Sov gott!

Helgen har varit helt underbar och i lördags kände jag att jag levde igen. God mat och picknick, skratt och fina vyer de är det som har fyllt mitt sinne med positiv kraft. Nu har solen gått ner och det är dax att sova. I morgon är en ny dag, med nya krafter och för mig en dag närmare att få bli helt frisk.....

Men en ny dag betyder också en hel natt, att få sova bra är livsviktigt annars får inte kroppen den energi som vi behöver. Här kommer en liten godnatt saga till alla Er där ute


När du ska sova står världen stilla
Då dina ögonlock sluts tänds stjärnorna
När din suck av frid når mina öron tystnar fåglarna
Då du somnar ställer livet om sig till en ny epok
för dig, för mig, för alla andra
Dikt av Sara Högendahl

Sov gott

Fint väder :))

Vilket väder det skall bli till helgen och jag börjar äntligen må lite bättre JIPPI. Det tar ungefär en vecka för cellgiftet att stryka igenom hela min kropp och tillslut få mig på benen igen. Jag är jätte glad i dag och har lite smått börjat planera vad jag vill göra denna sommarliknande helg. Jag skall på lördag morgon förbereda en riktigt fin och jätte god picknick korg med Pillans favorit sallad, ett gott bröd lite ost och något gott att dricka. Sen skall mamma och jag åka ut till något favorit ställe och där skall vi lägga ut filten och bara njuta av dagen. Just nu fokuserar jag väldigt mycket på mat, jag tror kroppen behöver alla vitaminer och energi den kan få tag på. Så helgen går ut på att äta god mat och njuta av vädret

Nu skall jag få i mig lite mat... det är dax för lunch mmm mm mmmmmm m!
Jag hoppas ni får en jätte fin helg :)))))))))))

Döden!

Det börjar vända och jag känner att jag börja bli lite piggare. Har fått tillbaks lite matlust och ser fram emot alla dagens måltider igen. Men orklösheten sitter kvar och dagarna blir väldigt långa av att bara inte göra någonting. Igår som så många andra dagar cirkulerar mina tankar kring sjukdom, döden, cancern kan komma tillbaka och vilka möjligheter jag har att få leva ett cancerfritt liv efter detta.

Här är några av de vänner jag vill följa livet ut.

Efter alla mina efterbehandlingar och förebyggande operationer så kommer jag ha en god chans att leva ett liv utan cancer. Men risken att cancern kommer tillbaks finns hela tiden där och kommer alltid att göra. Detta skrämmer mig så och jag kan i detalj ligga och fundera ut ibland hur dåligt det kan gå. Att jag kanske bara blir ung och inte får vara med om alla mina drömmar, som att känna frihet igen, vara frisk livet ut och leva mitt sunda liv, träffa den rätta, få mitt underbara lilla barn, sitta i min trädgård och drick champagne med mina vänner, gifta mig i en vit fin klänning, skratta så jag kissar på mig, åka skidor 38 793 gånger om året, laga min favorit mat, se hur lyckliga min vänner blir, inreda ett helt hus, ja det finns så otroligt mycket jag hade kunnat skriva ner som jag verkligen inte vill missa och som jag har bestämt mig för att jag skall få vara med om.

Barn står högt upp på min önskelista

Men har man inte varit steget närmare döden så tänker man inte på det sättet. Är man frisk så sitter man ju inte hel plötsligt på en ute servering med en god Latte i handen eller står i kön på Konsum och undrar om man lever sommaren 2012 och om fallet inte är så, att man då lämnade denna planet fullt med maskiner och slangar runt omkring sig. Jag tror faktiskt det är viktigt att ibland luta sig tillbaka och tänka på hur bra man kan ha det och att döden faktiskt finns där hela tiden även om vi inte inser det. Jag tror även då att man uppskattar sin vardag och vad man har åstadkommit här i livet på ett helt annat sätt. Dessa tankar jag har väldigt mycket av just nu kommer väl med tiden att bli som en lite ask inuti i mig, jag kommer ta fram den ibland men förhoppningsvis sedan stänga locket igen. Ha en bra dag....

Psykiska reaktioner vid cancer!

Att drabbas av cancer innebär för de flesta en omvälvande händelse. De naturliga källorna till trygghet och kontroll, slås ut. Ordet "cancer" har en stark laddning, som förknippas med hot, något okänt farligt, smärta och kaos. När vi ställs inför en hotfull situation där våra tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt inte är tillräckliga för att kunna förstå och bemästra den aktuella situationen, kan vi hamna i ett psykiskt kristillstånd. Ordet KRIS kommer från grekiska krisis och betyder åtskiljande, avgörande, söndring.
Krisreaktionen kan liknas vid en inre resa där det inte finns några genvägar. Resan är mödosam och kostar mycket energi vilket leder till ökad irritabilitet och trötthet. Målet på resan kan dock vara värt mödan, då man många gånger tillskansar sig en ökad självkännedom och med det nya möjligheter. På kinesiska skrivs ordet kris med två tecken, där det första står för fara och det andra för möjlighet. Den psykiska reaktionen på en kris beror på traumats art och svårighetsgrad, på individens tolkning av traumat samt på individens motståndskraft. Krisens förlopp är, trots detta, förvånansvärt lika och ligger till grund indelningen av krisreaktionens fyra faser. Faserna är ej helt åtskilda utan går in i varandra och förloppet kan beskrivas som en process.... de delas in i chock-reaktions, bearbetnings och nyorienteringsfasen.

