Picc-line

Här ser ni min nya vän: Picc-line

En lång och jobbig dag är äntligen över, men jag är väldigt stolt över mig själv att jag har klarat det så här långt. Spänningarna inför Picc-Line insättningen har släppt och jag är jätte trött just nu. I morgon är en stor dag för mig så jag orkar inte skriva så mycket idag. Jag kommer kl 09.00 i morgon bitti få min första cellgiftsbehandling och som ni kanske förstår så är jag väldigt splittrad och orkar inget mer än att koncentrera mig på morgondagen. Nästa gång jag går in och skriver till Er har min behandling satt igång, medicinen jobbar då för fullt i min kropp och bryter ner den cancern som kanske finns kvar i mig.
Jag ser verkligen fram emot att komma tillbaks och skriva till Er snart igen, för då har jag klarat av ytterligare ett stort mål i denna långa resa. Jag är otroligt nervös men jag vet att min pappa sitter där uppe och hjälper mig just nu…..
Hej då så länge

Utanför Onkologen i Lund tidigare idag

Matvraket

Då var ytterligare en dag avklarad, det känns verkligen som att jag betar av en del av den oerhört långa listan med förpliktelser av jobbiga saker som jag har framför mig just nu. I morse bar det av till MAS för blodprovstagning inför cellgiften, alla besök på sjukhuset gör mig nervös och jag vill fortfarande bara springa ut därifrån. MEN jag är så peppad just nu och skulle jag springa ut från ett sjukhusbesök skulle det förstöra hela den bild av mig själv som jag har byggt upp just nu. Nu tar jag tjuren vid hornen och går med säkra steg rakt in i den glödheta elden. Jag kommer med all säkerhet ta mig igenom detta men med mycket tårar och ångest. Men jag vet att alla tårar och ångest kommer tillslut en dag bytas ut till en enorm styrka och den styrkan kan jag bara tacka mig själv för.

Sjukhusbesöket på Onkologen i Lund var ett förberedande möte för min framtid där jag även fick ställa alla frågor som dagligen snurrar runt i mitt huvud. Min läkare frågade mig även hur jag kände för att operera bort det andra bröstet för att förebygga återfall? Den frågan har jag sedan länge haft svar på och det svaret står jag för fortfarande i dag. Men det tänker jag berätta för Er en annan dag, jag har nu cellgiften att ställa in mig på och orkar inte tänka på något annat just nu.

Efter besöket i Lund var det dags att äta igen och denna vecka finns det inga regler på vad jag får äta och inte får äta, nyttiga Pernilla finns inte just nu. Så det bar av till en restaurang och jag beställde in värsta Pepparsteken med bearnaisesås och potatisbåtar. Jag blev så mätt att jag knappt kunde resa mig och gå där ifrån men den steken kommer ge mig en massa power de närmaste dagarna. Efter en lång dag ligger jag nu här i soffan och jag vet att i morgon har jag ytterligare ett jobbigt sjukhusbesök framför mig. Tidigt på morgonen skall jag befinna mig på onkologen i Malmö för att få Pick-Linen insatt. Så gott folk nu är det snart dags för mig att säga god natt, jag behöver ju min skönhetssömn för att klara av morgondagen:).
Sov Gott……

Jag är så glad och tacksam över Era kommentarer och mail. Ni vet inte hur detta hjälper mig och stöttar mig under denna tid, hade inte klarat det utan Er. Efter gårdagens inlägg så fick jag en hel del kommentarer som gjorde att jag sedan igår försökt att vända på mitt tänkande. Jag måste börja se cellgiften som ett botemedel och inte ett gift. Jag hade inga mardrömmar i natt och nu sitter jag vid frukostbordet och mår rätt bra, klart att jag är nervös men mitt tänkande just nu gör det lite lättare. Tack för ert underbart fina stöd, ni är helt fantastiska!
I dag har jag inga förpliktelser, skall göra vad jag känner för och njuta av dagen. Men i morgon och resten av veckan är det sjukhusbesök efter sjukhusbesök.

Så här ser min vecka ut:

Tisdag: Blodprovstagning på morgonen sen till Onkologen i Lund på eftermiddagen.

Onsdag: Insättning av Pick-Line på morgonen och Bröstprotes provning på eftermiddagen.

Torsdag: Får min första behandling av CELLGIFT/CYTOSTATIKA .

Fredag: ????????????????????????????????????????

Jag laddar som aldrig förr och snart befinner jag mig längst upp på den långa stegen, jag klättrar och klättrar för att nå den punkt där jag är som starkast och där är jag på torsdag morgon.
Om jag sen faller ner igen så kommer jag att klättra sakta men säkert upp igen det lovar jag Er.

Tack för att ni finns.

