Jag kom precis hem från en jätte mysig kväll med massa god mat och trevligt sällskap, jag var bortbjuden till några riktigt nära vänner till mig. Kvällen var så trevlig och rolig att det gick allt för fort, men jag vet att vi träffas snart igen. Tack älskade familjen Lindgren!

Nu sitter jag i sängen och är jätte trött, jag vill bara sova men tänkte att jag skall försöka få ner några rader innan mina ögon går igen. Det var en stor dag för mig igår när jag var på sjukhuset som jag berättade i gårdagens inlägg, det var så skrämmande att se alla sjuka människor inne på Onkologen och jag fattar inte än att jag kommer snart vara en av de. Jag kan inte riktigt smälta det och kan fortfarande inte se mig själv ligga i en säng inne på Onkologavdelningen och se sjuk ut och inte ha något hår på huvudet. Men jag hoppas så att cellgiften kommer att göra mig frisk i framtiden så jag snart kan börja leva livet igen.

Jag vågar knappt berätta för er men jag skall sova själv för första gången efter att jag fick beskedet om min sjukdum. Jag har kollat under alla sängarna och i vartenda hörn i hela huset och det känns faktiskt jätte läskigt. Att under en lång tid haft folk omkring mig hela tiden känns det faktiskt jobbigt att släcka lampan nu och veta att jag är helt ensam, men jag måste lära mig att vara själv igen så... God natt alla där ute