrika, avreagera sig och tycka att livet är jätte orättvist. Detta är jätte viktigt för det är synd om oss, man kan inte alltid gå runt och låtsas att allting är bra för det är det inte. Men när vi känner oss OK och att livet blomstrar lite så kommer hoppen. Tillslut en dag är vi där efter ett långt kämpande, där vi idag drömmer om att få vara.

Här har ni en bild på en liten höjdpunkt i detta cancer-liv. Idag var jag och fixade till min nya peruk och jag blev faktiskt glad för hur slutresultatet blev. Det är inte många i min umgängeskrets som kan skryta med flera olika utseende men det kan jag. En dag tror grannarna här i gatan att det springer en skinhead i trädgården, en annan dag tittar brevbäraren lite extra på mitt långa fina hår och en annan dag rycker någon på huvudet för dom tror jag har klätt ut mig till påskkärring i juni månad, med en färgglad schal på huvudet;). Ja det finns mycket negativt med denna sjukdom men ibland måste man se dom små och få positiva sakerna som följer med.

Jag sänder idag ut lite kraft till Er där ute som har det lite jobbigt. Just nu har jag det lite bättre än vanligt. Kanske kan ni ibland om ni orkar och känner er bättre sänder ut lite positiv energi till mig när jag har det tufft.

En privat hälsning med mycket positiv energi vill jag idag ge till en speciell dam i Tärnaby. Vi här hemma tänker på Er. Varma kramar från mig

Jag Schalen och Picc-linen!

Idag har jag flackat runt överallt. Det började med att jag nästan kom försent till sjukhuset för ultraljudet på mitt hjärta. När jag låg på sjukhus britsen och dom undersökte mig somnade jag nästan, har vant mig vid sjukhusmiljön och det känns som mitt hem just nu. Så varför inte ta och vila lite när man ändå ligger där och blir undersökt. Efter det åkte vi och tittade lite i affärer, jag fick tag på några fina schalar, nu har jag schalar så jag klarar mig tills håret växer ut igen. Sen åkte vi hem och laga något att äta för att sedan åka ut och köpa Buzz spelet till Playstation 3. Det verkar jätte roligt och kommer väl att bli min nya kompis efter nästa cellgiftsbehandling. En hel vecka i sängen och soffan behöver man något annat än tv som stimulerar en. När spelet var köpt åkte vi och storhandlade, massa god mat och givetvis svenska jordgubbar mmm mm mm. Men nu är jag helt död, det blev nog lite för mycket för mig, jag måste förstå att min kropp inte orkar så mycket som den gjorde innan. Idag lägger jag ut första bilden på mig själv efter att mitt hår ramlat av, jag har givetvis en schal på. Jag sa till mig själv när håret försvan att jag aldrig kommer att visa Er på Bloggen hur jag ser ut utan hår, men dagarna har gått och jag har miljontals gånger tittat på min spegelbild nu. Jag accepterar det och behöver inte längre dölja mitt utseende för någon. Jag vet även att om jag ger mig själv lite mer tid så lägger jag snart ut en bild på mig själv utan schalen, men det får ta den tid det tar. Ha en mysig kväll

Framtiden!

Älskar det svenska landskapet.

Hej alla glada och givetvis alla ni som är mindra glada! Idag gick allt jätte bra på sjukhuset, mina blodvärden såg fina ut och det efter bara 12 dagar sedan 2 cellgiftsbehandlingen. Jag älskar min starka kropp och är så glad att jag göder den med bra och nyttig mat och givetvis att jag har tagit bra hand om den i många år. Jag känner mig faktiskt ganska pigg och känner för att hitta på massa saker igen. Därför är det så himla kul att min bror har kommit hem igen och skall stanna under sommaren. Så nu har jag någon som sysselsätter mig dagarna långa och det är så skönt med lite sällskap.

Jag har även börjat tänka väldigt mycket på framtiden och var jag vill ta vägen när jag blir frisk igen. I Österrike har jag bott i många år, jag har min skidåkning där, arbete och givetvis alla mina vänner. Jag känner att St.Anton är en stor del av mitt hjärta men har börjat förstå nu efter att jag blivet sjuk att Sverige nog ända är mitt riktiga hem. Det är här jag känner den största tryggheten, jag har min älskade familj här och mina underbara vänner som finns där för mig alltid. Jag minns så väl när jag låg på sjukhussängen i Österrike och vände mig i ångest och förtvivlan när jag fick reda på att jag har cancer. Läkarna ville så fort börja undersöka mig och se hur långt cancern hade spritt sig men jag vägrade att någon överhuvudtaget skulle ta på mig. Jag kände mig så fruktansvärt ensam, utan mina föräldrar, utan mitt eget språk, utan den svenska mentaliteten, utan förståelse för hur allvarit det egentligen var ville jag bara hem till mamma och mitt älskade land SVERIGE. Jag tycker det bevisar rätt mycket, det bevisar att jag känner mig mest hemma här och trygghet är viktigare än något annat. Så jag har bestämt mig nu att Sverige har blivet mitt nya hem igen. Jag ser jätte mycket fram emot att börja planera mitt liv här hemma och har redan börjat kolla lite smått på lägenhet. Jag var faktiskt på en visning i går och även om det kanske blir 100 visningar till så hittar jag en dag den rätta lägenheten för mig. Men förstår ni så härligt det är att kunna planera lite för framtiden igen, det kunde jag inte göra i mars månad för då visste jag inte hur allvarligt sjuk jag egentligen var och om jag överhuvudtaget skulle överleva denna sjukdomen. Men en dag har jag en vanlig vardag igen utan sjukhus, blodprover, cellgiftsbehandlingar operationer ja allt detta helvete och jag längtar så. Österrike kommer alltid stå mig väldigt nära hjärtat och min lediga tid kommer jag förståss att tillbringa i alperna.

Mer läkarbesök!

I natt sov i alla fall jag som en prinsessa. Vaknade till ett sommarväder där solen sken in genom fönstret, helt underbart. Jag var på vårdcentralen i morse för att ta mina första blodprover efter cellgiftsbehandlingen. Jag bad om att bli sticken i fingret, är lite rädd om mina blodkärl just nu. I eftermiddags ringde sen min sjuksköterska från onkologen och berättade att blodproverna måste tas om, hon frågade även hur jag mådde och hur allt går för mig. Jag berättade då för henne att jag igår kväll upptäckte en liten inflammation i armhålen där ärret sitter efter lymfkörtel operationen. När jag tryckte på inflammationen så sprutade det ordagrant ut en äcklig vätska från det lilla såret. Jag höll nästan på att spy..... så i morgon blir det nya blodprover igen och min sjuksköterska vill att jag kommer in till onkologen i morgon för en undersökning. På grund av att mina värden antagligen är ganska låga efter cellgiftsbehandlingen så är det inte så bra om jag har en inflammation någonstans. Så i morgon är det in till sjukhuset igen och även på onsdag för att göra ett ultraljud på mitt hjärta.

På torsdag skall jag äntligen fixa till min peruk som jag fick för 2 veckor sedan, så snart skall ni få se hur resultatet blev:). Annars måste jag faktiskt erkänna att jag trivs rätt bra med bara en schal runt huvudet, jag skäms inte för min sjukdom och tycker faktiskt jag är ganska söt i schal. Där fick jag skryta lite om mig själv idag, men det behöver jag för på bara några månader har hela mitt utseende förändras drastiskt och då inte till det positiva.

Längtar tills i morgon för då kommer min bror hem igen. Välkommen hem Brossan till sommaren och en skalliga syster.. Miljoner Pussar och Kramar Syrran