Jag är helt slut och har precis förflyttat mig från sängen till soffan, kl är 10.00 och jag har sovit i exakt 10 timmar utan att vakna. Men jag är slut i hjärnan och mentalt mår jag skit. Sedan jag släckte lampan i går natt och stängde mina ögon har jag fått gå igenom under hela nattens gång en fruktansvärd dröm, om hur det kommer att vara på torsdag när jag får min första cellgift. Jag kommer nästan ihåg vart ända detalj, förutom att jag var på sjukhuset och fick min cellgift skulle jag 3 gånger dagligen ge mig själv en spruta med en extra cellgifts dos. Sprutan var stor och innehöll en stor mängd vätska, jag kände exakt vartenda ml som jag sprutades in. Det hemskaste med hela drömmen var att jag kunde i detalj följa hur kroppen började må dåligt efter att jag gett mig själv denna spruta och jag blev så sjuk att jag inte visste in eller ut. Det var en känsla som är svår att beskriva men så himmla hemsk. Jag tror även att min kropp på riktigt har mått dåligt hela natten för jag är helt slut just nu.
Jag känner att jag börjar bli grymt orolig och ångesten är här hos mig hela tiden, jag mår inte alls bra…… 3 dagar kvar!

Hej i vårvärmen!

I dag har jag varit på shopping och fick fatt i en jätte fin ”cancerschal”, ja just så kallar jag dem. Det är dem jag skall knyta fint över mitt huvud när jag inte orkar ha på mig peruken. Jag känner verkligen att jag kommer våga mig utanför dörren nu när cellgiften sätter igång, det finns så många olika sätt man kan försöka dölja sin sjukdom på. Som ni ser börjar "cancerschals" samlingen bli större och större, min favorit är den vita med blommorna på.

Ha en mysig lördags kväll och håll nu tummarna att ? åker ut från Robinson i
kväll :)!.............. 4 dagar kvar!

Hej på Er!!
Jag blir så glad av detta väder vi har fått, solen skiner och det börjar lukta sommar. Igår satt jag och Elle nere vid havet och åt kvällsmat. Vi köpte en stor sallad var och bara njöt av havet och solen. Pratade och planerade hur sommaren kommer att se ut, men kanske måste jag vänta ett år till för att få vara med om ytterligare en underbar sommar. Låt oss se hur nästa helg ser ut efter första cellgiften.

Det finns så fina sommarkläder i affärerna just nu och sandaler som jag bara älskar. Jag provar men lägger sedan tillbaks allt igen, lönt att lägga pengar på något jag inte kommer att kunna använda ändå. Jag har inhandlat en del fina sommarkläder men inte som jag brukar göra och speciellt inget som är urringat. Idag tänkte jag lägga undan alla mina vinterkläder och skidkläder för att byta ut garderoben till vår och sommar kläder. Börjar så smått förbereda mig för den tuffa tiden jag har framför mig. Så nu har jag att göra, massa skidkläder 100 tals mössor och jag vet inte hur många par skor jag har, det skall blir skönt att få det gjort….

Ha en mysig helg och njut av vårt underbara väder….

En fri Pernilla!

Här är jag fri som en fågel på väg i en privatägd lyx Jacht genom medelhavets underbara platser. Jag befinner mig på min arbetsplats som hela tiden ligger och guppar på en solig blå grön plats någonstans i det fria. Vart jag än tittar så får det mina ögon att glänsa av lycka. Jag öppnar dörren i min kabin varje morgon och ser morgonsolen gå upp i horisonten, jag bara sprudlar av lycka att få vara på arbetet. Jag har haft det så himla kul att det inte går att beskriva, jag har alltid gjort vad jag känt är viktigt för mig. Jag vet att jag en dag är tillbaks till det livet och skall göra allt för att komma ur denna tid med lyckan i bävar.

Så nu är det ut i solen och sprattla av sig lite energi. Soffan, sängen tvn och allt det andra får bli mina närmaste vänner nästa vecka igen.
Var glada för det lilla extra….

På bilden ovan ser ni mitt nattduksbord, det är som ett litet altare och är väldigt betydelsefullt för mig. Alla sakerna kommer från nära vänner och familjemedlemmar till mig. När jag har varit på operationer eller viktiga undersökningar och möten med läkare har sakerna alltid legat i min väska. Ja det låter kanske konstigt men skulle jag sova borta skulle jag vara tvungen att ta det med mig. Jag tror att sakerna hjälper mig att bli frisk och ger mig kraft för jag fick dem av väldigt speciella människor under en väldigt speciell tid i mitt liv. Mannen på fotot hette Bruno Gröning och är en man som hjälpte sjuka människor förr i tiden. Det lilla minsta som kanske kan hjälpa en att bli frisk tar jag till mig.

Dagarna efter jag hade opererat bort mitt bröst och jag hade börjat friskna till gick jag på stan och kom förbi en fin smycke affär med massa fina ringar, jag gick in i affären och det första jag såg var en jätte fin Dyrberg/Kern ring med många fina stenar på. Jag fick prova ringen och blev så förälskad i den att jag inte ens kollade på några andra. Jag betalade ringen och var överlycklig över mitt nya inköp. Med förvåning får jag se när jag kollar närmare på ringen att det står inristat i den HOPE HEALTH AND HAPPINESS.
Jag tror att saker som händer är meningen för att vi skall kunna gå vidare och denna ring sitter nu alltid på mitt finger, den ger mig HOPP HÄLSA OCH LYCKA.

7 dagar kvar....

