Idag fick jag träffat läkaren på onkologen i Lund, det togs blodprover och vi satt och pratade i över en timme. Jag fick svar på många av mina frågor och fick nu svart på vitt att jag måste få en så kallad Pick Line insatt, jag har gått och fasat för detta och frågade om jag verkligen behövde den och så är fallet. Det är en slags kanyl som sitter i armvecket, det är där cellgiftet droppar in och alla andra mediciner som de kommer att ge mig. Det låter kanske inte så farligt men denna går från armvecket till hjärtat. Så en liten slang skall dras genom blodådran i armvecket upp genom armen förbi armhålan och vidare ner till hjärtat och den skall sitta där i 6 månader. Ursäkta men det söker mig och jag tycker det låter så obehagligt. Det är så mycket runt om min sjukdom som är så obehagligt, jag vet att jag kommer att klara det men jag är så rädd. Jag gör något jag aldrig hade drömt om att göra och något som man verkligen inte vet hur det känns eller är, jag får helt enkelt bara göra det och se hur jag reagerar. Under alla dessa undersökningar har jag sagt efteråt att gud vad det gick bra idag, andra gånger har jag bara fasat för att få göra det igen och mått dåligt efteråt.

I morgon skall jag till min kära kurator på bröst mottagningen igen, när jag är där pratar vi mycket cancer, väldigt mycket cancer och det är så skönt. Hon är mycket kunnig och ger mig svar på mycket som snurrar runt i mitt huvud men hon lugnar även ner mig och gör att min ångest känns bättre. I morgon är det nog sista gången jag skall till henne, sen får jag en kurator som tillhör onkologen. Jag har köpt ett fint påskägg till henne också skall hon få en stor kram av mig, jag kommer att sakna henne för hon har verkligen varit där för mig hela tiden. God Natt……

Nu börjar allvaret krypa på mig igen. Helgen var helt underbar och jag njöt av friheten. Men den varade inte så länge, vaknade och var orolig i hela kroppen, nu vet jag att det inte är många dagar kvar tills de första dropparna cellgift sakta förs in i min kropp. Hur sjuk kommer jag att bli? kommer jag att kräka ner hela mig själv och bli sängliggandes i dagar med sprängande huvudvärk och ont i hela kroppen? Dessa tankar flyger runt i mitt huvud hela tiden och gör mig väldigt rädd. Jag har ju läst på om vilka biverkningar man kan få och de är inte trevliga. Men jag vet också att människan reagerar olika på cellgifter. I morgon börjar det, då skall jag till läkarna på onkologen i Lund, bara jag hör namnet onkologen så får jag rysningar i hela kroppen. Jag skall dit för att få prata lite om vad som kommer att hända med mig också skall de ta blodprover. Dagen för första cellgiften är inte satt än, jag väntar ivrigt på ett samtal eller ett brev från posten.

Trots all oro och ängslan sköter jag min vardag utmärkt, äter regelbundet och unnar mig lite mer än vanligt. Ett lager med lite mer fett runt Pernillas kropp hade inte skadat just nu, väger 55 kg och behöver verkligen inte gå ner ett ända kg. Jag är även på Power Walk varje dag för att hålla uppe min kondition. Jag hoppas så av hela mitt hjärta att jag inte blir allt för sjuk, vill i alla fall kunna gå runt och njuta av naturen och den friska luften. Jag vet att jag inte kan ställa mig på berget och åka skidor i 6 timmar eller sitta på träningscykeln i en timme, men jag hoppas att det finns något i mellan det och sängliggandes.

Idag fick jag en helkroppsmassage, helt fantastiskt skönt och jag njöt som aldrig förr. I morgon skall jag även fråga läkaren om det är ok att få massage under mina behandlingar, man vet ju aldrig om det kan vara negativt för medicinerna. Om det är ok så skall jag gå ofta för det ger en sådan avslappnig och man känner sig så omhändertagen efteråt. Nu skall jag vila och vänta tills min älskade vän Marina kommer för att mysa med mig, jag älskar henne över allt annat hon är alltid där för mig som så många andra och hon står mig så nära, vi är som syskon. Hej så länge…..

