Dax för terapi!!

Igår klockan 10.00 var det dax att befinna sig på Onkolog Avdelningen igen. Jag går inte ofta till sjukhuset med peruk så även idag blev det schal. Man vill inte klä upp sig när man går dit för man orkar inte bära upp kläderna. Men man vill inte heller gå dit och se ut som man precis stigit upp från sängen. Hur gärna man ibland vill gå dit i morgonrocken så vill man på något vis visa att man klarar av att ta hand om sig själv. Så med bekväma kläder lite rauge på kinderna och en av mina favorit schalar bar det av till UMAS.

Ända sedan jag var liten har det känts som 1000 knivar hugger mig i magen när jag hör ordet Onkologen. Det gör det fortfarande idag hur van jag än är att gå in genom dessa dörrar. Igår var det första gången efter cellgiftsbehandlingen som jag skulle träffa min kurator. Jag gick hos en kurator på bröstavdelningen tidigare när jag precis hade fått mitt cancerbesked. När undersökningar, operationer och alla provsvaren var klara skrevs jag över till onkologavdelningen för att fortsätta mina behandlingar. Under cellgiftsbehandlingen orkade eller ville jag inte ha någon kurator men nu när den tunga behandlingen är över kände jag på mig att jag behöver ett extra stöd.



Jag vet inte hur många gånger jag har stått i denna hissen på UMAS ingång 75. Ända sedan jag var väldigt liten och knappt nådde upp till hissknapparna var denna hiss något som tillhörde min familjs vanliga vardag. Tänk Er att min pappa har tryckt på dessa knappar precis som jag gör idag fast pappa hade hjärntumör och inte bröstcancer som jag.



Men vad hade jag gjort utan all den fantastiska forskningen inom cancer sjukdummar och alla duktiga människor som springer runt i vita eller gröna kläder här. Jag hade antagligen inte blivet så väldigt gammal. När jag tittar på dessa skylltar i hissen så får jag en speciell känsla av trygghet. Här i detta huset vet jag att dom gör allt för att rädda mitt liv. Människorna som arbetar här är där för mig och det är som mitt andra hem. Sjukhuset och läkarvården har trots min dödliga sjukdom gett mig en trygghet här.



In genom dessa dörrar finns en speciell spänning i luften, det är liksom allvar och tystheten gör att man direkt förstår att döden bankar en i nacken.
Men som jag sa,,, här får vi cancerpatienter vår hjälp och därför går jag idag in här mer än gärna hur hårt det än är. Samtalet med min kurator var tungt, det blev mycket på en gång. Gråten satt i halsen hela tiden och bara jag hade satt mig på stolen så ville jag gråta hysteriskt. Men jag skärpte mig. Varför jag skärpte mig vet jag inte men det berodde nog på att det var första gången jag träffade den nya kuratorn. Kuratorn började med att dra upp mitt liv som 6 åring när pappa dog i hjärntumör. Som ni förstår så har jag en hel del att bearbeta. Att cancer är lika med döden för mig förstår man kanske när min pappa fick lämna mig efter många års hårt lidande. Givetvis kunde jag inte hålla tårarna inne och efter ett tag kom dom. Det kändes jätte bra att få vara där men tungt och jag tyckte väldigt mycket om Kuratorn hon är duktig. Jag behöver detta nu och om två veckor skall jag dit igen.