Förstoring av en cancercell


Nu börjar det snart närma sig, det är i dag 8 dagar kvar tills jag får mina första droppar cellgift/cytostatika. Jag tänker på det jätte mycket och jag försöker nu mentalt ställa in mig på vad som kommer att hända. När jag var på Onkologen sist fick jag en hel del information av min läkare. Jag kommer att under 6 omgångar att få cellgift med 3 veckors mellanrum. De 3 första cellgifterna heter Epirubicin & Cyklofosfamid sedan bytas dem till något som heter Taxotere dem tre sista gångerna. Jag får det genom dropp och det tar ca 2 timmar varje gång. Cellgift är cellhämmande läkemedel som förhindrar att cancercellerna delar sig eller växer. Min cancer hade ingen spridning till lymfkörtlarna , cancern har därför inte kommit ut i min kropp. Som ni förstår så är det en väldigt bra prognos och läkarna anser mig vara frisk i dag. MEN spridning av cancer kan även ske via blodet. Man kan inte se idag om det har skett på mig, därför och på grund av min unga ålder får jag denna behandling. Den skall ta bort och rensa ut den cancern som kanske finns kvar i min kropp.

Här kommer en del av de biverkningar jag kan få av cellgifterna:

Sköra slemhinnor, Främst ögonirritation, blåskatarrliknande besvär från urinvägarna och halsbränna, Minskat antal blodkroppar och blodplättar som i sin tur kan leda till ökad risk för infektioner, Håravfall, Illamående, kräkningar och diarré, Torr hud, Blod i urinen kan förekomma, Blodkärlen hårda och ömmande, Feber, Rodnad och svullnad i handflator och fotsulor, Svullnad av händer fötter eller ben, Viktökning eller viktminskning, Domningskänsla, myrkrypningar eller värk i leder eller muskler, Trötthet och aptitlöshet, Nagelförändringar med pigmentförändringar och ömhet.

Det här låter inte klokt, jag får klöknings känslor av att läsa det. Men vad skall jag göra, jag vill bara vara frisk och leva mitt liv….

Vilken dag! Från att ha varit ganska deprimerad några dagar så är jag väldigt glad och lycklig igen. Jag och Elle åkte till Kristianstad vid lunch och med en massa skit snack och mycket skratt landade vi vid 13.00 tiden i Perukernas värld. Jag har varit och prövat peruker innan men kände att jag inte fick den hjälp jag ville och perukerna där såg verkligen ut som en PERUK, man kan typ säga att jag såg ut som en transvestit;). Men idag blev allt perfekt, efter några samtal med Peter från Skägg och Lockar har vi tillsammans fått fram 4 olika peruker som har beställts för några veckor sedan. Färgerna på perukerna har min goda vän Marina bestämt tillsammans med Peter, Marina är utbildad och väldigt kunnig inom detta område. Jag fick pröva dem 4 olika perukerna som alla hade var sin färgnyans och frisyr. Jag kände direkt att dessa peruker ser väldigt äkta ut och jag kände mig verkligen jätte fin i dem. Peter var helt underbar och jag kände att bara genom några få telefonsamtal har han förstått vad jag ville ha, han var ärlig och jag blev väldigt väl omhändertagen. Elle var hela tiden med mig och sa exakt vad hon tyckte, hon är bäst på det därför fick hon följa med:). Efter ett tag kom vi tillsammans fram till ett beslut som blev jätte bra. På bilderna ser ni två av de peruker jag har prövat men inte bestämt mig för, den jag bestämt mig för får ni se när den är klar, hihihi. Mer berättar jag inte………………….

I all misär så blir jag så himla glad och kan se ljuset i tunneln efter en underbar dag som idag. Detta ämne kommer givetvis att komma upp igen för som kvinna att tappar allt sitt hår är tydligen väldigt hårt, jag är själv där om bara några veckor.

Denna bukett fick jag av min älskade mamma efter operationen, den är så fin!

Jag börjar märka att när man blir dålig och inte mår så bra så påverkas ens psyke och man är inte så glad som man brukar vara. Det är nog detta som kommer vara det jobbigaste för mig den närmaste framtiden under min cellgiftstid. Man vet ju själv hur man mår om man har influensan, hur liten och svag man känner sig och det tar många dagar att hämta sig och känna att man börjar bli normal igen. Jag kanske inte kommer att bli så sjuk av cellgiften men jag kan också bli jätte sjuk och att inte veta gör mig jätte rädd. Vad är det för känsla som kommer att komma i min kropp, är den obehaglig???????????

Ja mina tankar kring sjukdom och att må dåligt är ständigt hos mig, säkert på grund av att jag precis har blivet opererad och fått känna på att må riktigt dåligt några dagar. Har inte sovit så bra i natt jag svettades ut alla medicinerna och den där fruktansvärda narkosen från operationen.

I morgon skall jag åka till Kristianstad för att träffa en duktig frisör som skall göra en riktigt fin peruk till mig. Det är med blandade känslor jag åker dit, som tur är har jag Elle med mig som stöd. Min frisör och jag har plockat ut en del peruker som jag skall testa, sedan bestämmer vi oss för hur min nya frisyr skall se ut och sedan klipper han till peruken så som jag vill ha den. Jag älskar mitt hår och vill verkligen inte tappa det, men jag har accepterat att så kommer det att bli.

Nu är det på med kläderna och ut i den friska luften, jag gör allt för att få bort dåliga tankar och jag skall lova mig själv att alltid försöka göra mitt bästa av vaje dag under detta halvår, hur jobbigt det än kommer att bli. Hej då!