Hej på Er!

Redan tidigt i morse bestämde mamma och jag att vi skulle åka till härliga Ystad, jag älskar den lilla staden. För det första så kör man längs strandvägen hela vägen dit och sen älskar jag alla de gamla husen där nere. Vi åkte givetvis dit för att shoppa och vi fick faktiskt med oss några påsar hem. Jag fick tag i en jätte mysig morgonrock som jag säkert kommer att ha jätte mycket användning för den närmaste tiden, givetvis var den rosa, hi hi hi I love pink! Nu är det kväll och jag skall ta mig ett varmt bad, rulla in mig i min nya morgonrock och bädda ner mig framför tv. Föresten, när jag kom hem från en hel dag i Ystad såg jag av förvåning att mitt lösbröst hade förflyttat sig upp till där nyckelbenet sitter, ah jag kan inte mer än att skratta och hoppas att ingen såg det. Ha en mysig lördags kväll så hörs vi snart igen....

God morgon! Vilken helt fantastisk natt, sovit som en prinsessa. Idag är det fredag och äntligen helg. Jag började min dag som alltid annars med min första måltid. En tallrik med fiber fil och mysli och en stor kopp te, jag köper mina teer inne i Malmö vid Triangeln, Föreningsgatan 10C. Där kan man blanda en massa örter hur man vill och få förslag på blandningar som kan hjälpa en att må bättre. Jag avslutar alltid min frukost med blåbär och hallon drink/smoothie. Blåbär är rikligt på antioxidanter, hallon innehåller rikligt med C B och E vitaminer dessutom mineralämnen som kalium och kalcium. Jag fyller lite mer än ett halvt glas med bär och sen fyller jag upp till kanten med ProViva blåbärssoppa, mixar i mixern och sen är den klar. Bären köper jag frysta och tar fram kvällen innan, det är viktigt att det är svenska bär. Tidigt i morse lämnade jag in min bil på vår service, den har ju rullat några mil i vinter fram och tillbaks från Österrike och lite till. Nu skall han putsas upp och frashas till. Ha en jätte mysig fredag och ta hand om varandra……

Hej mina kära bloggföljare och älskade vänner! I dag vaknade jag och var så nervös, jag visste knappt om jag skulle klara av dagen. Men som alla andra gånger så satt jag på sjukhuset och väntade på att läkaren skulle kalla in mig. Jag satt där med mamma och pappa och visste knappt var jag skulle ta vägen, jag bad flera gånger om att allt skulle gå bra. Tillslut så stod min läkare där och bad mig komma in i undersökningsrummet där min sjuksköterska skulle undersöka mina ärr och se så allt såg bra ut. Jag satte mig på undersöknings sängen och tog av mig min tröja och min sport bh. Stolt som jag är över hur jag ser ut och hur fint min läkare har opererat mig visade jag upp resultatet för min sjuksköterska. Hon plåstrade om lite och sa att allt såg jätte bra ut, 3 veckor kvar med plåster och sen skall ärren vara läkta. Jag fick efter undersökningen gå in till min läkare i rummet bredvid för att få reda på resultaten, jag gick med bestämda steg in och satte mig, mina föräldrar var vid min sida hela tiden. Dörren stängdes och nu började resultaten poppa ut ur hennes mun, ett efter ett. Jag var så nervös men helt plötsligt satt jag där helt förstummad, allt jag hade suttigt och tänkt ut dagarna innan om vad hon skulle säga visade sig inte als vara så. Man delar in cancern i grad 1 -3, ettan är inte så aggressiv och 3 är den aggressivaste. Sen delar man in den i stadium 0 – 4, där 0 betyder ett förstadium till bröstcancer och stadium 4 betyder att cancern spridit sig och bildat metastaser i andra delar av kroppen.
Luta er tillbaka….. Jag har den aggressivaste cancern grad 3 men jag har stadium 1 som betyder att min tumör var 1.4 cm och att cancern inte spridit sig till lymfkörtlarna i armhålan. Dom två sist upptäckta knutorna var helt friska och hade ingen tendens till cancer als.
Jag är väldigt lättad och känner mig väldigt glad idag även om jag hade den aggressivaste graden av cancer. Det hade faktiskt kunnat vara mycket värre. Strålning som man oftast får efter bröstcancer behöver jag inte gå igenom på grund av att cancern inte sprit sig till lymfkörtlarna:). Men den där cellgiften slipper jag inte och även inte heller 5 år med hormontabletter:(. I alla fall jag lämnade sjukhuset ytterligare en gång med ett leende på mina läppar, nu mådde jag bra och mamma pappa och jag kramades och var jätte glada. Pappa körde mig in till stan för jag var tvungen att träffa Elle en av mina bästa vänner. Jag sprang emot henne och vi kramades som aldrig förr, hon förstod direkt att allt gått bra och vi grät. Elle bjöd på en jätte mysig lunch och vi skrattade och hade det jätte kul. Jag tog mig sedan hem och här sitter jag nu, nöjd och så stolt över mig själv att jag har klarat det så långt. Nu har jag några dagar kvar i friheten innan onkologen hör av sig och planeringen börjar för min första cellgift men det skall jag inte tänka på nu, nu tar jag semester från allt vad som heter cancer och njuter hela helgen av min frihet, äta god mat och en massa shopping ligger på schemat. Jag vill även tacka Er alla för ert helt fantastiska stöd, era kommentarer ger mig så mycket styrka och jag blir så glad av att ni finns där för mig. Tack tack tack