Ja vilken fas är jag i just nu, jo jag är nog i bearbetningsfasen men ibland känns det som jag fortfarande snuddar vid reaktiosfasen. För ibland kan jag fortfarande inte förstå att detta har inträffat mig. Bearbetningsfasen kännetecknar ett stort behov av ältande, en massa frågor och givetvis VARFÖR. Så utan min familj, vänner och bekanta och givetvis min blogg hade denna tid blivet svår utan Er. Nyorienteringsfasen har ingen avslutning. Processen att integrera det inträffade i personligheten fortgår under hela livet och kännetecknar i att individen börjar kunna investera i livet på nytt. När jag läser dessa ord blir jag så lycklig och ryser i hela kroppen på bara tanken av att börja leva på riktigt igen när detta är över och att jag en dag kommer att titta mig i spegeln och se en frisk Pernilla. Jag vet också idag att jag har lärt mig så fruktansvärt mycket på denna resan och har säkert lika mycket kvar att lära. Detta är det värsta jag någonsin trodde skulle hända mig men då innan allt hände visste jag aldrig att jag är den jag är idag.

Mina livsviktiga ProViva drycker

Min trötthet är obeskrivlig, jag känner inte igen mig själv. Har sovit bra hela natten och efter lunch somnade jag några timmar igen. Det är en fruktansvärd trötthet och jag känner att den bara kommer bli värre för varje behandling jag får. Jag går sakta och orkar inte röra på kroppen. Har även märkt att jag inte orkar koncentrera mig eller läsa texten på tv:n, läsa tidningen eller skriva något bra på bloggen. Mitt sinne är inte som vanligt och jag kan liksom inte uttrycka mina känslor så bra just nu. Men om några dagar är cellgiften ute ur kroppen och jag kommer förhoppningsvis känna mig lite bättre. I morgon är det dax att lägga om Picc-linen, tur att sjuksystern befinner sig några hus bort.

Till Er som har problem och känner Er oroliga i magen under cellgiften prova gärna ProViva dryckerna. För mig hjälper det och min stora favorit är ProViva shot. Före mina behandlingar är kylen förberedd med ProViva och dom hjälper mig att må lite bättre den första tiden efter behandlingarna. Nu orkar jag inte skriva mer måste lägga huvudet på kudden ett tag.... ZZZ zzz ZZ zz

Fortfarande dålig!

Gud vad skönt! Kom precis ut från ett varmt bad, känner mig lite piggare nu. Min dag har inte varit så givande. Försökt gå två korta runder runt huset och jag har även varmt upp min mat som förbereddes igår, men mer har jag inte kunnat göra. Jag märker att min kropp måste få i sig energi regelbundet annars dör den, men det smakar inte så gott med mat och jag kan inte äta så mycket. Tröttheten är oundviklig och mattheten, olusten och ja hela kroppen fungerar inte som vanligt längre.

Igår kväll fick jag faktiskt på mig skorna och mössan och vi körde en lång och mysig runda runt de grönskande landskapet. Jag satt i bilen som en säck potatis men det kändes helt underbart att få sitta där och bara se all grönska och all den underbara natur som vi har just nu fara förbi mig. Vi åkte förbi Häckeberga slott, var tvungen att gå av och ta en bild! Helt sjukt vackert låg det lilla slottet där mitt i vattnet, jag blev så glad av att få se det efter 2 väldigt jobbiga dagar.

Nu är det kväll och jag skall försöka komma till ro och sen försöka sova som en prinsessa i natt.... Vi hörs i morgon!

Döds trött

Vilken trötthet, jag kan inte ens förklar för Er hur jag känner mig idag. Jag har legat ner sedan jag gick upp i morse och kommer nog inte göra mer idag. Så trött var jag inte efter den 1 cellgiftsbehandlingen, men cellerna har väl fått sig en rejäl törn igen och gör så att jag mår så här himla dåligt. Jag bara längtar tills cellgiftet börjar gå ut ur min kropp så jag snart kan känna mig lite bättre. Jag tog några bilder i fredags på sjukhuset. Det röda droppet är det första cellgiftet som jag får under behandlingen, färgen gör mig illamående bara jag tittar på det. Bilden med den stora sprutan är den andra cellgifts dosen som sprutas in allra sist. Känslan av när den går in i blodet och upp genom halsen och huvudet är inte rolig, medans sjuksköterskan sprutar upp den får jag suga på väldigt starka halstabletter för att minska den jobbiga smaken som går genom halsen munnen och upp i huvudet. Efter behandlingen sticker det i huvudet och när jag äntligen har kommit hem igen så tar det ca 3 timmar och då sätter allt igång. Illamående, huvudvärk, koncentrations svårigheter och olust till max. Men jag klarar av det för jag vet att det går över efter några dagar. Mitt hår har börjar växa på huvudet, men det faller väl snart av igen. Nu skall jag inte klaga längre, nu skall jag tänka positivt tills i morgon så mår jag säkert lite bättre. Hoppas ni får en mysig söndag, själv ser jag regnet falla utanför fönsterrutan och tycker det är ganska mysigt i och med att man är säng liggandes. Hej så länge....

Natten har varit lång och jag har vaknat varje timme på grund av illamåendet och alla konstiga känslor som finns i kroppen just nu. Har fått i mig lite mat och försöker få ner illamåendet med hjälp av cortison och Primperan. Det jobbigast nu är nog den oerhört jobbiga känslan i kroppen som helatiden finns där, den gör så jag inte kan slappna av och det kryper överallt i mig. Igår insåg jag hur jobbig denna sommaren kommer att bli, det är bara 4 cellgiftsbehandlingar kvar men för mig känns det just nu som en evighet och kommer jag verkligen att klara det. Jag har börjat vänja mig vid mitt nya utseende men känner mig även väldigt trygg i min nya peruk. Ja!.. ni där ute som har det som jag kämpa på för vi vet att snart mår vi bättre och kan njuta av våra liv igen. Ni som kanske har det sämre än mig försök ändå att kämpa på, det kommer även bli bra för Er en dag. Ni som är friska och har det bra, lev livet och ta vara på vad ni har, en dag kan det faktiskt vända. Det är egentligen inte klokt att små obetydelsefulla saker betyder så mycket för en just nu, jag börjar undra om jag inte var blind innan jag fick denna sjukdomen;). Hallonen tex som jag köpte idag har jag luktat på flera gånger ute i köket hela eftermiddagen och jag ser verkligen fram emot att få äta dom små röda bären i kväll. Vi som får vara med om en svår sjukdom har verkligen lärt oss att fånga upp dagen och göra den till det bästa, va glada för det för det är en gåva.