Hej hej.. jag vaknade efter en natt med mycket sömn och kände mig mycket bättre. Värken har lagt sig en del men jag har fortfarande ont när jag rör på mig. I dag fick jag även tillbaks min aptit, som ni ser på bilden blev det en stor sallad till lunch med fetaost oliver och mycket annat gott. Jag gick även en runda runt husen och njöt av solen, jag orkar definitivt inte gå några längre sträckor än.

Vill inte skryta om att jag är ute på roliga tillställningar och har ett stort socialt liv just nu, det orkar jag inte och känner inte för det ihäller. Därför har vissa tv program fått ta över lite av min tid just nu, som tex Robinsson. Jag har följt det sedan det började och tycker om att se hur människorna försöker överleva varandra, hur dem fungerar och hur bra eller dåliga dom är i grupp och även som ensamma individer. Men ett problem har uppstått i serien och det är ?, jag kommer inte säga mer om denna person mer än att jag hoppas att dennes flygbiljett hem från ön redan är tryckt. Ger man sig in i leken får man leken tåla…...

Nu måste jag avsluta för Robinsson kommer strax, ha en mysig kväll! Kramar

Äggstocksoperation!!

När jag fick reda på min bröstcancer tog jag mig till Sverige för att bli behandlad, i samma veva satte Melodifestivalen 2009 igång och varje lördag satt jag framför tv och följde de olika kandidaterna. I min frustration och ångest men med den otroliga styrka jag hade för att bli frisk tog jag till mig Sarah Dawn Finers låt ”Moving On”. Låttexten stämmer väldigt bra in på mig och mitt liv just nu, att inte ge upp och att kämpa för att komma vidare. Den ger mig kraft och vartenda gång jag hör den på radion blir jag väldigt berörd, tårarna faller ner från mina kinder och jag lättar mitt hjärta. Den påminner mig om hur mycket jag måste kämpa för att komma vidare. En låt som har följt mig under tiden jag varit sjuk och den kommer nog alltid att finnas hos mig.

I går satte jag mig i bilen kl 07.00 min bror skulle köra mig till operationen. Jag hade tvättat mig och var nu redo för ingreppet. Jag var nervös men orkade inte visa det på något sätt, tyst och oroligt bar det av till sjukhuset. Tankarna flög genom mitt huvud och oron ökade mer och mer under färden in till sjukhuset, detta ingrepp skulle bara göra min framtid till det bättre men min ångest för sjukhus, nersövning, sprutor gröna läkare och en massa sjuka människor gör mig så orolig och nervös, det har helt enkelt blivet för mycket för mig. Precis när vi skall svänga in på sjukhusområdet skruvar min bror upp radion och säger - nu kommer din favorit låt Pernilla, ”Moving On” med Sarah Dawn Finer spelas nu högt i bilen och jag gråter i frustration, jag gråter och gråter och undrar bara VARFÖR. Varför kom just den låten när vi skulle svänga in på sjukhuset, i alla fall så kände jag mig helt plötsligt lugn och oron hade släppt. Att gråta ut stärker en och det känns efteråt som man har rensat ut oroligheter i kroppen, så jag gick med lugna steg upp till operationsavdelningen, Tack Sarah!

Jag blev jätte fint omhändertagen och klockan 08.00 satt droppet inne och jag hade operationskläderna på mig. Narkosläkarna hämtade mig och jag kördes in i operation salen där dom förberedde mig, jag fick en massa varma filtar om mig och dom pysslade om mig. Helt plötsligt kom jag på att jag glömt ta av mig mina trosor som dem bett mig göra inne på avdelningen. Så när jag låg på operationsbordet sa jag till läkarna att jag hade glömt ta av mig trosorna för jag inte brukar vara van vid att ta av mig mina trosor så där utan anledning och vi alla skrattade lite innan narkosläkarna äntligen satte på mig syrgasmasken och sprutade in sömnmedlet i kanylen.

Jag öppnade mina ögon och förstod att det var över, jag kände mig väldigt omtöcknad men inte som den sista operationen. Jag stängde ögonen igen och vilade i några timmar och under tiden fick jag en morfinsprita för värkarna hade börjat sätta igång. Efter några timmar blev jag körd till avdelningen och jag fick saft och macka, jätte gott med saft men jätte torrt och äckligt med macka, fick i mig en tugga sen la jag den åt sidan. Jag märkte sakta men säkert att jag började bli dålig av narkosen och för att kunna komma upp från sängen utan att kräkas fick jag en spruta mot illamåendet, den hjälpte och en sjuksköterska fick hjälpa mig till toaletten, jag kissade lite och klev ner i sängen igen. Några timmar gick och jag kände hur tagen och dålig jag började bli men kl 16.00 var det dags att åka hem och jag fasade för att överhuvudtaget komma upp ur sängen. Med kräk påsen i handen och fötterna instuckna i mina skor hasade jag mig ut till bilen. Jag kom hem och gick direkt in och la mig i sängen, nu kunde jag knappt röra mig, jag låg i min säng och försökte få i mig lite blåbärsoppa. Värkarna satte igång och det kändes som om en lastbil hade kört på mig framifrån, bara jag andades gjorde det så ont att jag grät av smärtan. Efter operationen fick jag reda på att dem har blåst upp mig runt buken för att kunna ta bort äggstocken och efteråt får man smärta upp till axlarna och neråt, bara jag andas så håller jag på att sprängas. Natten har varit lång och nu har jag hasat mig till soffan för att skriva till Er. Ingreppet igår gjordes med fyra olika hål i buken, det största ärret är 2 cm stort och inget av dem kommer att synas i framtiden. Men just nu är jag uppsvullen och det gör unt, behöver nästan hjälp för att resa mig upp. Sedan igår har jag fått i mig lite fil och en macka men snart skall jag äta lite lunch, det kommer göra mig gott.