Nu om 24 timmar har jag fått reda på svaren från operationen. Jag skall träffa min läkare tidigt i morgonbitti. Jag kommer fåreda på hur aggressiv cancern är och hur långt gången den är. Jag är så nervös nu, vaknade med en orolig mage och kan inte sluta tänka på det. Tänk om det är den mest aggressiva cancern och hur beter den sig då? finns det då större chans att den har spridit sig ut i kroppen med hjälp av blodet? Man delar in bröstcancern i olika stadier, stadium 0 till 4. Nollan kan det inte vara, jag hoppas så att det är ettan, om inte det klarar jag av tvåan och kanske även 3, men låt det inte vara 4. Jag kommer även få veta om de 2 sistupptäckta knutorna också är cancer.
Jag har en massa frågor att ställa till läkaren, jag satt ner igår kväll och skrev ner allt. När jag sitter där med läkaren så koncentrerar jag mig så mycket på vad hon säger att jag till och med glömmer bort vad jag heter.
Nu när läkarna vet vilken sorts cancer jag har kan de börja planera min efterbehandling. På grund av att jag är så ung så visste jag i ett ganska tidigt skede att jag skulle få gå igenom en cellgiftsbehandling/cytostatika, jag kommer då bli jätte sjuk och tappa allt mitt hår.
Jag är 29 år gammal, det är då man är lycklig och har allt framför sig, man kanske skall gifta sig, få barn, eller man har fått det där efterlängtade jobbet, eller som jag innan detta hände får lov att befinna mig i Österrike och bara njuta av skidåkningen. Eller helt enkelt kunna sitta på ett mysigt café och inte oroa sig för vad som kommer att hända nästa dag. Jag ber er där ute att vara glada för vad ni har och att ni är friska, klaga inte på att ni inte har hittat den rätta partnern eller inte tycker att livet är så kul just nu. En dag kan det vända och då har ni ödslat så mycket tid och kanske ilska på något som verkligen inte är ett problem.

Snälla ni håll tummarna för mig i morgon och alla i Österrike Halten Sie Ihre Daumen gedrückt!!

En riktigt nära person till mig gick bort när jag var 6 år gammal, några år innan han dog fick han reda på att han led av hjärntumör. Symtomen började med att han såg dubbelt och mådde illa och efter några år satt han i rullstol och behövde hjälp dygnet runt. Han gick igenom många stora operationer, där läkarna ibland inte visste om han skulle vakna upp igen. Han var jätte sjuk och jag har nästan bara minnen av honom svårt sjuk. Jag hjälpte han och passade upp honom på det sätt ett barn kan, som jag var då. Men han orkade inte mer, efter många operationer, cellgifter och mediciner somnade han en dag in och lämnade mig med stor sorg. Han var min riktiga pappa . . . . .
Som ni förstår så är mina tankar kring cancer ganska hemska, jag har ju dåliga minnen av det och vet hur det kan sluta. Så min rädsla är väldigt stor men jag försöker och har tagit in mycket information om hur duktiga läkarna har blivit och hur snabbt forskningen rullar fram.