Hej kära ni!

Vårt Internet, TV och telefon slogs ut mellan tisdag och onsdag natt på grund av det jätte dåliga vädert vi hade här nere, men precis nu satte det igång. Jag har saknat bloggen så fruktansvärt mycket och är så glad att jag är tillbaks här igen. MEN som ni kanske vet fick jag min 2:ra cellgiftsbehandling kl 09.00 i morse. Jag mår inte alls bra och orkar inte skriva till Er , illamåendet är så stort just nu att jag inte kan göra någonting. Nu hoppas jag bara att jag inte börjar kräkas med. Jag hör av mig så fort jag mår lite bättre....

Klättrar igen!

Klättrat upp för höga höjder har jag gjort många gånger, här i Alperna på ett av mina älsklings berg. Klättra kan man göra på många olika sätt men kämpa får man göra för att ta sig upp. Denna dag hade jag helt fantastisk skidåkning en blå himmel som bara finns i Alperna och utsikten från detta snötäckta landskap uppe på toppen gjorde mig så lycklig. Hur man än försöker ta sig uppåt och hur svårt det än är så finner man en dag lyckan där uppe.

--------------------------------------------------------

Igår kom Marina och hälsade på och i dag kommer Elle, det är så skönt när mina vänner kommer och besöker mig. Jag blir glad och tycker det är jätte kul att bara prata om vanliga saker och helt plötsligt har jag glömt bort cancern för en liten stund. Som tur är har jag underbara vänner och jag älskar dom över allt annat, att få skratta så mycket som vi gör när vi träffas är rena medicinen för mig.

Nu börjar nedräkningen igen, på fredag får jag min 2:ra cellgiftsbehandling. Jag känner att min kropp har börjat hämta sig igen men jag blir fortfarande snabbt trött och känner inte för att göra så mycket. Fryser ganska ofta och att jag inte har något hår på huvudet gör hela situationen lite jobbigare. Jag har sakta men säkert börjat klättra uppåt igen, i helgen föll jag ända ner till marken och det gjorde så fruktansvärt ont, känslorna går inte att beskriva. Nu känner jag både psykiskt och fysiskt att mina krafter snart är tillbaks igen.

Nu är mitt hår borta

Ångesten var stor och känslan av att ha allt håret i handen var en mardröm.

Igår var en hård dag, en av de jobbigaste dagarna jag har haft under denna tid. Det var många tankar som gick genom mitt huvud och ångesten fanns där hela tiden. Inte bara för att jag skulle bli av med håret utan även allt runt omkring mig när detta inträffar. Som min egen spegelbild, CANCER, tankar kring pappa, cellgift, bröst, vänner, grannar, jobb, kärlek, framtiden och självförtroendet ….. Jag trodde inte det skulle bli så jobbigt med det blev det.

I dag är en ny dag och jag tittar mig i spegeln och det känns faktiskt ganska bra. Jag har även varit ute och gått en lång runda med en schal runt huvudet, jag är stolt över mig själv och beundrar min styrka just nu. Medans jag gick min långa runda hittade jag en bänk i solen, jag satte mig ner en stund och efter ett tag tittade jag mig omkring och la märke till att jag var helt själv. Då tog jag av mig schalen, satt där en stund och njöt av att solen värmde mitt nya utseende, ge mig bara några dagar till så går jag min långa dags runda helt utan schalen. Va glada för hur ni ser ut och vem ni är, styrka och skönhet kommer inne ifrån.

Nu klipper jag av mitt hår!

Klockan är nu 19.34 och tårarna har runnit ner från mina kinder sedan i går kväll. Jag har ramlat ner från den långa taggiga stegen och det gör så himla ont inom mig. Nu är det dax, jag orkar inte titta på mitt hår längre och bara på några dagar har jag blivet väldigt psykiskt på frästad av att mitt hår trillar av. Jag är så fruktansvärt rädd och tycker detta är jätte jobbigt. Jag kan inte vänta tills i morgon, det är dax nu och jag vill bara ha min mamma bredvid mig när detta händer. Jag har nu satt en stol på toaletten och får nu ytterligare en gång känna på hur det verkligen är att ha cancer.... jag är så himla rädd, hur kommer jag att se ut, utan hår!!

Island var bäst

GRATTIS Norge men ett stort grattis till min personliga favorit Island

Hår överallt

Vaknade i morse av att jag ligger på ett tunt lager av hår som täcker hela min kudde. Jag går upp och ställer mig framför spegeln drar mina fingrar genom håret och på bilden ser ni resultatet. För varje timme som går lossnar det allt mer och mer. I torsdags var det sista gången jag tvättade mitt hår, skulle jag göra det en gång till blir synen inte rolig. Jag är väldigt försiktig med mitt hår nu, allt för att det skall hålla tills på måndag. Jag hade nog behövt raka av det nu men vågar inte än, jag ser fortfarande ut som friska Pernilla och vill göra det några timmar till.