Men jag är snart på benen igen, jag piggnar kvickt till och snart är jag lilla Pernilla igen… Trevlig helg och njut av våren!

Hej!
Operationen är avklarad och jag har kommit hem, men jag mår så dåligt igen efter narkosen. Ligger i min säng och känner mig yr, ilamående och matt. Kan knappt röra på mig.... vi får höras i morgon! God Natt

Igår fick jag kontakt med läkaren på kvinnokliniken och han har fixat en tid till mig för operation redan i morgon. Jag är jätte nevös och jag hoppas verkligen inte att det blir som sist. Idag skall jag ringa till sjukhuset och få reda på när jag skall befinna mig på kvinnokliniken i morgon. Läkaren sa även igår att de vet om hur jag känner före alla mina undersökningar och ingrepp som görs och kommer ta hand om mig direkt när jag kommer. Det känns skönt och jag skall inte gå hem denna gång, det har jag lovat mig själv. Så ikväll och i morgon bitti är det fram med operationstvättsvamparna igen och börja skrubba, jag som är så rädd om min hud får väll dränka mig i olja dagarna efter.

Igår hörde en tjej av sig till mig genom min blogg, hon är en av de få tjejer i ung ålder som har opererats för bröstcancer. Jag blev jätte glad för jag började med denna blogg för att även komma i kontakt med kvinnor som sitter i samma situation som mig. Jag och säkert många fler i min situation känner sig ensamma och vill få kontakt och byta erfarenheter med varandra, men även få prata ut och känna att någon förstår. Jag vet att det finns många där ute som kanske inte vågar skriva till mig för att ni inte känner mig, men som alla mina underbara vänner gör skriv och hör av Er till mig. Jag har nu lagt ut min mail på bloggen, ni som inte känner för att skriva direkt till min blogg skriv gärna till min mail.

Nu skall jag väcka min sovande bror så vi kan umgås lite, vet inte vad vi skall göra men något mysigt. Måste vara pigg och utvilad för morgondagen så det blir inget ansträngande. Håll tummarna för mig och om inget inträffar under operationen så är jag hemma i morgon eftermiddag igen.

Glöm inte att skriva in Er som Bloggintresserade även ni som inte känner mig… ha en bra dag!

Statistik

• Drygt 7 000 kvinnor får en bröstcancerdiagnos i Sverige varje år.
• Drygt 70 000 kvinnor lever med en bröstcancerdiagnos (diagnosticerade 1958-2002)
• Ca 1.500 kvinnor dör årligen i bröstcancer ( 4 kvinnor varje dag)
• Relativ 10-årsöverlevnad är ca 75,5 %
• Bröstcancer utgör 30 % av all cancer som drabbar kvinnor
• 56%, är över 60 år vid diagnostillfället
• 3 % är under 40 år
• Yngst diagnostiserad är i åldersgruppen 20-24 år (3 fall)
• Bröstcancer är den främsta dödsorsaken bland kvinnor i åldrarna 35-55 år.
• 5-10 % av all bröstcancer beror på ärftliga faktorer
• 70-80% av all bröstcancer betecknas som hormonkänslig, d v s stimuleras av östrogen.
• Ökningstakten har varit 1,6 % per år under de senaste 20 åren

Här kom lite statistik information om min sjukdom, som ni ser så är det jätte ovanligt att få bröstcancer i min ålder. 3 fall har diagnostiserats där personerna har varit mellan 20-24 år. Jag trodde aldrig att jag skulle få bröstcancer i min ålder, men jag har alltid varit uppmärksam och gått på mammografi och ultraljud av mina bröst för att vara säker. Jag tycker att alla gamla som unga alltid skall känna på sina bröst regelbundet, hade jag inte gjort det den dagen i januari så hade min cancer kanske varit där ännu längre och kanske spritt sig till andra delar i kroppen. Jag kan bara tacka mig själv att jag upptäckte den i god tid. Det finns en video som visar hur man skall känna på sina bröst, jag skall försöka se om jag kan lägga in den på min blogg. Lova mig nu alla tjejer att ni lär känna era bröst, det kan vara livsviktigt för er. Nu skall jag snart till Bokskogen med Elle och gå milen, kanske jag skall ta en liten lektion med henne om hur man känner på sina bröst:)….

Påsken 2009 har varit underbar, igår åkte jag och min bror en runda upp till Båstad och sen vidare till Torekov för att hälsa på mina gamla arbetskamrater. Jag har jobbat och bott i Torekov två somrar. Torekov är en av de mysigaste platserna i Sverige, jag älskar verkligen det stället. Det blev god mat och dryck på Hamnkrogen och mycket prat och skratt. Det var jätte kul att få träffa dem igen och jag kommer att sakna Torekov i sommar.

