Hej på Er!!

Det har tagit mig många veckor att bestämma mig för om jag skall göra detta eller ej. Men nu ser ni resultatet. I did it..... !!Det är ett stort steg för mig att låta er få följa med mig under denna resa. Men jag gör det för att jag vet hur många där ute som sitter i samma situation som jag, eller kanske har en nära vän eller familjemedlem som råkat ut för samma sak. Men även för att ni skall få läsa hur det verkligen är och vad det innebär. Jag vet lika lite som er för jag är en helt vanlig 29 årig tjej som älskar livet.

Jag gick ut gymnasiet och tog mina skidor och gav mig av till Österrike för att åka skidor och arbeta. Livet som Skibum blev helt enkelt mitt nya liv och St.Anton am Arlberg i Tirol blev min nya hemort under 10 års tid. På vårarna lämnade jag St.Anton för andra jobb, som t.ex. i Norge, Monaco och Tyskland.Vintern 2008/2009 började med ett nytt jobb i St.Anton som Hotell Receptionist, med mycket tid för skidåkning. De andra vintrarna har jag jobbat otroligt mycket, så det var jätte skönt med lite lugn och ro. Jag bodde i ett fint rum på hotellet tillsammans med min vän Monica. En kväll låg vi och tittade på tv efter en hård dag uppe i bergen när jag plötsligt känner en liten knöl i mitt vänstra bröst. Två dagar efter skulle jag ändå till byns underbara läkare för en lungundersökning och tänkte då ta upp vad jag hittat i mitt bröst. Läkaren skickade mig till stora sjukhuset för att kontrollera mina lungor ytterligare efter en lungsjukdom som jag fick förra vintern. Han bad mig även berätta för läkarna där vad jag hade hittat i bröstet. Jag åkte direkt till det stora sjukhuset för att få det gjort. En kvinnlig läkare kände på mitt bröst och skickade mig direkt för mammografi och ultraljud, när detta var gjort kom en ny läkare och berättade att vi måste gå in och ta ett cellprov på den knutan du har hittat i bröstet för att vara säkra på vad det är. När jag låg där på sjukhusbritsen och sjuksystern la gröna skynken på mig, började bedöva mitt bröst och stack in en stor nål i mig frågade jag om det kunde vara cancer. Läkaren så då - Ja det är 50 % chans att det kan vara cancer. Då började tårarna rinna ner från mina kinder. Läkarna sa upp lungundersökningen som jag faktiskt var där för och bad mig komma tillbaks om två dagar för resultat på cellprovet. Jag körde hem för att jobba med en konstig oro men ändå med ett ganska positiv känsla. Den 21 januari skulle jag tillbaks, 2 dagar efter undersökningen. Där satt jag, riktigt nervös och jätte ont i magen.

- Frau Persson Pernilla ropade sjuksyster och jag fick gå in till Läkaren. Jag satte mig på stolen bredvid henne och hon frågade hur jag mådde, jag han knappt svara förrän jag kunde se i hennes ansiktsuttryck att allt inte stämde. -Pernilla du har en elakartad cancer och vi vet inte hur långt det har gått. SHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHITTTTT TTT T T T jag slängde mig på sängen som stod i undersökningsrummet och visste inte vad jag skulle ta mig till, jag fick panik. Läkaren försökte förklara för mig men jag orkade inte lyssna på henne. Tillslut kom jag upp på sängen, la mig i fosterställning och bara grät av ångest och panik. Läkaren försöker förklara för mig att dom nu direkt skulle göra en del undersökningar på mig. Men det fanns inte en chans, jag mådde så dåligt så jag inte ens hade klarat av ett stick i armen. Jag fick en lugnande tablett och bad läkaren samla ihop all information de hade fått ut av alla undersökningar för jag skulle hem till SVERIGE.Jag ligger lite back i tiden med min nya blogg, därför kommer det ta några inlägg tills vi hinner i kapp nuet. Men snart är vi där......