Sillar peruker och en fräckis

Dagens lunch blev smörstekt sill på en bädd av spenatsallad och lingongrova, toppat med rödlök och hovmästarsås. Mmmmm mm mmm

Hej hej.. Äntligen fredag och alla är glada för att hälgen är här och man nu kan njuta av ledigheten. Men under alla omständigheter blev även jag jätte glad idag när min peruk kom med posten, gud vad glad jag blev. Nu behöver jag inte oroa mig för att jag skall behöva visa alla att jag är skallig om några dagar. Vilken lättnad, jag har nu bestämt att jag och mitt riktiga hår skall ha helgen tillsammans och njuta av de sista dagarna ihop. På måndag är jag mentalt redo för att raka av mig håret och börja mitt nya liv tillsammans med min nya vän peruken. Jag har planerat i detalj hur detta kommer att gå till och hade jag bara fått bli full så hade där varit en vin buffé inne på toaletten när min vän Marina skall raka av mig håret. Men med lite hallonsaft, vindruvor en massa näsdukar och en kamera så klarar vi oss nog bra. För mig är detta väldigt känsligt men jag skall försöka göra det till en fin liten stund och med Marina vid min sida som tröst så kommer allt säkert gå jätte bra.

Sill är en väldigt underskattad fisk, när jag köper den i fisk disken kollar de nästan lite konstigt på mig och biträdet i disken undrar nog hur många katter jag har hemma. Men så är inte fallet, jag är ingen kattälskare och med min allergi så är vårt hem jätte katt fritt. Sillen är till mig och jag blandar ett ägg och lite mjölk/grädde, där doppar jag sillen och sen vänder jag den i skorpmjöl blandat med vitpeppar, salt och svartpeppar. Sen lägger jag två silla filéer på varandra och steker några minuter på var sida. Jag har innan förberett en skiva Lingongrova med smör på, lagt ett lager sallad på (spenat, ruccola sallad) och skivad rödlök. På smörgåsen läger jag sedan Sillen och en stor klick hovmästar sås. Bara ett litet tips till Er som älskar fisk…..

För att det är fredag bjuder jag idag på en fräckis, ett gott skratt förlänger livet. Trevlig helg, nu skall jag sätta på mig peruken och leka nya Pernilla en stund

Skivat eller oskivat?
En dam går in på Konsum, hon går fram till köttdisken och beställer 5 meter falukorv. Killen bakom disken frågar då vänligt om han ska skiva den till henne.

Kvinnan drar upp kjolen och muttrar surt:- Ser det här ut att vara nån jävla cd-växlare eller?

Jag är verkligen inte en av dom

Jag är verkligen inte en av dom. Jag vaknade och åt en god frukost sen tappade jag upp ett varmt bad för att göra mig ren och fin innan min Picc-line omläggning kl 11.00. Jag fick en chock när jag såg att avloppet är fullproppat med hår efter att vattnet runnit ut ur badkaret, vill bara påpeka att vårt avlopp alltid är skinande rent. Jag började direkt dra i håret efter synen i avloppet och fick med mig så otroligt mycket hår, det bara faller av så fort jag rör på det. Jag är så himla ledsen och det gör ont ända in i hjärtat. Jag skall bli skallig och detta kommer verkligen att hända mig. Jag har pratat med min läkare och frågat om det kan vara så att håret bara faller av lite gran och jag kanske bara blir lite tunnhårig??? Men så är inte fallet, har det börjat trilla av så går det ganska snabbt tills allt håret är borta. Så nu sitter jag här, var jag än tittat så ser jag massa hårstrån överallt. Detta är verkligen inget kul, jag trodde inte det skulle vara en sådan fruktansvärd hemsk känsla att förlora håret. Hela mitt utseende kommer att förändras och nu måste jag snart börja vänja mig vid att se ut som en cancer patient på riktigt. MEN innerst inne så skiter jag i allt vad som heter hår, bröst och vackert utseende.... JAG VILL BARA LEVA MITT LIV!

Vad är en bal på slottet

Sommar fest i St.Anton

hi hi hi här är jag i en Österrikisk Dirndel på mitt arbete i St.Anton, synd att bilden blev så dålig

En lång och nästan helt sömnlös natt har jag nu fått några timmars sömn mitt på dagen. Jag är väldigt matt och trött och i morse ringde jag till cytostatika mottagningen för att berätta hur jag mådde och om läkarbesöket i dag med min onkologläkare kunde ske under ett telefonsamtal istället. Jag orkade verkligen inte ta mig till sjukhuset och bara tanken på att sätta foten på cytostatika mottagningen när jag inte mår bra gör mig kräkfärdig. Men min underbara sjuksköterska fixa till allt och jag behövde verkligen inte ta mig dit utan min läkare skulle ringa upp mig istället. Dem är så fina och underbara på onkologavdelningen att jag känner mig så väl omhändertagen och nöjd med hur dem bemöter oss patienter. Som avtalat ringde min onkologläkare vid 14.30 och frågade hur allt hade gått sedan min första cellgiftsbehandling och jag fick ställa alla miljoner frågor jag hade. Han berättade även att mina vita blodplättar låg på 2.4 som är lågt men dem kommer antagligen att höjas till det är dags för nästa behandling.

Har även ringt mina underbara vänner i St.Anton som skall gifta sig den 22 maj. Har sett fram emot detta bröllop så länge och hade över hela mitt hjärta velat vara där och fira deras dag tillsammans med dem och alla vänner. Inte minst att få komma till bergen igen och få några fina dagar i mitt andra hem, jag saknar det ju så mycket. Men vad är en bal på slottet, samma dag som bröllopet äger rum ligger jag på sjukhuset igen och får min 2 cellgiftsbehandling. Men nu är det min sjukdom som går först även om det känns orättvist när jag tänker på hur kul det hade varit. Men jag önskar mina underbara vänner en fantastisk dag och även om ni inte ser mig så är jag där, jag är med en under vigseln under middagen under talen under festen och speciellt när det skall firas med sång och dans för att ni äntligen har blivet ETT.