Påskägg har man ju fått så det räcker för detta året, jag klarar inte av mer godis nu, nu skall nyttiga Pernilla komma tillbaks igen och sleva i sig massa grönsaker. I morgon skall jag ringa sjukhuset och få en ny operationstid för att operera bort min ena äggstock. Jag har bestämt mig till 100% och det kommer kännas tryggast så. I torsdags sa min Onkolog läkare att jag med stor chans inte kommer att bli steril och det gjorde mig så glad. Vi hörs i morgon….

Idag har vi varit på en helt fantastisk runda ner mot Österlen, fina vyer mycket hav och en strålande sol gjorde att min dag blev helt underbart. Jag blev så lycklig av friheten jag fick känna på idag, den är underbar och jag hoppas alla där ute förstår hur bra ni har det om ni är friska. I kväll skall vi grilla och ha en mysig Påskafton, så nu skall jag sätta igång och förbereda en god sallad. Glad Påsk på Er

Jag kom precis hem från en jätte mysig kväll med massa god mat och trevligt sällskap, jag var bortbjuden till några riktigt nära vänner till mig. Kvällen var så trevlig och rolig att det gick allt för fort, men jag vet att vi träffas snart igen. Tack älskade familjen Lindgren!

Nu sitter jag i sängen och är jätte trött, jag vill bara sova men tänkte att jag skall försöka få ner några rader innan mina ögon går igen. Det var en stor dag för mig igår när jag var på sjukhuset som jag berättade i gårdagens inlägg, det var så skrämmande att se alla sjuka människor inne på Onkologen och jag fattar inte än att jag kommer snart vara en av de. Jag kan inte riktigt smälta det och kan fortfarande inte se mig själv ligga i en säng inne på Onkologavdelningen och se sjuk ut och inte ha något hår på huvudet. Men jag hoppas så att cellgiften kommer att göra mig frisk i framtiden så jag snart kan börja leva livet igen.

Jag vågar knappt berätta för er men jag skall sova själv för första gången efter att jag fick beskedet om min sjukdum. Jag har kollat under alla sängarna och i vartenda hörn i hela huset och det känns faktiskt jätte läskigt. Att under en lång tid haft folk omkring mig hela tiden känns det faktiskt jobbigt att släcka lampan nu och veta att jag är helt ensam, men jag måste lära mig att vara själv igen så... God natt alla där ute

Min favorit låt just nu...... lyssna gärna och njut av Milow.

Klockan blev 13.00 och det var så himla tungt att öppna dörren till Onkologen, jag gick sakta in på avdelningen och fick se att väntrummet var längst ner i hela den långa korridoren. Jag tänkte att dit kommer jag aldrig klara det, jag stannade till och såg in i det första rummet, där låg det 3 personer och fick cellgift. Jag gick sen vidare och överallt stod det konstiga maskiner och sjuksköterskor gick omkring i lugn och ro och tog hand om alla patienterna. När jag kom till mitten av den långa korridoren ser jag en dam ligga in en säng, hon hade inget hår och såg jätte sjuk ut, då blev jag så rädd att jag inte visste om jag vågade fortsätta ända ner till slutet av avdelningen. Det låg sjuka människor överallt och med snabba steg tog jag mig ner till väntrummet….. jag satte mig ner och trodde inte mina ögon, skulle detta bli mitt andra hem det kommande halvåret!!

När jag börjar titta mig omkring så märka jag att det egentligen inte ser ut som ett riktigt sjukhus där inne, avdelningen hade fina mjuka färger på väggarna och stämningen var lugn och rogivande. På ett bord stod dricka och kakor och det fanns fina sittgrupper överallt. Det kändes varmt och jag kände hur jag lugnade ner mig mer och mer, men tårarna och faktiskt ilskan fanns inte långt ifrån mig. Plötsligt kom min läkare och tog mig i handen och vi gick in i ett rum tillsammans med mina föräldrar och en sjuksköterska. Samtalet började och läkaren gick igenom i detalj vad som kommer att hända och vilket cellgift dom har valt ut till mig. Viktig information och allt vad som heter biverkningar togs upp och jag fick även reda på att sjuksköterskan som satt där kommer alltid att ta hand om mig under mina vistelser på sjukhuset och det är hon jag har kontakt med under hela cellgiftstiden. Det kändes jätte skönt för hon var jätte mysig och jag gillade verkligen henne. Under tiden jag satt där och pratade med min läkare och sjuksköterska blev jag bara lugnare och lugnare. När samtalet var över sa vi hej då och jag skulle nu ta mig igenom hela den långa korridoren igen för att komma till utgången, men nu stannade jag till utanför vartenda rum på väg genom korridoren och jag kände mig helt plötsligt hemma. Jag gick nu med lugna steg ut från avdelningen och jag vet att jag kommer att återvända dit igen och det är då det börjar………………………. 30 april kl 09.00 droppar den första cellgiftspåsen in i min kopp.

Jag har inte mer att säga just nu, måst smälta allt och komma till ro….