På torsdag kl 09.10 skall jag träffa min läkare och få resultatet på operationen. Dom har nu i minsta detalj undersökt det som opererats bort. Jag kommer få reda på vilken sorts cancer jag har, hur den beter sig och hur aggressiv den är. Jag kommer även att få reda på om de två sistupptäckta knölarna också är cancer. Skulle de också vara cancer så betyder det nog fler operationer. Det är fruktansvärt nervöst innan jag skall till sjukhuset och man funderar ut i detalj vad läkaren kommer att säga. När man väl sitter på läkarens kontor och skall få svaren känner man sig så utlämnad och maktlös och hjärtat slår i 190. På torsdag kommer jag även att få reda på vilka efterbehandlingar jag kommer att få. Jag har inte berättat för er innan men jag vet redan idag om att jag kommer att få gå igenom något väldigt jobbigt. På ett läkarbesök som jag var innan operationen togs det upp om hur min operation skulle se ut, när vi hade pratat klart frågade jag min läkare lite försiktigt om jag kan gå och klippa av mig mitt långa hår????? Hon förstod direkt vad jag menade och sa JA……… tårarna föll och det har dom gjort flera gånger sedan dess. Jag är så himla rädd……

I går tog jag mig en paus från min verklighet och åkte hem till mina älskade vänner. Vi var hemma hos Angelika och Ken och deras två helt fantastiska tvillingar Oliver och Hampus. Dom är så goa och fina, när jag håller i dom tänker jag inte på något annat än lycka och framtid. Vi åt sushi massor med godis och prata och skratta hela kvällen. Det är så skönt för mig just nu att få komma bort och sluta tänka på min cancer. Men kvällen tar ju slut och direkt när jag sätter mig i bilen för att köra hem kommer tankarna tillbaks. Tårarna börjar rinna ner från kinderna igen och jag är tillbaks till verkligheten. Men tack Marina Angelika Ken Oliver och Hampus för en jätte mysig lördagskväll, ni betyder så mycket för mig

Det var dags för mig att åka hem från sjukhuset, efter 2 dagar var jag så pass bra att jag klarade av att ta hand om mig själv igen. Men det fanns en sak kvar att göra på sjukhuset och det var att i lugn och ro tillsammans med en sjuksköterska få se hur jag nu såg ut efter operationen. Jag trodde jag hade ställt in mig på hur det skulle se ut med så var inte fallet. Jag och sjuksköterskan gick in i ett litet rum, där var två fåtöljer ett litet bord och en lång spegel. Vi pratade lite och hon visade mig små proteser som jag skulle få med mig hem. Sen var det dags, jag ställde mig framför den långa spegeln och tog av mig min sjukhuströja, under den hade jag en sport bh som hade satts på direkt efter operationen och under sport bh fanns en massa förband över såret. Jag tog sakta av mig sport bh, hela tiden tittade jag i spegeln. Tillslut tog jag mod till mig och tog bort förbandet och fick se något som nästan är obeskrivligt, jag såg mig själv med bara ett bröst. Hela mitt vänstra bröst var borta, det var en så ofattbar konstig syn av mig själv så jag fick ta tag i stolen som stod bredvid för att inte ramla ihop. Jag ställde mig efter ett litet tag framför spegeln igen och bara tittade, skulle jag någonsin vänja mig vid detta????????

Jag kom hem och det var så skönt att få krypa ner i sin egen säng den natten. Dagarna efter jag hade kommit hem tog jag 3 gånger om dagen av mig min sport bh för att vänja mig vid synen av att bröstet var borta, jag stod långa stunder framför spegeln och bara tittade. Varje kväll satt jag i badkaret med vatten upp till midjan och la min högra hand på mitt sår. Jag gjorde allt detta bara för att vänja mig vid och försöka acceptera att mitt bröst var borta. Jag tror att om jag hade undvikit att titta och ta på det hade det tagit mycket längre tid.