Ja när allt detta är över finns det så mycket jag vill göra med mitt liv och jag vet redan idag att jag den dagen är en 10 miljoner gånger gladare och lyckligare Pernilla än jag var innan jag fick reda på min sjukdom. Jag har alltid varit en lycklig och väldigt glad tjej, har älskat livet och dess utmaningar men efter denna resa jag gör nu känner jag redan nu hur lycklig och fruktansvärt glad jag är för det underbara liv jag har fått och bättre kommer det bli. Det kommer finnas ett smile på mina läppar 24 timmar om dygnet 365 dagar om året när detta är över.

Idag är ingen bra dag

Idag är ingen bra dag, det räcker inte med att man har cellgift i kroppen för att man har bröstcancer, en massa operationssår överallt, rädd för att håret vilken dag som helst skall ramla av och att jag inte har fått min peruk än. Då skall jag gå och få det vi kvinnor får en gång i månaden och jag lovar er denna gång gör det 1000 gånger mer ont än normalt. Jag är blek och mina ögon är glansiga, jag vill bara dra täcket över huvudet och försvinna just nu. Med Alvedon och röda veckan hjärtat fyllt med varmt vatten har jag flera gånger idag försökt få ut något positivt av dagen, men har fortfarande inte kommit på något…….
Hoppas jag mår bättre i morgon för då skall jag till sjukhuset och träffa min Onkologläkare.

Blodprovstagning

Tidigt i morse var jag och tog mina första blodprover sedan första cellgiften. Nu skall läkarna se hur mina värden ligger och att dem inte är för låga. För cellgiften gör så man får minskat antal blodkroppar och blodplättar. Tills nästa cellgift måste mina värden vara bra igen för att jag skall få min 2 cellgiftsbehandling. Idag var även första gången jag vågade titta på när blodet rann in i provrören och det var inte så äckligt som jag tänkt mig. Men jag tittar verkligen inte på när sjuksköterskan sticker ner nålen i blodådran, den får vänta några veckor till. Håret sitter fortfarande kvar på huvudet och jag är glad så länge det gör det, hoppas det aldrig händer! Tänk om jag är den som inte tappar håret av cellgiften, det finns ju verkligen dem som inte gör det. Det kan ju faktiskt vara så att jag är en av dem…….

Den underbara årstiden

Dagen foton är taget utanför vår by, Raps fälten är helt underbara att titta på och jag var bara tvungen att visa er den gyllen gula färgen som täcker våra landskap just nu. Tanken slog mig under vår lilla bilfärd idag att min sjukdom faktiskt valde rätt årstid, solen skiner varmt och skönt på mig och naturen blir bara vackrare och vackrare för varje dag som går. Grannarna tar fram grillen och alla runt omkring en har vaknat till liv igen efter vinter och rusk. Hade det varit vinter och kallt hade jag kanske stängt in mig på ett annat sätt och inte orkat mig ut under cellgiftsbehandlingen. Så jag njuter i fulla drag av våren även om jag inte får sitta i solen för länge och jag mår under omständigheterna faktiskt ganska bra. Det blir inga långa promenad runder eller några längre aktiviteter, men i lagom takt och i lagom mängd flyter dagarna på ganska bra.
I morgon är det dags för första blodprovstagningen efter cellgiftsbehandlingen, då skall läkarna se hur mina värden ligger. Just nu är jag tydligen väldigt infektionskänslig och skall försöka hålla mig borta från ställen där det samlas mycket folk och jag skall givetvis inte träffa folk som är sjuka. Så alla med influensa eller liknande sjukdomar håll er hemma här nere i Skåneland, jag vill gärna fullfölja min behandling och inte få några basiller:).

Ute i civilisationen igen

Har precis kommit hem från en mysig dag med mamma i några inredningsaffärer. Det blev även en fika med massa småprat och skratt. Det är första dagen efter cellgiften som jag på riktigt har drivet runt i civilisationen igen. Det blev ju ingen ILVA i veckan för då var jag ju tvungen att åka till apoteket och hämta ut min nya medicin. Men efter ett tag kände jag att kroppen inte orkade mer och vi begav oss hemåt. Nu blir det en lugn eftermiddag och kväll. Alla ni som följer Robinson, jag glömde ju att berätta hur glad jag blev förra lördagen, när Christian åkte ut!!!! PINSAM väldigt PINSAM kille, men nu är han äntligen ute och jag ser fram emot kvällens avsnitt. Ha en trevlig lördags kväll och njut av varandra……

Idag kom posten vid lunch och jag gick ut som vanligt och skulle kolla efter om det fanns något till mig. Av min förvåning hittar jag ett blått kuvert adresserat till mig, en blå SJUKHUS kallelse. Jag öppnar det och får se att jag skall befinna mig på Onkologen den 13 maj för att träffa min Onkologläkare igen. Jag blev så rädd att jag värken visste ut eller in, ringde direkt det akuta telefonnummer till cytostatika mottagningen för att få prata med någon som visste mer om detta möte. Jag blev isande kall i hela kroppen, jag hade ju faktiskt röntgat mina lungor förra veckan . Jag vet även att min Onkologläkare kommer att kalla mig för att se hur behandlingen går för mig men inte nu så tidigt, det skulle ju ske efter tredje behandlingen. Jag fick prata med en sköterska och jag berättade om hur orolig jag blev och ville få reda på vad denna kallelse gällde, hade inte kunnat genomlida hela helgen utan att få veta. Hon frågade mig om jag gjort några undersökningar på senaste tiden och jag sa –Ja en lungröntgen! Hon bad mig vänta och hon skulle ta reda på vad det gällde. Efter ett tag kom hon tillbaks och sa med lugnande röst
– Pernilla det är bara ett rutin besök där doktorn skall se hur du mår efter din behandling. Pushhhhhhhhhhhhhhhhhhhh jag blev lugn och tackade så mycket för att hon hade hjälpt mig. Jag tycker verkligen inte om dessa blåa sjukhus kallelser, jag blir lika rädd varje gång jag ser dem komma med posten. Så kommer det nog vara resten av mitt liv. Så hjärtat stannade några sekunder idag men det var ju ingen fara, så nu kommer helgen bli bra. Annars mår jag så där, yr och orkar fortfarande inte göra så mycket. Har fått tabletter för att slemhinnorna från mun och ner till magen har försämrats.