Idag har jag varit trött och yr, men jag har ändå försökt göra lite idag. Åkte och handlade tillsammans med några släktingar till mig och njutit av vårsolen. I morgon skall jag för första gången sätta min fot på Onkologen i Malmö, från och med i morgon och en lång tid fram över är jag en av patienterna på denna avdelning. När jag var liten och pappa var sjuk i cancer fick jag följa med till denna avdelning många gånger och under min uppväxt har jag passerat onkolog avdelningar många gånger och alltid ryst till och känt en jätte obehaglig känsla, för jag vet att denna avdelning tar hand om svårt sjuka människor. Men jag trodde aldrig jag skulle bli en av de som var tvungen att öppna dörren in dit för att få hjälp……

Jag har aldrig get up något på 29 år, jag har alltid avslutat något jag har gett mig in på och den inställningen tog jag med mig när jag blev sjuk. Hur jobbigt det än kommer att bli så skall jag klara detta, det kommer att bli jätte jobbigt men jag skall lägga all min kraft och lite till för att klara mig igenom denna svåra tid. Men idag sprack bubblan, jag skulle befinna mig på sjukhuset kl 07.30, det var jag och två kvinnor till. De två första kvinnorna blev inkallade och jag hörde hur sjuksköterskorna förberedde de för deras operationer. Väntrummet jag satt i var ett litet rum med bara ett par stolar och inte ens en toalett. Mamma och pappa var med mig och det var tur det, medans klockan tickade blev jag mer och mer orolig och nervös, tillslut kunde jag inte sitta stilla. Sjuksköterskorna tittade ut ibland men på mig tittade ingen. Jag var nästan svimfärdig när min pappa sa - det här är inte klokt, klockan är nu 08.15 och ingen har pratat med dig. Då bröt jag ihop, jag grät och grät och kände mig så utlämnad till någon som inte brydde sig. Jag kände mig mer nervös än när jag skulle göra min stora operation av bröstet. Väntan för mig är det värsta som finns, och nu hade jag suttit och väntat i 45 minuter. Jag sa till mina föräldrar att detta känns så fel, all väntan och vetskapen om att läkarna skall operera bort mer av min lilla kropp gjorde mig galen av oro. Tillslut tittade en sjuksköterska ut genom dörren och då frågade jag henne med tårarna rinnande ner från kinderna när det är min tur, hon sa att jag kunde komma in nu. Då sa jag till henne – Jag är på sjukhuset nästan varje dag på grund av min sjukdom, för 4 veckor sedan opererade jag bort mitt bröst och min vardag går ut på ett alvar jag aldrig trodde fanns. Här sitter jag nu och skall operera bort en äggstock för att jag kanske kommer att bli steril, tror Ni att jag överhuvudtaget orkar sitta här och vänta nästan en hel timme för att ni skall ropa upp mitt namn????????????????????.

Väntan för oss cancer patienter eller patienter med andra dödliga sjukdummar är den värsta, vi har suttit och väntat på flera undersökningar och väntat på många livsviktiga resultat i veckor och vi orkar inte psykiskt ta på oss mer än vad vi behöver.

Jag sitter nu hemma och genomgick inte operationen på grund av att allt gick fel, hade jag bara blivet väl omhändertagen från början hade operationen varit över nu. Jag känner mig svag och förvirrad men jag vet innerst inne att jag kanske gjorde rätt ändå. Det var kanske inte meningen att jag skulle göra denna operation??. Men om några dagar klarnar tankarna och besluten och jag vet då om jag skall gå dit igen för andra gången för att genomgå ingreppet. På torsdag skall jag träffa min onkologläkare och han hjälper mig säker igenom mina tankar och beslut. Varför är livet så orättvist och svårt…….

Allt är bara plikter och måsten just nu, jag har en lång tid framför mig och vet inte hur denna tid kommer att bli. Jag kan inte planera något för jag vet inte hur sjuk jag kommer att bli av cellgiften och det gör mig frustrerad. Min vardag börjar bli mindre och mindre för varje dag som går. Jag som är van vid ett väldigt fritt liv där jag ägnar stor del till saker jag tycker om att göra har nu inte mycket att välja mellan än att lyssna på mina läkare och fokusera mig på mina behandlingar. Även mitt psyke är inte alltid på topp, jag är orolig och känner att livet har stoppat upp. Även om 2009 kommer att bli det viktigaste året i mitt liv, där jag fick en dödlig sjukdom som jag har fått kämpa hårt för att bli frisk från så är det ändå ett år jag inte kommer att vara glad för. Det kommer sätta ärr i mig och för hur länge det vill jag inte ens veta.

I dag var jag och tog blodprover igen på MAS, det blir värre och värre för varje gång jag skall till sjukhuset. Oron stiger och jag känner mig darrig och snurrig bara för ett litet blodprov. I morgon skall jag opereras och jag vill bara att det skall vara över nu, hoppas inte jag blir så sjuk som sist efter narkosen. Det känns sjukt att operera bort något som kanske kommer att bli ett barn om några år. Jag hoppas läkarna tar väl hand om det och vet vilket fack i frysen de lägger ner just min äggstock.