Läkarna la även ett litet snitt i armhålan för att ta bort de två lymfkörtlar som skulle undersökas. Efter operationen bildas ärrvävnad i operationsområdet. Ärrvävnaden känns stram och påverkar mitt skulderparti, men med regelbundna övningar från min sjukgymnast blir det bara bättre och bättre för varje dag.

Idag 2 veckor efter operationen ser jag lite annorlunda på min situation, jag tycker inte det är lika obehagligt och jag har vant mig. Jag är så nöjd över hur såret ser ut och hur litet och fint ärr det kommer att bli av en sådan stor operation. Även mina närmaste vänner som har fått se hade aldrig trott att det skulle se så fint ut. Jag är evigt tacksam över vad läkarna på bröstavdelningen på MAS har åstadkommit och tack än en gång till min underbara läkare för allt du har gjort för mig.

Ni tycker kanske jag accepterar detta allt för lätt men så är inte fallet, jag hade givetvis aldrig gått på badhuset idag eller lagt mig på stranden i sommar. Jag är ändå 29 år och vill ju se ut som en helt vanlig tjej, men jag ser hellre ut som jag gör nu, för jag vill verkligen inte dö.
En dag blir det även tid för mig att få en riktigt fin plastik operation som ni kanske förstår, men det är långt kvar tills dess. Jag har en lång och kämpig tid framför mig och nu försöker jag bara kämpa mig igenom den. God natt alla där ute…..

Det gula området i bröstet är en tumör och den kan transportera cancerceller till dom svarta punkterna under armhålan som heter lymfkörtlar. Lymfkörtlar har vi i hela kroppen.

Jag vaknade efter operationen av att jag knappt fick upp mina ögon, kunde inte röra min kropp och med jämna mellanrum gick blodtrycksmätaren automatiskt på min arm. Jag förstod inte riktigt var jag var och vad som hade hänt. Jag befann mig i ett mörklagt rum där sjuksköterskorna fanns runt omkring mig hela tiden, jag hade hamnat på Uppvaket. Operationen var klar och under ca 3 timmar låg jag och försökte förstå var jag befann mig. Det ända jag ville var att få igång min kropp, men min kropp ville inte som jag. Tagen av narkosen blev jag tillslut uppkörd till avdelningen och till mitt rum. Där stod mamma och pappa . Jag började äntligen fatta att operationen var över. Men jag mådde så dåligt att jag knappt visste var jag skulle ta vägen, bara jag rörde på huvudet snurrade hela världen och skulle jag få för mig att röra lite på kroppen så kräktes jag direkt. Sjuksystrarna tog väl hand om mig och helt plötsligt fick jag upp ögonen, SHIT cancern var nu bortopererad och hur hade allt gått? Under operationen hade ju läkarna sett om cancern hade spridit sig till lymfkörtlarna. Det var det resultatet som hade oroat mig och gett mig så stor ångest veckorna innan operationen. Jag tog snabbt tag i en arm som flög förbi min säng kant, - Snälla du sa jag, jag har bara en ända fråga och ställa just nu, - Har cancern spridit sig till mitt lymfsystem? Sjuksystern gick iväg för att kolla medans jag fortsatte att kräkas.

Sjuksystern kom tillbaks och sa…. – Två lymfkörtlar har läkarna opererat bort och de är helt friska Pernilla!!