Jag lagade en god lunch idag, lax med spenat sallad och salladsost Mm Mm Mm Mmmmmmmm.
Trevlig helg!

Känner mig pigg idag.

En mysig liten runda i regnet blev det innan jag skulle lägga om min Picc-line. Det var så där friskt i luften efter allt regn och med min stora rosa skidjacka blev rundan riktigt bra och jag piggnade till. Jag älskar att få komma ut i friska luften och känna vinden blåsa mot mitt ansikte. Jag är van vid luften i bergen och saknar den jätte mycket just nu. Naturen och bergen där nere i Alperna har alltid gjort mig lycklig och jag har alltid känt mig frisk och fri i den miljön.

När jag satt i väntrummet på vårdcentralen för att lägga om min Picc-line satt det även en del andra patienter där. Jag hade tagit av mig min jacka och satt i en kortarmad tröja och väntade på min tur. Efter ett tag märkte jag att bandet som döljer min Picc-line hade ramlat ner och man kunde se hela Picc-linen. Jag såg hur folk tittade på mig och jag såg även vad som flög igenom deras huvud. Dem tänkte säkert, - stackars flicka ”CANCER”, hon kommer att dö!!

Återigen fick jag den där jobbiga känslan i kroppen att jag faktiskt har en jätte farlig sjukdom. Den är allvarlig och ingen liten halsfluss!! Jag vet ju själv hur jag har små tittat på folk som varit sjuka och hur rädd jag blivit när jag sett tydliga täcken på deras sjukdom. Men nu sitter även jag på den andra sidan och det är ni som tittar, det känns faktiskt ganska skrämmande. Men efter att jag suttigt i väntrummet ett tag kom sjuksköterskan och tog hand om mig och allt kändes tryggt igen.

Idag skall jag försöka mig ut i civilisationen. Jag tänkte gå en lite runda på ILVA med mamma, jag älskar deras möbler och inredning. Behöver faktiskt se något annat nu och byta miljö för ett litet tag. Ha det så bra och njut av Er frihet….

Acceptera

Jag har funderat hela dagen på hur jag skall klara av att inte må bra längre, är det dags att börja acceptera att man skall må skit en längre tid och går det att acceptera det??. Jag har ingen aning för i denna situation har jag aldrig varit förr. Har jag varit sjuk eller mått dåligt innan så vet jag vad jag skall göra för att börja må bra igen. Äta nyttigt, ut i friska luften, röra på mig, sova mycket, då gör jag verkligen allt för att få kroppen att må bra igen och givetvis efter några dagar är kroppen på topp. Men det känns som om jag inte styr över min kropp längre och det är jätte jobbigt. Jag försöker hela tiden göra saker och påverka min kropp men just nu till ingen nytta. Igår var jag ute och gick två gånger, byta sängkläder, städade lite och baka den där vegetariska pizzan. Men jag blev så trött och dålig att hela natten kändes det som om jag var ute på dem sju haven under en fruktansvärd storm. Jag får nog börja inse att så här kommer det vara ett bra tag till och bita i det sura äpplet ytterligare en gång till.

Men vad finns det att göra som inte blir tråkigt efter ett tag?? jo.. just nu har jag stängt min bästa vän tv som bara visar skit på dagarna och hittat massa bra ljudböcker på Stadsbibliotekets hemsida. Man går in på deras hemsida klickar på vilken bok man vill lyssna på, sen knappar man in sitt lånekortsnummer. Sen är det bara att lyssna…. Jätte nöjd för dagens uppfinning!

Till Er som vill lyssna på ljudböcker http://malmo.stadsbibliotek.org/screens/infoebok_swe.html#ljudbok

Trött

Jag vaknade av att regnet slog mot fönsterrutan, jag tog mig upp från sängen och tittade ut. Idag känner jag mig precis som det väder jag tittar på just nu. Jag vill göra saker men orkar verkligen ingenting, har ätit lite frukost och efter många om och men fick jag på mig jackan och skorna för att gå ut och få lite luft. Mitt mål idag är att göra en god lunch, men orkar jag anstränga mig för mycket?? Just nu behöver jag få i mig lite energi, jag har ätit så tråkig mat dem senaste dagarna för att ja inte kan äta vad som helst på grund av min mage. Jag har tänkt på att göra en egen vegetarisk Pizza eller kanske blir det en god varm och hälsosam soppa som inte tar så lång tid att göra. Låt se…. Äta kommer jag i alla fall, mat är det bästa jag vet, även om aptiten inte finns där som innan!
Idag ringde jag till sjuksköterskan här i vår lilla by och på Torsdag skall jag dit och lägga om min Picc-line, den skall läggas om en gång i veckan.
Mina symtomer just nu är trötthet, olust, eklig cellgifts smak i mun och ner till mage och min hjärna orkar inte riktigt koncentrera sig som innan. Jag önskar Er där ute en mysig dag i regnet och jag skall försöka mysa på här hemma, med mycket te och en gosig varm filt. Hej så länge

Dag 5 med cellgift.

