Gårdagen var lika orklös och jobbig som dagen innan den. Jag har så ont i skelettet så det känns som om det spricker inne ifrån. Även kindbenet gör ont och ibland spänner det till uppe i huvudet på ett konstigt sätt. Tröttheten är väldigt stark och blandningen av alla smärtstillande tabletter gör inte min vardag till det enklaste just nu. Jag har precis vaknat och jag har nog börjat vakna upp från de värsta dagarna. Nu börjar det förhoppningsvis vända och bara bli bättre.
Jag har sedan igår suttit med tankarna varför jag skriver om det jag skriver. Även om hur jag skriver och lägger fram mina känslor och tankar. Vad är privat för mig och vad är ok att berätta för Er.
Hur ärlig skall jag vara för att inte framstå som konstig.
Vi lever våra liv ganska lika och tycker oftast lika dant som alla andra.
Vi vill inte vara annorlunda utan vi gör det som alla andra tycker vi skall göra. För att framstå som normal gör vi det vi blir förväntades att göra.
Men det är så fel, det är jätte fel. Jag läser väldigt mycket just nu både i tidningen böcker och på Internet. Varför försöka framstå som någon man egentligen inte är. Det kommer i slutändan ändå bli helt fel.
Jag blottar mitt liv för er på internett. Jag berättar givetvis inte allt för Er, jag har också ett privat liv. Jag tycker tillexempel inte om att berätta för er om min familj, mitt kärleksliv och vad jag gör i minsta detalj. Min blogg är här för att ni skall få en inblick i hur det är att ha bröstcancer.
Däremot så får ni en stor inblick i vem jag egentligen är. Jag berättar för er när jag mår dåligt, när jag gråter och när jag känner att allt är jobbigt. Jag har till och med berättat för er hur jag sitter i badkaret och försöker känna mig till att mitt bröst är borta. Vad kan bli mer privat!! Jag försöker inte förfina min vardag för att folk skall se mig på ett speciellt sätt när jag blir frisk. Detta är ett stort steg att ta, speciellt så som vi lever här i Sverige. Är jag arg och tycker att allt är skit så berättar jag det. Men jag berättar även för er när jag mår bra. Denna blogg är inte till för att förfina mitt liv, detta liv är inget jag har valt. Jag kan inte försöka vara någon som jag inte är, jag har mina svaga punkter och det har vi alla, men man skall inte skämmas för dom eller förneka dom. Man kan inte vara duktig på allt, då skulle man inte platsa i denna vardag vi lever i.
3 kommentarer:
Hej
Det här är första gången jag skriver till dig men jag läser din blogg varje dag. Jag är nyss opererad för bröstcancer, jag fick vänta 5 veckor pga semester. Dom 5 veckorna var dom längsta och hemskast i mitt liv, men att läsa din blogg har gjort mig mycket stark innför min operation.Du verkar va en underbar människa, jag har både skrattat och gråtit åt det du har skrivt.Tack för allt du har skrivit det har hjälpt mig massor. Kram Lena
Vet du vad, det här är DIN blogg som DU skapat där du får skriva precis vad du känner för. Om någon tycker det verkar konstigt eller dömer dig på grund av vad du skriver får de ju välja att läsa något annat, eller hur? ;-) Men du har rätt i att man gärna försöker visa sig från sin bästa sida oavset hur man egentligen mår...
så sant som det är skrivet och detta gäller alla oss människor, du finns som den unika pernilla du är. Ingen vet allt om dig ändå, men din blogg gör att många av oss som läser kan känna med dig/förstå/tröstas/. Ja det finns många orsaker att vi läser din blogg både vi som känner dig och de som inte känner dig,kramar från Lena L
Skicka en kommentar