Jag blev så glad, så glad har jag aldrig blivet sedan 1979 då jag föddes. Jag och mamma och pappa kramades och även om jag var så sjuk efter narkosen hade jag nu ett stort leende på mina läppar medans jag kräktes. Natten kom och jag fick några tabletter för att bli av med illamåendet. Jag vaknade vid 04.00 och kände mig bättre, jag ringde på larmet och bad sjuksystrarna om något att äta, jag var så utsvulten och uttorkad att det ända jag ville ha var något i magen. Jag fick ett stort glas kall blåbärssoppa och det var så gott. Jag var fortfarande så glad över resultatet i går att jag inte kunde sova mer. Jag tände lampan och vaknade till liv. Förstår ni känslan av att i flera veckor gått omkring med vetskapen om att man har en elakartad tumör som sitter i kroppen och den kanske även har spridit sig vidare till ens lymfsystem. Jag kunde känna tumören jag kunde ta på den och den gjorde så hela min kropp kändes inflammerad och nersmittad. Nu låg jag där bara några timmar efter operationen och kände mig så ren, en helt otrolig känsla. Jag var så lycklig . . . . . . . .

Ja nu var operationen över, men det är bara en bit på min långa resa som ni kommer att få vara med och delta i. Jag fortsätter i morgon då tänker jag berätta om hur det är att förlora ett bröst och om mina första reaktioner. Ha en jätte mysig fredagskväll . Hej så länge!

Jag vaknade kl 05.00 av att mamma stod i dörren till mitt rum. Nu var det dags och jag ställde mig i duschen för att för tredje gången sedan igår kväll tvätta mig efter sjukhusets operationsregler. Med en tvättsvamp fylld med dessifikseringsmedel , skrubbade jag in hela mig och det gjorde jag 2 gånger på morgonen. Detta hade jag även gjort kvällen innan, så nu var jag nog riktigt ren. Mamma och pappa följde givetvis med och vägen in till sjukhuset gick bra, det var mörkt och det kändes som om hela Malmö sov utom jag. Kl 06.30 skulle jag infinna mig på våning 4 ingång 75 på MAS. Jag blev inskriven, fick min säng och sjuksköterskan gav mig operationskläderna. Nu började oron i magen stiga, nu var det helt plötsligt alvar igen. Jag fick en spruta i benet och skulle innan operation på två undersökningar. Jag gjorde mig klar, satte på mig operationskläderna och la mig tillrätta i min säng. Efter ett tag kom de och hämtade mig för att rulla mig till den första undersökningen. Jag skulle igen som så många gånger innan få träffa det underbara teamet på mammografiavdelningen. Nu skulle de stick in en ståltråd i det högra bröstet för att min läkare skulle se var den sist upptäckta knölen satt för att hitta rätt under operationen. Som alla de andra gångerna hade jag mina föräldrar med mig och det gick rätt bra även om det var riktigt obehagligt. Efter det kom min helt underbara läkare in, hon som har haft hand om mig hela tiden och skulle utföra operationen. Hon frågade hur jag mådde och började rita på mina bröst. När hon var klar brast jag i gråt och hon höll mig hårt för att försöka lugna ner mig, jag tittade då på henne och sa – Hjälp mig nu att bli frisk!!!!!!! Det var ett väldigt rörande ögonblick för mig och jag kände mig trygg när hon gick. Nästa gång jag skulle träffa henne skulle jag vara nersövd och hon i gröna kläder med kniven i handen. Jag rullades in för den andra undersökningen och där satte en sjuksköterska en spruta innanför skinnet i mitt vänstra armväck på den sidan där cancern satt. Sen fick jag ligga på en brits i ca 30 minuter där en maskin tog en massa bilder. På dessa bilder kan läkarna sedan se vilka lymfkörtlar som skall undersökas under operationen för att se om cancern spritt sig eller inte. Jag kom upp på avdelningen igen. Tiden gick snabbt och jag blev mer och mer orolig. Jag fick inkopplat ett dropp och tillslut så fick jag en massa tabletter som smärtstillande illamående och den efterlängtade lugnande tabletten som skulle göra så jag blev så där mysig och lugn. Nu var det strax dags för mig att bli nerrullad till operation, min helt underbara kurator var med mig och så klart även mina föräldrar som ett stöd minuterna innan jag blev nersövd. Vi sa hej då och med tårarna rinnandes för ner för kinderna var det nu dags att få cancern bort opererad men även var det dags att operera bord en så viktig del för en kvinna som bröstet. Jag rullades nu ut från rummet och vidare in i operationssalen. Jag fick en lite lyckonyckelpiga av en av mina bästa vänner Marina när jag fick reda på att jag fått bröstcancer, den fanns givetvis med i min vänstra hand som under alla andra sjukhusbesök och undersökningar veckorna innan, jag lämnade aldrig den ur sikte och den betydde jätte mycket för mig... Tack Marina! Narkos läkarna förberedde operationen och tillslut sa läkarna att det var dags att sova. Jag fick en mask att andas i och det sista jag mins är att allt började snurra.

