En väldigt rolig dag:))

Igår var en lite annorlunda dag för mig. Jag gick upp klockan 05.00 för att befinna mig på Malmö Centralstation klockan 06.15. X200 skulle ta mig till Stockholm där jag skulle få träffa några av tidningen Solos medarbetare. Det blev en väldigt tidig morgon och att ta mig själv till storstaden så här kort tid efter mina behandlingar gjorde att jag fick lite ont i magen. Men jag var förväntansfull och hela jag sprudlade av energi att äntligen få se världen igen.

Med på taget var givetvis min älskade vita dator. Medans Malmö flög förbi fönsterrutan en tidig sensommar morgon satt jag där i tystheten och tittade ut. Att åka tåg påminner mig så om Österrike då jag alltid förr tog natt tåget ner från Sverige innan första snön hade fallit. Men nu satt jag där och var på väg upp till Stockholm för att ställa upp på något jag aldrig förr hade gjort.

Det var lite för tidigt att äta frukost hemma och min älskade havregrynsgröt kunde jag inte ta med mig på tåget. Så det blev en bulle och lite fil. Jag äter väldigt sällan bröd, men vad gör man när inget annat finns i hyllorna så Press Byrån. Jag somnade in ett par timmar på tåget och det gjorde att resan gick ganska snabbt. När jag kom till Stockholm fick jag nästan en chock, stationen var så stor och där sprang runt allt för mycket människor. Jag blev yr och kände mig som en liten myra kring alla normala människor som sprang runt i sina vanliga rutiner. Jag är verkligen inte van vid människor längre och förstod ganska snabbt att jag har stängt in mig dessa 7 månader av cancer. Inne på stationen hittade jag inte utgången och fick fråga var den låg. Äntligen ute i den friska luften tog jag 5 djupa andetag för att sen sätta mig i en taxi till den bestämda platsen som Solo hade gett mig.

Här har ni de tre underbara tjejerna från Tidninen Solo från vänster Jessica Laneborg (art director), Johanna Frölander (reporter), Karin Nordin (chefredaktör).

Ja... det var inte vilken fotografering som helst, bilderna som togs skulle vara naket. I mitten ser ni fotografen Alexander Pihl som tog bilderna, duktig och visste vad han höll på med. Han gjorde så allt kändes väldigt naturligt. Mer om det får ni se i Tidningen Solo som kommer ut i mitten på oktober. Ett väldigt duktigt team från redaktionen tog hand om mig och reportaget som kommer i nästa nummer av Solo kan jag varmt rekommendera, det betyder väldigt mycket för mig. Klicka här så kommer ni till Solos hemsida, där kan ni även gå in på chefredaktören

Karin Nordins blogg och läsa mer om vad som hände igår i ateljén:).

Det var inte bara jag som var där för att vara med i reportaget utan även vår helt fantastiska Lotta Gray även kallad Vimmelmamman. Som många av oss redan vet skriver hon om sitt kämpande igenom sin cancersjukdom. Hon fick tarmcancer 2008 som opererades bort. Därefter gick hon igenom cellgiftsbehandling i 6 månader. Kort efter upptäcks spridning till hennes lever som opererades bort i mars 2009. Nu försöker hon som även jag leva ett liv även om oron och den fruktansvärda rädslan för återfall hela tiden finns där. Då pratar jag inte om att denna rädsla flyger över oss lite då och då, den finns där hela tiden och det är nog det jobbigast med att leva med denna sjukdom. Vi vet aldrig vad som kommer att hända och hur länge vi får lov att leva. Jag har följt Lotta på hennes blogg sedan jag blev sjuk och att få träffa henne på riktigt kändes kul. Hon är lika vacker på riktigt och jätte trevlig, lite synd att jag inte fick mer tid att prata med henne. Tack för att du delar med dig av ditt liv Lotta, jag håller mina tummar för dig den 25 sep och resten av livet. Klicka här så kommer ni till Lottas blogg.

När allt var klart tog jag en taxi in till Drottninggatan. Sist jag befann mig i Stockholm var jag nog 10 år gammal. Så med en kort promenad på gågatan och en god lunch avslutade jag min dag i huvudstaden. På väg till stationen kommer jag på att jag glömt min dator i ateljen. SHIT där stod jag mitt på huvudgatan fullt med folk omkring mig och visste knappt var jag skulle ta mig till. Min älskade dator kan jag bara inte leva utan men underbara Solo fixade allt och kom till stationen med datorn precis innan tåget gick . Tack än en gång Solo!!!!

Efter en lång dag och många dagar utan godis handlade jag mig en stor påse för att kunna ta mig igenom 5 timars tågresa hem.

Där flög Stockholms stad förbi utanför tågfönstret och jag var på väg hem. Det hade varit en upplevelserik dag och jag var nu fruktansvärt trött och hela mitt skelett värkte. Jag lutade huvudet bakåt och kände hur all min energi runnit av mig. Under resans tid satt jag och funderade på hur roligt livet kan vara när jag öppnar den stora svarta dörren till mitt lilla svart rum......