Jag har berättat för Er innan hur jag hela tiden försöker klättra upp för den långa stegen jag väldigt ofta trillar ner från under denna jobbiga tid sedan jag fått reda på att jag har cancer. När jag är längst uppe på toppen av denna stegen händer det oftast att jag faller ner efter ett tag och måste kämpa mig ända upp igen för att få tillbaks den styrkan som jag har inom mig. Från att ligga där nedanför stegen rysande av ångest, med en rädsla som inte går att beskriva, tar jag mig sakta men säkert upp igen. Förra veckan innan jag fick min Picc-line insatt och min första cell gifts behandling var jag med min styrka på topp, men den finns fortfarande där, jag har inte ramlat ner än och beundrar just nu hur bra det har gått för mig tills nu. I dag är det 5 dagen med cellgift och jag känner mig bättre än igår, det går alltså åt rätt håll. Jag är fortfarande trött och orkar inte göra saker som innan, jag har hela tiden en känsla och smak av cellgiften i min mun och ner till magen. Men jag klarar mig utomordentligt bra idag och hoppas att det förblir så här. Jag drar mina fingrar 1 miljon gånger om dagen i håret och ser om det redan nu börjar trilla av, men det finns inga täcken på det än. Min sjuksköterska sa till mig i torsdags att jag kommer att tappa mitt hår inom 2-3 veckor efter första cellgiften, så det börjar närma sig. När jag tänker på det känner jag hur ögonen fylls av tårar, jag är rädd!

Men jag dinglar fortfarande högst uppe på stegen och är glad så länge jag hänger kvar där uppe..

Dag 3 med cellgift

God morgon! I torsdags tog det bara några timmar och jag började må jätte illa av cellgiften, jag kunde knappt vända på kroppen så dåligt jag mådde, men kräkningarna slapp jag som tur var. Natten mellan torsdagen och fredagen var lång och jobbig jag vaknade hela tiden av mitt illamående. Men sedan igår har illamåendet lagt sig och jag känner mig lite bättre nu, jag är fruktansvärt trött och orkar inte göra någonting, har även börjat märka att lukt och smak har fått sig en törn, allt luktar bara för mycket och viss mat smakar inget gott längre. Slem hinnorna har även blivet torra, jag känner inte för att äta och magen orkar inte riktigt med den mat som jag åt innan. Så det har blivet kokt fisk och potatis de senaste 2 dagarna och en massa Proviva drycker. Jag känner redan nu att denna trötthet kommer att tära på mig och hoppas att den kommer att försvinna efter några dagar annars kommer detta bli riktigt jobbigt. Jag klarar mig bra på tabletterna på bilden, det tar bort illamåendet och hjälper mig att må lite bättre för tillfället. Men idag skall jag hoppa över kortison tabletterna och illamående tabletterna och se hur jag kommer att må, för dessa tabletter gör min kropp orolig och jag kan inte riktigt slappna av när jag är så trött. Låt se, kanske till och med kan äta en liten glass idag:).
Nu skall jag försöka mig ut på en liten promenad och få mig lite frisk luft, hoppas jag orkar mig hem igen…. Hej så länge

Här är det brev som jag fick av Elle som min mamma läste upp för mig på sjukhuset när den första cellgiften gick in i min kropp. Jag och mamma grät och jag är även nu fylld med tårar över detta brev. Elle gör mig så stark och jag kunde känna hur hon satt vid sängkanten på sjukhuset i torsdags även om hon inte var där. - Elle jag älskar dig så fruktansvärt mycket, jag är inte hel utan dig. Tack för att du hjälper mig igenom detta helvete och tack för att jag fann dig, jag släpper aldrig taget om dig underbara vän. Det finns inte många som du men jag fann dig! I LOVE YOU

”Idag är dagen som kommer att förändra ett helt liv”

Förmodar att du inte mår jätte bra just nu. Ovishet, alla tankar och funderingar, vad kommer att hända, hur kommer jag må, biverkningar, tappar jag hår etc. etc.
Så klart önskar jag att allt man säger eller skriver till dig skulle hjälpa dig på andra tankar. Självklart önskar man att man kunde trolla så allt detta var över, men det går inte.
Idag är det en stor dag. En dag som verken du eller någon i din närhet kommer att glömma. Det är med många känslor jag sitter och skriver detta till dig Pernilla. Sorg, oro, rysningar, ovisshet, otrolig medkänsla för dig men ändå med någon viss ”glädjekänsla”. För Idag är inte bara dagen då du kommer att få cellgift, bli svag och må dåligt. Idag är även dagen då du kommer ta bort det onda, idag är även dagen då du kommer att öppna upp för nya möjligheter, Idag är dagen då du kommer att ta nästa steg in i den friska framtiden. Idag är också dagen då du kommer att bli ännu starkare än vad du varit tidigare…..

Det är som så i livet Pillan, att det är bara du och jag som väljer hur man ska se på dagen och dess tillvaro. Det är bara du och jag som kan påverka det vi gör, det vi lever i och det vi går igenom. Allt handlar om inställning. Den positiva inställningen! Den har jag sett prov på hos dig många gånger den sista tiden och med den känslan och vetskapen så är jag inte ett dugg orolig över att detta inte kommer att gå bra. Det handlar som sagt bara om inställning!
Hela du, som människa, som kompis, syster och dotter har visat oss alla olika sidor genom åren. Bra dåliga självklart, starka och svaga, glada och ledsna, självsäkra och ibland väldigt förvirrade:).

Jag har sagt det till dig många gånger den sista tiden, att jag är mäkta imponerad över hur du har förändrats som människa, enbart till det positiva! Du är en sjukt komptent person som är otroligt stark. Du har bevisat för dig själv många gånger att du verkligen kan mer än vad du tror. Du har verkligen hittat dig själv! Detta tillsammans med din starka livsglädje, humor och sätt att förgylla andras vardag så ska vi tillsammans klara av detta för att sen i framtiden få all glädjens tid tillsammans. Att bli gamla tillsammans, att uppleva äventyr, resor, kärlek och lägga fokus på att göra saker som förlänger livet och göra oss lyckliga! Oj, oj, oj, oj….
OCH du glöm aldrig att du är skit snygg!