Dagen efter beskedet fick jag lämna St.Anton. Jag fick säga hej då till alla mina vänner och det blev väldigt mycket tårar. Jag lämnade soliga vita St.Anton bakom mig, mina skidor låg bak i bilen och tårarna rann ner från mina kinder, - Skulle jag få komma hit igen, eller var det sista gången????

Vi for i illfart genom Österrike, Tyskland och Danmark, redan på natten till fredagen var jag hemma i Sverige och jag fick äntligen krama om mina föräldrar och känna trygghet. Den natten och en vecka framöver fick jag sova tillsammans med mamma, jag vågade helt enkelt inte vara själv. Jag vaknade min första morgon i Sverige av att telefonen ringde, det var en överläkare från Onkologen i Lund. Han frågade mig om jag ville berätta för honom vad som hade hänt. Jag berättade och började gråta. Min familj hade redan satt igång ett läkarteam som hade börjat ta tag i min cancer. Jag pratade vidare med läkaren och vi bestämde att jag skulle få komma till Lund och prata med honom och hans team redan på måndag.

Jag var i ett chocktillstånd och mina dagar var bara fyllda av tårar, ångest och 1000 tals frågor. Jag lämnade sjukhuset i Österrike efter att läkaren hade gett mig beskedet att jag hade en elakartad cancer som dom inte visste hur långt den hade spridit sig. Med dessa ord gick jag och la mig varje kväll i flera veckor. När man drömmer hemska drömmar brukar man säga att man vaknar upp från en mardröm, men jag vaknade till en mardröm varje morgon jag slog upp mina ögon.

I 6 veckors tid gick jag igenom jätte många undersökningar. Läkarna fick gå in och göra finnålspunktioner flera gånger på två nya knutor som hade hittats efter en MR röntgen. Så helt plötsligt hade jag kanske 3 tumörer i brösten. Alla dessa undersökningar gjorde mig otroligt nervös, alla läkare var så koncentrerade och allvarliga. Jag fick aldrig något svar på hur allvarligt det var och jag försökte vara så stark jag kunde under alla mina sjukhusbesök.
Resultaten på alla undersökningar fick jag reda på under ett läkarbesök med min läkare. De två sista knutorna de hittat efter MR röntgen får de inte fram något av. Det betydde att det troligtvis inte är någon cancer men läkarna kan inte utesluta det. Nu blev det planerat att hela mitt vänstra bröst skulle opereras bort, det är där min cancer sitter och även en av de knutor de hittat nu efteråt. De kommer även öppna upp det högra bröstet och ta bort den andra knutan de hittat under MR röntgen. Under en sådan operation plockar läkarna ut några av lymfkörtlarna under armhålan för att se om cancern har spridit sig till lymfsystemet, detta kan läkarna se under operationen. Skulle det vara så att det spritt sig så plockas en stor del av lymfkörtlarna bort under armhålan. Operation blev satt till den 4 mars.

Jag började nu ställa in mig för operationen, det kändes skönt att äntligen få ett mål. Jag har alltid tränat och åkt mycket skidor men för att hålla kroppen i trim till operationen blev det Power walk en och halv timme varje dag. Jag har alltid ätit väldigt sunt och regelbundet men nu blev mitt matintag mycket strängare, med mycket frukt och grönsaker. Innan mitt cancer besked åt jag inte mycket kött, men nu låg även köttbiten på tallriken. Jag peppade mig varje dag och från att vara helt nere och väldigt psykiskt påfrestad med mycket huvudvärk och mycket ångest blev jag bara mer och mer positiv. Dagarna innan operation mådde jag riktigt bra och kände att jag hade väldigt mycket kraft.

