Cellgift nr 1

Här är bilden på den första påsen cellgift som gick in i min kropp igår.

Hej på Er!
Nu ligger jag äntligen här i soffan och skriver till Er. Dem senaste 2 dagarna har varit väldig jobbiga. Att sätta in Picc-Linen gick bra men det var väldigt känsligt för mig, när sjuksköterskan hade dragit slangen ner till hjärtat började jag gråta, nu satt den där och jag var nu helt klar för att få mina cellgiftsbehandlingar. Det var väldigt känslosamt och jag var på något sätt även lättad att jag hade klarat av detta med. Efter 4 timmar på sjukhuset var jag trött, spänningarna hade lagt sig och jag började redan tänka på morgondagen.

I går morse vaknade jag med en oerhört jobbig känsla i kroppen, jag var så himla nervös och visste inte om jag skulle klara min första cellgiftsbehandling. Jag packade en liten väska med min vita mjuka filt och lite annat som jag kunde ha under tiden jag låg och fick mitt dropp. Min underbara mamma var såklart med och när jag öppnade dörren till cytostatika mottagningen förstod jag att nu var det dags, det finns ingen återvändo. Min sjuksköterska tog hand om mig och hon gav mig ett eget rum där jag kunde få slappna av och känna att jag var själv. Mamma och jag blev direkt väldigt rörda och började gråta. Där var stora fönster i rummet och solen strålade in. En droppställning sattes in bredvid min säng och jag la mig tillrätta i sängen efter att ha suttit i fotkanten och fällt några oroliga tårar. Nu kom min sjuksköterska in i rummet med dropp påsarna som skulle kopplas till min Picc-line och en massa andra mediciner som kortison, illamående injektioner och där var även en stor spruta som innehöll ca 1 ½ dl av ett annat cellgift som skulle sprutas in sist av allt. Min sjuksköterska var jätte gullig och tog jätte fint hand om mig. Hon började förbereda allt och tillslut kopplade hon till cellgiftet till min Picc-line och jag kunde sakta men säkert se hur det började rinna in i min kropp. Det var en hemsk känsla och jag var rädd, tårarna rann ner från mina kinder igen och jag förstod nu hur lång tid framöver jag kommer ha det ganska jobbigt. Under tiden behandligen pågick var min sjuksköterska där och berättade vad som kommer att hända med mig och om alla tabletter jag skall ta nu dem första dagarna. Droppet var tillslut tomt och nu var det dags för den stora sprutan med den sista cellgiften, den kopplades till Picc-linen och sjuksköterskan tryckte sakta men säkert in det i slangen, jag kunde känna hur det gick rakt upp i mitt huvud och en varm och konstig känsla stack omkring i min hals och i ansiktet, obehagligt men det gick bra. Jag var nu klar och helt överlycklig att jag klarade det. Nu fanns bara den stora oron om när jag skulle börja känna av giftet i min kropp. Jag kramade min sjuksköterska och nästa gång det var dags för min 2 cellgiftsbehandling var den 22 maj.

Jag var hemma vid 12.30 och illamåendet kom redan vid 15.00, jag stoppade i mig dem första 2 tabletterna som skulle hjälpa för illamåendet men den satt i hela kvällen och natten, som tur var har jag inte kräkts och det är jag väldigt glad för. Idag mår jag lite bättre, illamåendet finns där men det går att kontrollera med tabletter och kortison. Annars är jag väldigt matt och orkar inte göra så mycket, har ibland svårt att koncentrera mig och kan tycka det är jobbigt att bara kolla på tv. Jag är helt överraskad över hur bra jag har klarat det och hoppas att det förblir så här, men jag vet att den här tröttheten kommer vara svår att hantera en lång tid. Tack än en gång för Ert otroliga stöd, alla ni som jag inte ens känner har varit helt fantastiska och delat med sig av sina historier som jag har tagit till min och ni har varit hos mig hela tiden. Ha nu en mysig fredag så får vi hoppas att jag förblir i detta tillstånd för då kommer jag orka skriva till Er.

Elle tack för ditt brev jag fick av dig igår, jag läste det medans de första cellgiften gick in i mig och brevet berörde mig så otroligt mycket, jag tänkte att ni skulle få läsa brevet i morgon. Det fick mig att inse att jag är stark och kommer att klara det med den styrkan jag har och jag kommer efter denna långa tid en dag vara lycklig igen.