Jag önskar att jag kunde vara hos dig idag, men nu är det som det är. Du finns i mina tankar allt som oftast och det finns inget annat i världen än att jag vill att dessa 6 månaderna ska springa förbi, men som vi alla vet kan man inte trolla och det är bara att försöka att göra det absolut bästa av situationen.

Det är du som fått mig att ändra inställning till många saker i vardagen, det är du som har fått mig att lägga fokus på rätt saker, det är du som gjort att jag värdesätter annat och det är även du som fått mig att tänka på att: Vad är vissa saker i ett helt liv – Något ont föder alltid något gott och Tillsammans är vi starka. Glöm aldrig det!

Jag beundrar dig min vän. Jag finns här hos dig och det är inte bara viktigt att man kan vara glad, stark och positiv med varandra. Det är även väldigt viktigt att man kan gråta, vara svag och faktiskt visa sin dåliga och sura sida. Det är det jag är till för. Att kunna vara sig själv!

That´s what friends are for!
Nu börjar resan till ett nytt, friskt och underbart liv snart kanske ett bart underliv:)

Nu kör vi!
Älskar dig!

Cellgift nr 1

Här är bilden på den första påsen cellgift som gick in i min kropp igår.

Hej på Er!
Nu ligger jag äntligen här i soffan och skriver till Er. Dem senaste 2 dagarna har varit väldig jobbiga. Att sätta in Picc-Linen gick bra men det var väldigt känsligt för mig, när sjuksköterskan hade dragit slangen ner till hjärtat började jag gråta, nu satt den där och jag var nu helt klar för att få mina cellgiftsbehandlingar. Det var väldigt känslosamt och jag var på något sätt även lättad att jag hade klarat av detta med. Efter 4 timmar på sjukhuset var jag trött, spänningarna hade lagt sig och jag började redan tänka på morgondagen.

I går morse vaknade jag med en oerhört jobbig känsla i kroppen, jag var så himla nervös och visste inte om jag skulle klara min första cellgiftsbehandling. Jag packade en liten väska med min vita mjuka filt och lite annat som jag kunde ha under tiden jag låg och fick mitt dropp. Min underbara mamma var såklart med och när jag öppnade dörren till cytostatika mottagningen förstod jag att nu var det dags, det finns ingen återvändo. Min sjuksköterska tog hand om mig och hon gav mig ett eget rum där jag kunde få slappna av och känna att jag var själv. Mamma och jag blev direkt väldigt rörda och började gråta. Där var stora fönster i rummet och solen strålade in. En droppställning sattes in bredvid min säng och jag la mig tillrätta i sängen efter att ha suttit i fotkanten och fällt några oroliga tårar. Nu kom min sjuksköterska in i rummet med dropp påsarna som skulle kopplas till min Picc-line och en massa andra mediciner som kortison, illamående injektioner och där var även en stor spruta som innehöll ca 1 ½ dl av ett annat cellgift som skulle sprutas in sist av allt. Min sjuksköterska var jätte gullig och tog jätte fint hand om mig. Hon började förbereda allt och tillslut kopplade hon till cellgiftet till min Picc-line och jag kunde sakta men säkert se hur det började rinna in i min kropp. Det var en hemsk känsla och jag var rädd, tårarna rann ner från mina kinder igen och jag förstod nu hur lång tid framöver jag kommer ha det ganska jobbigt. Under tiden behandligen pågick var min sjuksköterska där och berättade vad som kommer att hända med mig och om alla tabletter jag skall ta nu dem första dagarna. Droppet var tillslut tomt och nu var det dags för den stora sprutan med den sista cellgiften, den kopplades till Picc-linen och sjuksköterskan tryckte sakta men säkert in det i slangen, jag kunde känna hur det gick rakt upp i mitt huvud och en varm och konstig känsla stack omkring i min hals och i ansiktet, obehagligt men det gick bra. Jag var nu klar och helt överlycklig att jag klarade det. Nu fanns bara den stora oron om när jag skulle börja känna av giftet i min kropp. Jag kramade min sjuksköterska och nästa gång det var dags för min 2 cellgiftsbehandling var den 22 maj.

Jag var hemma vid 12.30 och illamåendet kom redan vid 15.00, jag stoppade i mig dem första 2 tabletterna som skulle hjälpa för illamåendet men den satt i hela kvällen och natten, som tur var har jag inte kräkts och det är jag väldigt glad för. Idag mår jag lite bättre, illamåendet finns där men det går att kontrollera med tabletter och kortison. Annars är jag väldigt matt och orkar inte göra så mycket, har ibland svårt att koncentrera mig och kan tycka det är jobbigt att bara kolla på tv. Jag är helt överraskad över hur bra jag har klarat det och hoppas att det förblir så här, men jag vet att den här tröttheten kommer vara svår att hantera en lång tid. Tack än en gång för Ert otroliga stöd, alla ni som jag inte ens känner har varit helt fantastiska och delat med sig av sina historier som jag har tagit till min och ni har varit hos mig hela tiden. Ha nu en mysig fredag så får vi hoppas att jag förblir i detta tillstånd för då kommer jag orka skriva till Er.

Elle tack för ditt brev jag fick av dig igår, jag läste det medans de första cellgiften gick in i mig och brevet berörde mig så otroligt mycket, jag tänkte att ni skulle få läsa brevet i morgon. Det fick mig att inse att jag är stark och kommer att klara det med den styrkan jag har och jag kommer efter denna långa tid en dag vara lycklig igen.