Hoppas jag inte är allt för trött i morgon efter operationen så jag kan skriva och berätta hur det gick. Kramar Mig

Vilken underbar vår dag det är och min bror är äntligen hemma. Vi har pratat och umgåtts hela förmiddagen. Snart skall jag svira om till fest utstyrseln för hela familjen skall på stor fest ikväll. Jag har som ni förstår inte varit på några festtillställningar på sista tiden och verkligen inte känt för det i häller. Det skall faktiskt bli riktigt kul, jag ser fram emot att få göra något kul och roa mig med andra människor igen. Det skall till och med vara dans så jag får ta på mig mina danse skor ikväll, hi hi hi! Jag hoppas att lösbröstet sitter där det skall sitta hela kvällen och att det inte hoppar ut på dansgolvet. Jag dricker ju ingen alkohol sedan några år tillbaks så jag behöver inte oroa mig att bröstet ligger i groggen vid tre snåret, ha ha ha! Nu skall jag lägga mig i ett skönt bad….. Trevlig helg

Idag är jag trött och utmattad. Ville inget mer än att bara vila min hjärna och min kropp hela dagen, men det kunde jag inte. Efter en natt med lite sömn fick jag ringa till min fertilitetsläkare och säga ja till operationen på tisdag, det kändes jätte konstigt att efter några telefonsamtal under bara några dagar bestämma sig för en operation. Jag blev orolig och förvirrad om mitt beslut var bra så jag ringde till mina läkare på bröstmottagningen och frågade de hur det låg till. Efter samtalet kändes det bra, vad hade jag gjort utan det fantastiska teamet på bröstmottagningen på MAS?

Under samtalet med fertilitetsläkaren bestämdes det att jag skulle hämta en remiss för att ta blodprover innan operationen. Blodproverna skulle jag göra innan klockan 16.00 idag, så jag åkte in till MAS med en annan blodprovsremiss som jag har sedan innan som gäller en lungundersökning om några veckor. Dom sticker mig så ofta att jag är rädd att blodkärlen skall gå i sönder på mig snart. Jag kom dit och där fanns ingen remiss på kvinnokliniken, antingen har jag missuppfattat läkaren var remissen skulle finnas eller så har den kommit bort. I alla fall blev jag rätt nöjd ända, hade inte orkat få en nål i mig idag igen, så istället blir det på måndag.

I morgon tidigt kommer min bror hem, jag är så glad och tycker det skall bli så kul att få umgås med honom igen. Vi har mycket att prata om och äntligen är familjen samlade igen. Här är två foto på oss när vi var små…… Trevlig helg!

Hej igen! I går kväll ringde en läkare från Fertilitetskliniken, ja som ni kanske förstår är det faktiskt så att man kan bli steril av cellgift. Jag har inte vågat berätta för Er innan att det givetvis även gäller mig. Det är mycket privat och väldigt känsligt för mig, jag blir förtvivlad och förstår inte varför livet är så orättvist. Tanken att inte kunna få sitt eget barn i framtiden gör mig så himla ledsen. Men jag berättar för Er nu, i torsdags fick jag reda på att jag skulle tänka över om jag ville ta ut ägg från äggstockarna och frysa ner tills den dagen jag vill få ett barn, om det nu är så att jag blir steril efter mina behandlingar. Detta görs då med två veckors behandling där man sprutar in ett ämne som gör att man får ut äggen. Jag vill inte gå in i detalj på hur det går till för jag vet knäppt själv, men detta ämne som sprutas in är hormonstimulerande. Hormoner är inte bra för mig på grund av min cancer så jag vågar inte göra detta ingrep. Jag måste tänka på mig själv och bli frisk och inte låta detta ingrepp oroa mig i framtiden. Jag var väldigt ledsen och kände att allt bara är hopplöst och jobbigt. Blir det så att jag skulle bli steril så finns ju även äggdonatorer eller adoptioner, men det kommer ju aldrig bli mitt eget barn i så fall.

Men igår ringde en läkare från Fertilitetskliniken och berättade att det finns en helt ny metod där de opererar bort ena äggstocken och sedan fryser ner vävnaden för att i framtiden kunna använda den när jag vill ha ett barn. Men allt detta får jag användning av om jag blir steril, idag fick jag även prata med min onkologläkare och chansen att jag skall bli steril är inte stor men det kan hända.

När jag hade pratat med läkaren igår kväll satt jag länge och bara kände hur tungt det blev att tänka igen, jag sjönk ännu en gång till marken och nu behöver jag ta ett beslut snarast. I morgon skall jag ge besked och på tisdag blir jag i så fall nersövd och ena äggstocken opereras bort. Dagen har varit lång idag men jag har kommit fram till ett svar och jag kommer att göra ingreppet, för jag tror att lättnaden över att det finns vävnad nerfryst gör så att jag inte behöver oroa mig. Nu finns chansen där vad som än händer att en liten Pernilla en dag kanske kan födas……..

I dag kom brevet med posten, onsdagen den 8 april skall jag på första besöket på onkologiska kliniken i Malmö. Det är antagligen ett förberedelse möte. Så jag har ytterligare en vecka kvar i friheten JIPPI! Min bror kommer hem på lördag och han skall stanna hemma i ca 2 veckor. Jag har inte träffat han på jätte länge för han pluggar uppe i Umeå så det skall bli så kul, nu kan vi hitta på massa roliga saker och bara umgås innan min behandling börjar. För några veckor sedan fick jag ett blombud från några vänner från Helsingborg, buketten på bilden var helt underbar, där var tulpaner i massor i väldigt fina utvalda färger, en blombukett som man bara kan bli så glad av när man tittar på den….. tack familjen Magnusson.