Så då börjar vi snart komma till operationen men först måste jag ut i det fina väder vi fått här i Skåne idag, det är dags för Power walk. Ses snart igen….

Hej på Er!!

Det har tagit mig många veckor att bestämma mig för om jag skall göra detta eller ej. Men nu ser ni resultatet. I did it..... !!Det är ett stort steg för mig att låta er få följa med mig under denna resa. Men jag gör det för att jag vet hur många där ute som sitter i samma situation som jag, eller kanske har en nära vän eller familjemedlem som råkat ut för samma sak. Men även för att ni skall få läsa hur det verkligen är och vad det innebär. Jag vet lika lite som er för jag är en helt vanlig 29 årig tjej som älskar livet.

Jag gick ut gymnasiet och tog mina skidor och gav mig av till Österrike för att åka skidor och arbeta. Livet som Skibum blev helt enkelt mitt nya liv och St.Anton am Arlberg i Tirol blev min nya hemort under 10 års tid. På vårarna lämnade jag St.Anton för andra jobb, som t.ex. i Norge, Monaco och Tyskland.Vintern 2008/2009 började med ett nytt jobb i St.Anton som Hotell Receptionist, med mycket tid för skidåkning. De andra vintrarna har jag jobbat otroligt mycket, så det var jätte skönt med lite lugn och ro. Jag bodde i ett fint rum på hotellet tillsammans med min vän Monica. En kväll låg vi och tittade på tv efter en hård dag uppe i bergen när jag plötsligt känner en liten knöl i mitt vänstra bröst. Två dagar efter skulle jag ändå till byns underbara läkare för en lungundersökning och tänkte då ta upp vad jag hittat i mitt bröst. Läkaren skickade mig till stora sjukhuset för att kontrollera mina lungor ytterligare efter en lungsjukdom som jag fick förra vintern. Han bad mig även berätta för läkarna där vad jag hade hittat i bröstet. Jag åkte direkt till det stora sjukhuset för att få det gjort. En kvinnlig läkare kände på mitt bröst och skickade mig direkt för mammografi och ultraljud, när detta var gjort kom en ny läkare och berättade att vi måste gå in och ta ett cellprov på den knutan du har hittat i bröstet för att vara säkra på vad det är. När jag låg där på sjukhusbritsen och sjuksystern la gröna skynken på mig, började bedöva mitt bröst och stack in en stor nål i mig frågade jag om det kunde vara cancer. Läkaren så då - Ja det är 50 % chans att det kan vara cancer. Då började tårarna rinna ner från mina kinder. Läkarna sa upp lungundersökningen som jag faktiskt var där för och bad mig komma tillbaks om två dagar för resultat på cellprovet. Jag körde hem för att jobba med en konstig oro men ändå med ett ganska positiv känsla. Den 21 januari skulle jag tillbaks, 2 dagar efter undersökningen. Där satt jag, riktigt nervös och jätte ont i magen.

- Frau Persson Pernilla ropade sjuksyster och jag fick gå in till Läkaren. Jag satte mig på stolen bredvid henne och hon frågade hur jag mådde, jag han knappt svara förrän jag kunde se i hennes ansiktsuttryck att allt inte stämde. -Pernilla du har en elakartad cancer och vi vet inte hur långt det har gått. SHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHITTTTT TTT T T T jag slängde mig på sängen som stod i undersökningsrummet och visste inte vad jag skulle ta mig till, jag fick panik. Läkaren försökte förklara för mig men jag orkade inte lyssna på henne. Tillslut kom jag upp på sängen, la mig i fosterställning och bara grät av ångest och panik. Läkaren försöker förklara för mig att dom nu direkt skulle göra en del undersökningar på mig. Men det fanns inte en chans, jag mådde så dåligt så jag inte ens hade klarat av ett stick i armen. Jag fick en lugnande tablett och bad läkaren samla ihop all information de hade fått ut av alla undersökningar för jag skulle hem till SVERIGE.Jag ligger lite back i tiden med min nya blogg, därför kommer det ta några inlägg tills vi hinner i kapp nuet. Men snart är vi där......