Äggstocksoperation!!

När jag fick reda på min bröstcancer tog jag mig till Sverige för att bli behandlad, i samma veva satte Melodifestivalen 2009 igång och varje lördag satt jag framför tv och följde de olika kandidaterna. I min frustration och ångest men med den otroliga styrka jag hade för att bli frisk tog jag till mig Sarah Dawn Finers låt ”Moving On”. Låttexten stämmer väldigt bra in på mig och mitt liv just nu, att inte ge upp och att kämpa för att komma vidare. Den ger mig kraft och vartenda gång jag hör den på radion blir jag väldigt berörd, tårarna faller ner från mina kinder och jag lättar mitt hjärta. Den påminner mig om hur mycket jag måste kämpa för att komma vidare. En låt som har följt mig under tiden jag varit sjuk och den kommer nog alltid att finnas hos mig.

I går satte jag mig i bilen kl 07.00 min bror skulle köra mig till operationen. Jag hade tvättat mig och var nu redo för ingreppet. Jag var nervös men orkade inte visa det på något sätt, tyst och oroligt bar det av till sjukhuset. Tankarna flög genom mitt huvud och oron ökade mer och mer under färden in till sjukhuset, detta ingrepp skulle bara göra min framtid till det bättre men min ångest för sjukhus, nersövning, sprutor gröna läkare och en massa sjuka människor gör mig så orolig och nervös, det har helt enkelt blivet för mycket för mig. Precis när vi skall svänga in på sjukhusområdet skruvar min bror upp radion och säger - nu kommer din favorit låt Pernilla, ”Moving On” med Sarah Dawn Finer spelas nu högt i bilen och jag gråter i frustration, jag gråter och gråter och undrar bara VARFÖR. Varför kom just den låten när vi skulle svänga in på sjukhuset, i alla fall så kände jag mig helt plötsligt lugn och oron hade släppt. Att gråta ut stärker en och det känns efteråt som man har rensat ut oroligheter i kroppen, så jag gick med lugna steg upp till operationsavdelningen, Tack Sarah!

Jag blev jätte fint omhändertagen och klockan 08.00 satt droppet inne och jag hade operationskläderna på mig. Narkosläkarna hämtade mig och jag kördes in i operation salen där dom förberedde mig, jag fick en massa varma filtar om mig och dom pysslade om mig. Helt plötsligt kom jag på att jag glömt ta av mig mina trosor som dem bett mig göra inne på avdelningen. Så när jag låg på operationsbordet sa jag till läkarna att jag hade glömt ta av mig trosorna för jag inte brukar vara van vid att ta av mig mina trosor så där utan anledning och vi alla skrattade lite innan narkosläkarna äntligen satte på mig syrgasmasken och sprutade in sömnmedlet i kanylen.

Jag öppnade mina ögon och förstod att det var över, jag kände mig väldigt omtöcknad men inte som den sista operationen. Jag stängde ögonen igen och vilade i några timmar och under tiden fick jag en morfinsprita för värkarna hade börjat sätta igång. Efter några timmar blev jag körd till avdelningen och jag fick saft och macka, jätte gott med saft men jätte torrt och äckligt med macka, fick i mig en tugga sen la jag den åt sidan. Jag märkte sakta men säkert att jag började bli dålig av narkosen och för att kunna komma upp från sängen utan att kräkas fick jag en spruta mot illamåendet, den hjälpte och en sjuksköterska fick hjälpa mig till toaletten, jag kissade lite och klev ner i sängen igen. Några timmar gick och jag kände hur tagen och dålig jag började bli men kl 16.00 var det dags att åka hem och jag fasade för att överhuvudtaget komma upp ur sängen. Med kräk påsen i handen och fötterna instuckna i mina skor hasade jag mig ut till bilen. Jag kom hem och gick direkt in och la mig i sängen, nu kunde jag knappt röra mig, jag låg i min säng och försökte få i mig lite blåbärsoppa. Värkarna satte igång och det kändes som om en lastbil hade kört på mig framifrån, bara jag andades gjorde det så ont att jag grät av smärtan. Efter operationen fick jag reda på att dem har blåst upp mig runt buken för att kunna ta bort äggstocken och efteråt får man smärta upp till axlarna och neråt, bara jag andas så håller jag på att sprängas. Natten har varit lång och nu har jag hasat mig till soffan för att skriva till Er. Ingreppet igår gjordes med fyra olika hål i buken, det största ärret är 2 cm stort och inget av dem kommer att synas i framtiden. Men just nu är jag uppsvullen och det gör unt, behöver nästan hjälp för att resa mig upp. Sedan igår har jag fått i mig lite fil och en macka men snart skall jag äta lite lunch, det kommer göra mig gott.

Men jag är snart på benen igen, jag piggnar kvickt till och snart är jag lilla Pernilla igen… Trevlig helg och njut av våren!